Levande skog

Är du schizofren din djävel ?

Ja, det är vad många slänger ur sig i tid och otid, jag hörde det några gånger på jobbet bl.a.  Oftast när man är oense om något. Många gånger tänkte jag för mig själv, vet du vad schizofreni är för något. Några år efter 30 drabbades en av mina bröder av denna långdragna sjukdom. Trotts det vet jag inte om jag kan förstå.

I början av sin sjukdom kände han själv när han behövde medicin. En spruta två gånger om året som gjorde att han klarade av vardagen själv. Med åren blev det värre och han fick ta mediciner oftare. I och med det fick han också svårare att klara sig. Han låg i sängen dygnet runt, gick kanske 100 meter runt huset, gick sedan in i sängen igen. Åt limpa och falukorv i flera månader. Lägenheten blev ostädad långa tider. Så småningom gick det inte mer. En man från psyket körde honom till ett äldreboende. Där visste man ingenting vad det var frågan om. Ingen information hade nått fram till personalen. Inte alla hade någon vana med personer som hade schizofreni. Han var inte 60 ännu och fick bo med människor över 80.

Han kom många gånger hem till mig och knackade på mitt i natten. En gång var det minus 18 grader. Han hade bara en tunn skjorta på sig. Under vägen ( 1 km )hade han ramlat flera gånger och slagit upp sår på händer och knän. Han hade blivit utslängd och ville bo hos oss några dagar. Han fick sova kvar över natten och sedan fick man övertala honom att det var nog bäst att gå tillbaks. Det var naturligtvis någon i hans andra värld som slängt ut honom.

Under den här tiden hade vi även fullt upp med min svärmor och hennes särbo. Så dagarna var uppbokade. Men det ska sägas att sjukvården och alla läkarkontakter var det bästa man kan önska sig gällande dom två. Personalen där särbon bodde sista tiden var absolut den bästa man kan önska sig.

Psykvården ger jag dock inte mycket för. När min bror var inlaggd på psyket låg han i sin säng utan att aktiveras på något sätt. Mediciner och dropp. Någon gång lutade sig någon i personalen över honom och frågade " vill du leva B ? eller Vill du dö B? " Hur fan kan man fråga det till en sjuk människa.

På äldreboendet ville han ha maten i sitt rum. Man bar in den, efter någon timme bar man ut den igen. Han åt inget. Kunden bestämmer själv om han vill äta, fick jag höra. Det fortsatte vecka efter vecka månad efter månad. Han hade inte tvättat håret på flera månader. Kunden bestämmer själv när han ska tvätta håret. Trotts att det fanns sjuksköterska varje dag var det inte någon som gjorde något.

Så flyttades han till ett nytt boende. Nu var han ett vandrande skelett. Han såg ut som människorna på bilder från koncentrationslägren. En dag ringde personalen och ville att jag skulle köpa eller ta med byxor, lakan, handdukar och en toalettborste. TOALETTBORSTE ?? 5 kr på Rusta. Kan det vara sant ? Ja alla boenden har olika regler.

Jag handlade två par mysbyxor, lakan och örngott, Jag lade sakerna på ett bord som stod intill sängen där han låg. Toaborsten ställde jag bredvid toan. Jag lät plasten sitta kvar. När vi 10 dagar senare gick i korridoren på väg till honom hejdades jag av en en röst som ropade. Jag tittade in i fikarummet där det satt fyra tjejer. En av tjejerna ville att jag skulle köpa ett par byxor och lakan till min bror. Gärna en toalettborste också. KOM ska jag visa dig något. Jag passade också på att visa skit på sängen och golvet. Jag kontaktade chefen som beklagade att det måste ha hänt ett misstag.

Några dagar senare var min bror död. Vi var in hela familjen och tog adjö. Skiten på golvet var fortfarande kvar. Avdelningchefen beklagade men tyckte han fått en värdig död.

Fjorton dagar efter min brors död kunde jag läsa att sjukvårdsminister Maria Larsson besökt avdelningen. På en bild syns en nöjd anhörig, chefen och M. Larsson. Det är tyvärr så det går till. En massa politiker besöker arbetsplatser, pratar med chefer och nöjda kunder medan den stressade personalen står i dörren och tjuvlyssna.

 

 

 

 

Postat 2016-01-30 23:21 | Läst 1763 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Jag gillar inte snö.

För en tid sedan skrev Håkan Eklund " Inte trodde jag att jag någonsin skulle  lära mig att gilla snö och kyla! Men så är det". För mig är det tvärt om. Visst är snön vacker när den ligger på träd och buskar, men för det mesta ställer den till besvär. Jobbigt att pulsa efter när hunden ska upp i snödrivorna och pinka. Inte så roligt att skotta och skrapa bilrutor heller. Hur har det kunnat bli så här. Jag skyller på jobbet.

När jag började på SJ 1977 körde 10 talet bilar och 4, 5 traktorer på bangården för att forsla bort snön. Dom höll på till snön var borta. Så delades järnvägen upp i SJ och Green Cargo. Nu var det plötsligt ingen som ville betala för snöröjningen. I alla fall så lite som möjligt. Det komiska i det hela var att kom man körande på ett plogat spår var det plötsligt oplogat framför en. Varför kan man undra. Jo, Green Cargo rår om spåret till en viss plats sedan är ägaren en annan.( oftast en industri) Där får den ägaren ploga vilket inte alltid var fallet. Kom mycket snö på onsdagen så blev det ofta ingen snöröjning förrän till helgen då ingen rangering pågick. Att gå på en bangård då snön driver igen är inte så roligt. Det kunde vara bart 10 meter och sedan drivor på 60 - 70 cm. Efter en promenad på en kilometer var man ganska trött. Ett tågset är oftast 500 meter, något inte alla tänker på. Ska man följa alla regler skulle man gå upp och ner fyra gånger på varje tåg.

