Levande skog

Några intryck från Madrid.

Någon gatufotograf eller resefotograf a la Cortès kommer jag aldrig att bli. I Madrid finns alla möjligheter för det men jag har redan glömt vad platserna heter.  Någon längtan att resa till Europas storstäder har jag inte haft. Måste ändå medge att jag är många erfarenheter rikare och det blev en resa som jag sent ska glömma. Största intrycket gjorde alla byggnader, folkmängden och maten.

Min son Thomas åker ofta på hårdrocksfestivaler runt om i Europa. Nu var det andra gången i Madrid. Förra gången var det 2012. Då som nu stod Javier Ortas vid flygplatsen och tog emot trotts att dom inte träffats tidigare. Thomas stod för resan, mat och uppehälle. Man är verkligen tacksam för sina barn som aldrig ställt till med några problem och dessutom kommer med sådana här överraskningar.

Tror Madrid har 3 miljoner invånare och alla var nog ute den här dagen. Har aldrig sett så mycket folk.

Poliser fanns det gott om. Tungt beväpnade poliser, ridande poliser och bilburna poliser. Fick intrycket att alla kände sig lugna av deras närvaro.

Trotts intensiv trafik tycktes den flyta på bra utan problem.

Maten var nog det största problemet. Helt plötsligt var Mc Donalds lyxmat.

På en Mexikansk restaurant hittade vi något som alla tyckte om. Vad det var vet jag inte men gott.

Det köades överallt. Den här går upp till gathörnet och fortsätter runt huset där den fortsätter lika långt. Förvånad konstaterar vi att kön går till spelbutiken. Vi funderade om det var EURO- jackpot som lockade men det var någon speciell lott som såldes till julen.

Vi kom ut från ett varuhus och där stod mängder med människor. Vad tittar dom på ?

Ett gäng sjungande isbjörnar.

Lite förvånade blev vi åt de snötäckta bergen i norra Madrid. På lördag och söndag var det något som liknade sommar men på nätterna var det kallt. I stadens fontäner frös vattnet till is.

Den här parken hade vi ganska nära till. Fantastiskt fina träd. Har inte gjort mig tid att ta reda på vad det är för sort.

Förvånad blev vi när en gröngöling visade sig i parken.

Munkpappegoja såg vi betydligt fler av. Några samlade kvistar till bobygge vilken var märkligt med tanke på årstiden.

Finns det fåglar så finns det naturligtvis fågelhundar. Tyvärr hade jag 300 mm på och fick inte den vita duva den hade ställt sig för med på bilden.

Postat 2017-12-10 23:23 | Läst 1338 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

En hungrig sparvhök.

Visar två bilder som togs för ungefär 25 år sedan. Kvalitèn är inte mycket att skryta över men jag tycker händelsen ändå är det primära.

Jag kom precis hem när jag hör ett fasligt liv från skator, kajor och kråkor på våran baksida. Förstår att det är något på gång. Hämtar snabbt kameran och smyger ut på baksidan. Skatorna riktar sin värsta ilska mot något nere i slänten. Får då syn på en sparvhök som tagit en skata. Närmar mig försiktigt och tar några bilder. Ser att tiderna blir väldigt långa och inser att jag måste gå in och hämta stativet.

När jag kommer tillbaka hade höken släpat skatan flera meter ner i slänten där det är väldigt risigt. Jag smög mig försiktigt närmare för att hitta en bättre kameravinkel. Nu var jag på närgränsen för mitt objektiv 180/2,8 Bytte till en normalzoom och plötsligt satte jag där med höken på en arms avstånd.

Efter att ha ätit en lång stund börjar höken försöka lyfta med bytet men fastnar hela tiden i ris och kvistar. Försiktigt stoppar jag ner handen under skatan och lyfter försiktigt, höken håller fortfarande fast skatan i sina klor. Planen var att lägga skatan på en stubbe längre upp i slänten, då skulle jag få fin låg bildvinkel. Halvvägs släpper höken taget och sätter sig i närmsta trädet. Jag lägger skatan på stubben och går in.

Två timmar senare kommer min dotter hem och jag berättar historien för henne. Hon blir nyfiken och vi går ut så jag får visa platsen. Nu hade höken återigen dragit ner skatan i riset men satt fortfarande och åt av den. Försiktigt närmade vi oss igen för att ta bilder. Vi kan stryka den lätt över ryggen utan att den tar illa upp. Vi lämnar den i fred efter att vi tagit bilderna och håller lite koll inne ifrån. Inte förrän kl 18.00  lämnade den platsen. Då hade det gått sex timmar. Av skatan var det nu bara skinn och fjädrar kvar. Allt kött var uppätet.

Postat 2017-12-09 16:00 | Läst 1261 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Ett kärt återseende.

Har under årens lopp besökt Kuusamo tre gånger. Första i mitten av 90 talet. Andra gången 2010. Det var min fru, min yngsta dotter och min äldsta dotters ex som gick lilla björnleden. Vi besökt även många andra platser, bl.a. Riisitunturit nationalpark. Stugan vi hyrt låg inte långt ifrån Konttainen. Ett känt berg för alla som besökt Kuusamo. Berget ligger inte långt ifrån Ruka där alla skidtävlingar går av stapeln. Backhoppning, längdskidåkning.

Konttainen. I dimman längst upp finns en populär utkiksplats som vi besökte fler gånger. Nere i skogen till vänster brukar blåstjärten sjunga. Tyvärr fick vi aldrig höra den. Mellan bergen går en väg där man brukar mata lavskrikan. När vi är i full färd med fotandet av lavskrikan dyker det plötsligt upp en kille från skogen. Vi börjar prata, eller rättare sagt min dotter om lavskrikor, ugglor och fåglar i allmänhet. Det visade sig att han var konstnär från Madrid. Fågelintresset var bara en hobby och kvalitèn på fågelfilmerna hade inte någon stor betydelse för honom. Han filmade genom tubkikaren.

Han hade tagit sig från Helsingfors till Uleåborg och därifrån vidare till fots och buss till Nordnorge. Sedan vandrat ner efter östra Finland. När vi stod vid informationstavlan ( vandringsled ) pekade han på en hökuggla. Den vill jag se innan jag åker hem. Efter 30 - 40 minuter satte vi oss i bilen för att ta oss till stugan. Efter en halv kilometer får vi plötsligt syn på en hökuggla på trådarna efter vägen. Vi tvärvände och ropade på honom att skynda sig att hoppa in i bilen. Ugglan satt kvar och han stod vid platsen i två tre dagar. Han fick sina bilder ( film ) på både den vuxna ugglan och fyra - fem ungar.

När vi träffade honom hade han inte ätit på två dagar. Han hade tagit sig till affären men det visade sig att den var stängd. Vi plockade ihop några risifrutti och limpskivor som han fick ta och visst såg han nöjd ut. Vi skojade lite om allt när vi träffade honom. Han minns särskilt när min dotter Annika kröp omkring på marken för att få lavskrikan från låg vinkel. När det var dags för fortsatt färd söderut skjutsade vi honom de tre ? milen till Kuusamo. Han besökte Patvinsuo nationalpark innan han skulle fortsätta till Helsingfors. Då hade han sovit i tält i 50 nätter. Efter har vi hållit sporadisk kontakt genom Hotmail och jag har även hans sida på Facebook där han visar sina tavlor.

För ungefär en månad sedan hade min yngsta son bjudit alla i familjen på en hårdrockskonsert. WASP, ni vet dom som Sivert Öholm inte gillar. Mat innan konserten hos honom och innan vi gick iväg kommer han fram med biljetter till Madrid, för mig, min fru, yngsta dotter och ett bonusbarn. Vi blev väl alla lite smått chockad.

 Javier och hans fru. Två människor som man tog till sig omedelbart, så trevliga och lättsamma. Dom guidade oss runt Madrid och vi var ut och åt tillsammans eller träffade varandra på vårat hotell. Vi hade mycket att prata om. Om Kuusamo och våran och deras livssituation. Att leva i Madrid kan nog vara lite annorlunda än livet i Valbo.

I början gjorde han många naturmotiv, fåglar och porträtt på kända människor. Men Madridborna är inte naturintresserade. När han började med dessa streckbilder lossnade det och försäljningen har bara ökat och det gått väldigt bra för honom nu. Här en utställning i norra Madrid.

Min dotter ( till V ) träffade också en gammal bekant som också bor i Madrid. ( ja inte Sååå gammal ). En tjej som utbildar sig till biologilärare. Dom gick samma kurs vid högskolan i Gävle för två år sedan. Hon visade oss runt på ställen som vi bara inte fick missa. Nu har vi landat i Valbo men vi saknar dom redan. Några personer vi aldrig kommer att glömma.

Postat 2017-12-06 16:52 | Läst 1248 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera