Levande skog

Fota i minusgrader.

Nu när snön och kylan nått hela Sverige så skrivs det en hel del om att hur det går att fota i kylan. Hur min egen D7000 fungerar har jag inte hunnit prova i stark kyla ännu. På den analoga tiden hade jag Konica, det var vad plånboken tålde på den tiden. Från mitten av 70 talet och in på 80 talets första år tog jag många fiskebilder. Jag fiskade även själv men det intresset tog slut lika hastigt som det en gång började. Premiären i Älvkarleby var ett återkommande evenemang. Alltid 1:a Januari. Vid premiären 1980 var det - 32 grader. Jag och fiskeentusiasterna var på plats. Jag gick omkring många timmar och kameran fungerade utan problem. Det man var rädd för var ifall filmen skulle gå av. Det var vackert utöver det vanliga då köldröken låg över älven. 

Dagens bild fick jag tillbaks i ett miserabelt skick så jag får visa den så här ur fisketidningen. Inte så roligt kanske. Det hände ofta på den tiden att bilderna förstördes på redaktionerna eller hanteringen efter. Så intresserad av vad bilderna föreställde var man inte. Om det var en kråka eller gräsand visste man inte alltid. Därför var det noga att skriva på varje bild. 

Postat 2018-02-27 10:05 | Läst 1108 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Några Jokkmokksbilder.

Hade hoppats på älgar, renar och kanske en del skogsfågel under mina två dagar i Jokkmokk. Gärna norrsken också. På väg mellan Vuollerim  - Jokkmokk visade norrskenet upp sig från sin bästa sida så vi stannade till och tittade. Kamerorna låg väl undanpackad i bilen eftersom den stått i några timmar när vi var på Johan Glans föreställning, därför blev det inga bilder. 

Under lördagen bröt solen stundtals igenom så vi tog en tur mot Vojat fem mil västerut. Efter vägen träffade vi på de första renarna. Besvärligt med djup snö men dom här såg ändå ut att bli utfodrad.

Vägen ut är tämligen rak. Det här stället har jag stannat inför många gånger. 

Där det fanns skoterspår kunde vi lämna vägen för att hitta nya fotomotiv. 

Bron över Pärlälven. På båda sidor fanns flera strömstarar. 

Ett lock av dimma har lagt sig över Jarre. 

En lada vid vägs ände ute vid Vojat. 

Postat 2018-02-21 19:57 | Läst 1002 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Jag börjar med slutet.

I helgen var jag och min dotter på en snabbvisit till Jokkmokk. Alldeles för kort tid men jag skulle bara vara med som resesällskap. I Luleå skulle svärsonen möta upp för att tillsammans med min dotter se Johan Glans. Själv skulle jag fortsätta till Jokkmokk. Nu var svärsonen förkyld och så dålig att han inte orkade komma. Så jag fick snällt följa min dotter i stället. Näää hur skulle jag orka 90 minuter. Standup är inte min grej liksom. Utanför på trappan ville min dotter ta en bild på den upplysta entrèn. Skynda dig nu då sa jag åt henne. Jag vill vänta till de där två flyttar på sig. Det var bara att en av de där två var  Johan Glans. Det såg vi inte just då. Hur var då föreställningen. Man kan säga att skrattfesten varade från första till sista minuten. Helt suveränt. Har ni inte sett honom så gå om ni har chansen. 

Jag såg verkligen fram mot resan till Jokkmokk. Tyvärr var inte vädrets makter med mig. På lördagen bröt solen igenom  men söndagen var gråmulen. På väg upp läste vi att det gick elva älgar inne i Luleå stad. Massor av renar efter vägarna o.s.v. Av det såg vi inget. Har aldrig sett så lite renar och fåglar som den här gången. Förmodligen håller dom sig stilla i skogen. Korparna var nog dom som klarade sig bäst då det fanns gott om påkörda renar efter vägarna.

På måndag morgon blev hemfärden rejält fördröjd. Aldrig har resan mellan Jokkmokk och Arvidsjaur tagit så lång tid.  Anledningen var snön som lagt sig på alla träden. Otroligt vackert. Här hemma får man inte uppleva så här fina snötyngda träd. Jag hade dessutom fått reda på en plats som var riktigt vacker utöver det vanliga. Väl framkommen kunde vi konstatera att det var ett riktigt sagolandskap. Så därför börjar jag med de sist tagna bilderna.

Mil efter mil består skogen längs vägen av ungskog och hyggen. 

Men till och med ett hygge kan se vackert ut när snön döljer eländet. Här taget med långt tele. Hygget är ett av de större. Man kan ana hur skogen sett ut innan avverkningen. 

Det finns trotts allt några sträckor som visar naturen när den är som bäst. 

Många sagofigurer såg vi bland de snötäckta träden. 

Postat 2018-02-20 18:48 | Läst 1005 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Melodifestivalen.

Kan man tävla i musik är frågan många ställer sig. Kan man tävla i foto som jag gjort några gånger ? Ja det kan man, måste jag tycka, Om man är en värdig vinnare är ju inte säkert. Jag har placerat mig ganska bra många gånger å då måste jag tycka att "då är det ändå många som gillar mina bilder". medan andra tycker "vilket skit" hur kunde den där vinna. En gång när jag vunnit pratade jag med en man som tillhörde arrangören. Han visste inte vem jag var och sa vad han tyckte. Hade jag fått bestämt så hade den där bilden inte fått vinna. Precis så är det även med musik. 

Här är ett glatt gäng från gissningsvis mitten av 50 talet. Gitarristen i mitten är min morbror. Snart 92 år. När vi var små hade han ett rum på övervåningen. När det blev helg var det mycket fest och dragspel, hög ljudnivå så det hördes upp till landsvägen. När han var tolv tretton år såg han en dragspelare som hette Nisse Lind. Det blev hans idol resten av livet. Idag är det inte många som vet vem Nisse Lind var. Han gjorde många egna inspelningar men framför allt var han en studiomusiker. Kompade andra artister som t.ex. Alice Babs. 

Min son sa en gång att det är bra med bred musiksmak. I Mikael Goods blogg svarar Jan E. att det är kidsen som är målgrupp i mellon. Så är det och dom kan väl få ha det. Själv tycker jag det är skit från början till slut. Har aldrig gillat tävlingen men visst var ABBA, Charlotte Nilsson bra. Var det bättre när jag var liten. Nää, jag tyckte inte om Ingvar Wixsell eller Östern Warnerbring. Little Richard och Elvis var ju mina stora idoler. När jag kom hem med mina första skivor med Little Richard fick jag  skällning. Lyssna på den där gaphalsen. Idag lyssnar min morbror gärna på Little Richard och ännu mer Chuck Berry trotts sina 90 år. 

För 20 år sedan var min inställning bestämd, ingen hårdrock för min del. Aldrig. Allt medan min yngste son dundrade på med något av det värsta. En ljus falsettröst i den ena änden och en vrålande björn i den andra. Som min son säger, man måste lyssna in sig på låtarna och jag måste säga att jag gillar ganska mycket av dom där banden. Kommer aldrig ihåg några namn, okänd för det flesta förutom för dom inbitna.  M. Good brukar visa bilder på dom här banden. Har varit på några konserter men det brukar bli för mycket för en 68 åring att stå i två timmar bland hoppande tonåringar. M83 och Wu LYF är två band jag sett.  (inte hårdrock ) Roliga konserter båda två. När jag var på M83 kom en kille fram och frågade. Du måste vara äldst här va ? Som sagt Bred musiksmak. Lyssnar gärna på Chris Barber, Odetta, Joe Cocker, Lucinda Williams, Rolling stones, Jo Ann Kelly och vilken av dagens mellodeltagare har en röst som Connie Francis. 

Postat 2018-02-12 22:12 | Läst 1001 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Det händer inte mycket nu.

Har varit inne i en period då det inte hänt så mycket som jag tycker att det är något att blogga om. Vardagen borde kanske vara anledning nog men det blir inte särskilt mycket fotograferande. Har en bil som heller inte vill vara med. Så skogen får vänta. Har inte kommenterat andra bloggar heller även om jag velat gjort det. Blir ibland svårt att skriva något vettigt och inte bara Bra bild. Läser fortfarande med nöje alla bloggar. 

Hade inte tänkt ha någon fågelmatning i skogen i år men var ändå dit en gång för någon månad sedan. Fyllde på fullt i fröautomaten och hängde ut lite talg. Solrosfröna brukar räcka tre fyra veckor. Det har blivit tre besök, det sista den 21 januari, så det börjar bli dags. Småfåglarna fanns där sist men inte i några mängder. Långa perioder var dom som bortblåsta. Det som förvånar mig mest är att gråspettarna fortfarande kommer. Att jag kan gå omkring bland tallarna och leta fotovinklar utan att dom drar iväg. Två hanar och en hona. Kan märka att den ena hanen är lite skyggare än den andra. En hane har fått en lite tofs på huvudet som har varit kvar vid mina besök så den kan jag känna igen. Vid näst sista besöket satt den kanske tre fyra meter ifrån mig. Sådana gånger känns det verkligen fantastiskt att vara där. 

För några veckor sedan när snön kom var det riktigt vackert. Den svarta hunden har vi/jag varje vardag. Den ljusa långhåriga ( blandning mellan pudel - Cockerspaniel ). har vi/jag periodvis. Han kan ha väldigt besvärligt med snön som fastnar i pälsen.  Den ägs av min yngsta dotter som just nu läser i Uppsala. Tror dom håller till i huset bredvid där en viss Lena Holm jobbar. 

Postat 2018-02-10 22:41 | Läst 1073 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera