Levande skog

Helt naturligt är naturen lite grym.

Igår var jag till " min " skog för att se om hackspettarna börjat med sina häckningar. Det var inte med något glatt sinne man promenerade dit. Åtminstone 100 hektar nya hyggen längs vägen på två kilometer.

Ganska snart hörde jag gråspettens varningsläte och 50 meter in från vägen hittar jag ett bo högt upp i en asp. Ser också större hackspett men jag får för mig att det ändå är gråspettens bo jag hittat. Fortsätter mot den plats där tretåiga hackspetten brukar hålla till. Går omkring ganska länge men ser inte till den.

Sista gången jag fotograferade tretåiga fick jag syn på ett par talltitor som byggt bo i en murken asp. Året efter har förmodligen någon annan fågel häckat i samma bo. Den hade mer otur än den första då en större hackspetten rövat deras ägg eller ungar. Större hackspetten är en större rövare än vad vi tror. Jag hittar något rövat bo i stort sett varje år.

Det är kanske svårt att få en uppfattning om hålets storlek men det är passande för en mindre mes.

På baksidan av stammen har spetten hackat hål för att komma åt ungarna.

Den här bilden från en helt annan plats visar hackspetten med en fågelunge som den matar sina egna ungar med. Det här är en daglig händelse i naturen. Tänker på det ibland när jag följt sparvugglans häckningar. Den kommer med vuxna och ungar av alla sorts fåglar. Blir en vuxen tagen så ligger kanske en hel kull och svälter ihjäl. Är det en trastungen så hämtar ugglan ungar tills det är slut. I naturen gäller det att överleva så vad vi tycker lite grymt är helt naturligt.

 

Postat 2016-04-30 12:34 | Läst 1524 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Fortsätter med mina gamla DIA bilder.

En bild från Nedre Dalälvens nationalpark. Tror att den är tagen innan området blev skyddat. Troligen under 70 talets senare del. Jag paddlade för första gången i älven. Jag hade paddlat under större delen av dagen och när skymningen närmade sig letade jag efter en lämplig tältplats. Hade lånat ett tält som jag aldrig sett uppsatt. Det var det minsta paket jag någonsin sett. Det var dock ett modernt tvåmanstält.

Gick i land på en ö för att se om jag kunde hitta en någorlunda plan yta där tältet kunde sättas upp. Nej det var alldeles för knöligt. I kanoten och letade vidare. Upp på nästa ö, men nej inte där heller. Jag undersökte säkert 4 - 5 öar när jag bestämde att nu måste det bli nästa. Det får se ut hur som helst om jag inte ska behöva sätta upp tältet i totalt mörker.

När jag klev iland på den sista ön lade jag märket till en riktigt fin tall. Ljuset var perfekt och självklart måste jag ta några bilder innan ljuset försvinner. Fram med stativet och testa några alternativa exponeringar. På den tiden fick man hoppas på turen, idag hade det kanske varit lättare. Några bilder blev godkänd i exponeringen.

Nu var det helt svart. Ingen lampa och tältet skulle resas. Det var enormt mycket knott på ön förutom jag själv. Var skulle pinnarna träs i ? Var fanns ingången. Smått hysterisk kände jag en öppning i tältet. Jag kröp ner i sovsäcken och stoppade in fötterna i öppningen och drog tältet över mig. Jag vill bara komma undan knotten. På morgonen när jag vaknade var det hundratals kanske tusentals  knott i alla veck på tältet. Jag hade ändå sluppit bli biten så det var bara att ruska ur dom ur tältet och paddla vidare på morgonen.

Senare fick jag reda på att platsen hette Sissuddarna. Idag tror jag det är landstigningsförbud där fram till sista Juli.

Postat 2016-04-29 22:19 | Läst 1615 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Nybadad sparvuggla.

 

Jag fortsätter gräva i mitt förråd av DIA-bilder. Det får bli en fågelbild i dag. En sparvuggla som precis tagit sig upp på en kvist från kvällsbadet.

Det var min andra häckning av sparvuggla. Året är 1992. En kamrat till mig hade hört ugglan vissla om kvällarna och pekade ut platsen. När jag kom dit satt båda ugglorna utanför vad som skulle bli deras bohål. Ganska snart fick jag bilder när dom parade sig. Lite risigt och motljus, men motljuset störde inte utan det blev klart godkänt.

Hos ugglorna är det hanen som skaffar maten och honan som ruvar och sköter ungarna. Under tiden hon ruvar kommer hanen med maten till henne. Han ger sig till känna för honan med sin taktfasta vissling och hon svarar med en vissling inne från boet.  Han får dock inte komma in i boet utan hon kommer ut för att hämta maten. Många gånger när honan tydligen var nöjd kunde jag hitta hanen på något av träden närmast boet. När ungarna växt sig stora flyttar även honan ut och vaktar boet från något trä intill.

Det första honan gör när äggen är kläckta är att kasta ut allt skräp som samlats i boet under ruvningstiden. Fågelfjädrar, mushår, spybollar. Nedanför på marken blir det en ansenlig hög av allt. Jag brukar alltid hålla reda på när det ske för efter ca. 30 dagar är ungarna färdiga att hoppa ut.

Det blev mycket bilder under Maj och första hälften av Juni. Allt fortgick som vanlig. Så en dag när hanen kom svarade inte honan. Han visslade säkert i 10 minuter utan att få något svar. Jag var rädd att någon hök hade tagit honan då jag sett en sparvhök flera gånger i området. Till sist flög han ändå in till ungarna med maten men kom ut ganska snabbt. Gissade att ungarna var så stora att dom kanske kunde stycka bytet själva.

Jag blev nyfiken på vad som kunde ha hänt så jag gick omkring i terrängen för att leta. Efter en stund hittade jag honan. Hörde ett litet plaskande i ett vatten 20 meter från boet. När jag får se henne är hon precis på väg uppför en kvist. Jag är väldigt nära och får backa en del för att kunna ta några bilder med mitt 180 mm. objektiv. Jag tolkar det så att hon inte kunde flyga i det blöta tillståndet och därför svarade hon inte heller när hanen ropade. Hade hon gjort det hade han kanske kommit till henne med maten som hon då inte kunnat ge till ungarna. Det är en gissning. Sådana här iaktagelser och händelser gör att jag kan tillbringa många timmar hos en fågel.

 

Postat 2016-04-23 23:14 | Läst 1659 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Nostalgitripp ner i en trälåda.

I trälådan ligger mina absolut första DIA bilder i färg. Innan plastmagasinens tid var det vanligt med trälådor. Det är många år sedan jag tittade på bilderna och man har glömt vad som fanns däri. Tyvärr har det blivit väldigt mycket skador. Repor och damm, damm och mera damm. Glasramar där bilderna dessutom är klistrad. Extra besvärligt om man vill ta ur dom. Ska ändå försöka rädda några och provade fota med macrot idag. Det får duga helt enkelt.

När man fotade på den tiden tänkte jag inte så mycket på komposition o.s.v. Huvudsaken att  personerna kom med. Var dessutom väldigt dålig på att ta familjebilder, något jag ångra idag. Det är bara dom som har något värde, de flesta andra bilderna kan man slänga.

Gladast blev jag för några bilder på min morfar. Här tillsammans med min systers son någon gång i mitten av 60 talet. Han var född 1896 i Gisselbo, Hedesund. Han blev 97 år och av hans 8 syskon blev alla minst 94 år utom en flicka som dog 16 år gammal i Spanska sjukan.

Vid den här tiden hade vi grabbar stor respekt för honom. Hade man gjort något satyg så höll man sig undan. En gång jagade han mina bröder som tog sin tillflykt till pannrummet. Med yxans hjälp var det snart öppet men då hade mina bröder redan hoppat ut genom källarfönstret. Några dagar senare var dörren lagad och allt glömt. Man hörde aldrig något i efterskott utan nästa dag var en ny dag. När jag blev vuxen insåg man att han var en snäll man, uppvuxen i en annan tid än vår. Jag har en del bilder från senare tid men ändå för lite naturligtvis.

Morfars son, min morbror. Blir 90 år första Maj i år. Han bodde på övervåningen i vårat hus på den tiden. Han jobbade i fabriken men fick inte alltid den sömn han behövde. Kuddkrigen pågick till sena nätterna. När han var på väg ner i trappen sov vi förstås. När dörren där uppe stängdes fortsatte kriget som om inget hänt. Hunden blev lite av min morbrors hund. Den hämtades från Boden där vi tillbringade flera somrar. Vet inte exakt vilka raser som ingår, men det var viktigt att påpeka att det var lapphund i den. Lite av Gråhund och Finsk spetts har jag också hört. Den satte alltid på bakbenen så här och ville bli kliad på magen. Den var väldigt snäll. Tyvärr fick den epilesi och det var inte roligt att vara med på dom anfallen. Någon medicin fanns inte på den tiden så den fick avsluta sina dagar när den var 10 - 12 år. Bilden är nog tagen med en sådan där blixt som ibland brände av i fingrarna.  

Så han som ville se ut som sina idoler. Här i mitt rum som jag delade med mina bröder. Sängar bord och en stringhylla var vad som fick plats. Grammofonen var en batteridriven låda. Jag tänker på hur ungdomars förhållande till idoler är idag. Det var inte annorlunda då, man levde verkligen sig in i rockvärlden. Elvis var nog den allra första idolen. Minns att jag gick på samma film två tre gånger. När jag såg filmen för 20 år sedan funderar man på hur dom kunde göra sådant skit. Men det fanns ju många andra också. Little Gerhard,  Fabian, Rick Nelson, Chuck Berry, Fats Domino m.fl. Men den riktigt stora för mig var Little Richard. Han hade man ingen chans att efterlikna. Varje gång jag kom hem med en ny EP fick jag skällning. Köpa skivor av den där skrikhalsen. Men man kan ändra sig. Åtminstone min morbror kan trotts sina 90 år lyssna på en CD av Richard.

Jag vet inte riktigt hur gammal jag är här men gillade skogen redan då med tanke på teckningen. Minns att jag alltid ritade snötyngda granar och åkerlandska med gärdsgårdar. Bilden är tagen vid den södra utfarten i Hallberg. Där fanns en stenkross och ett asfaltverk där mammas gubbe jobbade. Var hit många gånger men just den här sommaren var jag kvar flera veckor. Dagarna ägnades åt promenader in till Hallsberg, teckning och en del fotande.

Postat 2016-04-21 20:22 | Läst 1531 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Årets första och förmodligen sista..

Det jag menar är orrspel. Har skjutit upp besöket flera gånger men idag blev det av. Det är nog ingen överdrift att säga att jag övernattat i orrkojan tusen gånger genom åren. 1970 - 2000 var det på orrspel jag åkte. Alla årstider. Sedan 2000 ägnade jag mig istället åt tjäderspel. Sedan 2000 har det blivit 3 - 4 gånger hos orrarna.

Min koja var ett träskelett med tygduk över. När jag en gång kom dit var kojan borta och en ny hade byggts upp. Hur människorna som gjort den ser ut kan man undra . 2 x 2 meter men knappt en meter på höjden. Det är i det närmaste omöjligt att fotografera.

En koll med frugan om vädret, jo det blir sol. När jag vandrade ut mulnade det på. När jag krypit in i sovsäcken och lagt allt till rätta undrade jag vad jag gett mig in på. Regn och blåst så det slog i väggarna. Att gå tillbaks i mörkret var inte tal om. Det var bara försöka sova, vilket visade sig omöjligt. Sov inte en blund under natten. Trotts den starka blåsten hördes många fåglar under natten. Tranor, sångsvan, storspov och tofsviporna som dansade runt kojan hela natten.

Orrarna kom medan det var mörkt. Lyssnade till ljuden utan att titta ut. Ljuset tilltog men det var fortfarande molnigt, så något fotoljus fanns inte. Storspovana spelade över myren. tranorna ropade och tofsviporna flög runt kojan. Efter en stund hördes även ljungpiparens vemodiga vissling.

Plötsligt ger molnen vika och solen tittar fram. Nu hade tyvärr orrhönorna gjort sitt för morgonen och kom inte tillbaks i solskenet. När jag tittar ut står ljungpiparhonan inom närgränsen för objektivet. Fick vänta tills hon gått några steg innan jag kunde fota. Till höger om kojan står hanen men något längre bort. Framför kojan står tofsvipan, har aldrig fått bilder på henne så när kojan tidigare. Av en ren tillfällighet och tur landar hanen på henne och parar sig. Allt gick mycket snabbt och jag höll avtryckaren nere. Av de sex sju bilder jag fick var bara en oskarp. Några bilder som räddade morgonens besök. Orrarnas spel var nu lite avslaget så det fick bli lite porträttbilder. Jag sov äntligen lite över en timme innan jag packade ihop och begav mig till bilen. Då vräkte snön ner.

 

 

 

 

Postat 2016-04-19 20:46 | Läst 1363 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
1 2 Nästa