På 70 - 80 talet var det skillnad, då blev jag jätteglad när snön vräkte ner. På den tiden var det inte skogen som gällde, utan all tid ängnades åt orrspel. I en 20 års period kom det 25 - 30 orrtuppar till spel. 1978 var det 40 tuppar vilket är väldigt många. Jag beslutade det året att jag skulle göra ett besök minst en gång i veckan. Det enda uppehållet var under perioden midsommardagen till ungefär 10:e augusti. Då ruggar tupparna och kom inte till spelplatsen. Funderingarna från min sida var hur trogen tupparna var spelplatsen under året.

Tiden när hönsen besöker spelet var då vecka 18 - 19. Idag upplever jag att den veckan har flyttats fram till vecka 17 - 18. Kanske har det med klimatförändringarna att göra. En iaktagelse var att det ofta kom höns den första veckan i juni. Då borde dom redan ha ungar eller ligga och ruva. Förmodligen var det höns som på något sätt mist sina ägg och var tvungen att börja om. Vill man uppleva ett riktigt höstspel var sista veckan i september den bästa. Då kom ibland ungfåglar och även någon höna. Det gjorde att det blev ordentlig fart på tupparna. Någon parning kom aldrig på fråga.

Så var det det här med kylan. 50 - 60 cm lössnö gjorde att orrarna sjönk ner i snön vilket jag ville ha bilder på. Jag har bara DIA och var bilderna ligger idag vet nog ingen, undangömd i någon kartong. Inget är skannat så det får duga med ett tidningsuppslag. Det är en Finsk jakttidning, Metsästys & Kalastus. ( jakt & Fiske 1979 ) Den vänstra bilden är tagen en decemberdag. Det var så där tyst så man kunde höra snön falla. Orrarna satt helt stilla och lät sig översnöas. Den högra bilden visar en orre som grävt ner sig för att skydda sig för kylan. Det var över 25 grader kallt. Så visst, inte har jag alltid varit rädd för snö och kyla.

Postat 2016-01-29 00:47 | Läst 1500 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Åter igen en lång paus i bloggandet.

Ni som läst min blogg vet att jag sista tiden kört fast i bloggandet. Jag har läst de flesta bloggar som ni andra skrivit. Tittat på många fina bilder och texter som jag gärna hade kommenterat, men det liksom låser sig.

När jag gick i pension för sex år sedan tänkte jag att nu kan jag ta det lungt. Ska jag ut i naturen kan jag ta cykeln och låta bilen stå. Nu ville det sig inte så. Ett och ett halvt år innan pension  gick senan till lårmuskeln av och det blev sjukskrivning i 7 - 8 månader. Blev sedan hemskickad ett år innan 60 år. Man skulle minska arbetsstyrkan och vi som hade nära till pension fick gå hem. Det var man mycket tacksam för, jag hade inte kunnat utföra mitt jobb med mina dåliga ben. Dessutom med fullt betalt utan att behöva gör något, så det var inget att tveka om.

Efterföljande fem åren har tagit ganska mycket på krafterna och psyket. Efter min svärmors hjärtstillestånd har det har varit sjukhusbesök ibland varje dag i veckan. Hennes särbo behövde hjälp de sista åren på grund av demens och sjukdom. De sista åren han bodde hemma hjälpte jag och min fru honom varje dag med mat och städning. När han dog mötte jag hans dotter utanför hissdörren. Hon hade hälsat på honom en gång under de här 18 åren.  Det första hon frågade om var " Har han några värdesaker ? " Det han har finns på rummet. "Ja, jag tänkte på kontokortet".  Jag hade velat slå henne på käften men hejdade mig. Efter några månader stod polisen utanför min dörr. Jag var anmäld för trolöshet mot huvudman ( tror jag det heter ). Det avskrevs efter några dagar.

Fem närstående har avlidit under den här tiden. Svärmor, hennes särbo, mina två bröder, min frus syster. Är man närmast anhörig så är det en hel del som ska göras vid dödsfall. Begravning, tömning av lägenheter o.s.v.  Nu ska sägas att jag har inte behövt gör allt själv. Framför allt mina barn och deras sambon har hjälpt till mycket. Nu trodde jag att bekymren var slut.

När jag kom hem från Jokkmokk i September hade min äldsta son känt några knölar i bröstet. Prover togs och visade ingen cancer den gången. Knölarna opererades bort för säkerhets skull. Nya prover togs och nu var det elakartat. Skanning i Uppsala och tre veckors dålig sömn och nervös väntan. Hur mycket har det spridit sig. Cancern fanns på fyra ställen men det var med en viss lättnad att höra läkaren säga att det det var mycket goda förutsättningar att bli frisk. Skulle det komma tillbaka är förutsättningarna även då goda. Men oroligt är det ändå, en arbetskamrat till sonen dog när cancern spred sig till olika organ och det sitter självklart i huvudet på honom. Nu väntar en påfrestande cellgiftbehandling i ett halvår. I sommar hoppas jag hans barn kan lipa åt cancern.

 

 

 

Postat 2016-01-28 14:29 | Läst 1576 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera