Levande skog

Vart är naturfotograferingen på väg ?

Värmen har satt stopp för alla utflykter i år. Man orkar inte gå omkring i en skog och slåss med mygg och bromsar. Torkan har sett till att blommorna inte orkar upp ur jorden. Tror jag inte varit med om en sån blomfattig sommar. Idag kom första regnskuren på väldigt läge, men tyvärr tog det slut för fort. Hoppas på mer regn i morgon. 

I brist på utflykter så har jag grävt i några lådor med DIA-bilder. Det är dom där missade sparvugglorna som ställer till det. Hittade den här bilden på en nyss utflugen unge. Tagen för 25 - 30 år sedan. 

Alla fåglar är individer och uppträder olika inför mötet med människan. Av dom kanske tolv sparvugglehäckningar jag följt är det särskilt två som varit speciella. Den här ungen från en av dom häckningarna. Ugglorna hade häckat i samma hål tre gånger. På bekväm ögonhöjd. Just det här boet låg i en aspdunge med kanske 60 träd. Samma år häckade spillkråkan, större hackspetten, gråspetten och ett par blåmesar i samma dunge. Jag trodde inte hackspetten och sparvugglan skulle komma sams men det gick bra trotts att deras bon låg tre fyra meter från varandra. Jag stod mellan spettens och ugglans träd utan att dom brydde sig. Hackspetten hoppade runt fötterna på mig för att leta mat och ugglan kunde sitta på en gren i sitt träd och titta. Det blev många roliga episoder att minnas. 

En gång när ugglan satt fint på en gren tog filmen slut och jag var tvungen springa till bilen ( 100 meter ) för att hämta ny film. Tillbaks så ser jag att batteriet är slut. Språngmarsch till bilen igen men ugglan satt snällt kvar och jag fick mina bilder. När ungarna hoppat ut kunde jag hitta dom runt boet i två tre veckor efter, vilket inte har varit så vanligt. 

Så till dagens rubrik. När den digitala tekniken var ny var jag väldigt tveksam till den. Antagligen mest för att jag inte begrep mig på den. Idag kan jag ändå ta bilden, lägga in den i datorn och t.o.m. redigera lite grann. Men får nog fortfarande räkna mig som en novis i ämnet. 

Dom första digitala bilderna jag såg var så skarpa och bildmässigt riktiga fullträffar så jag blev tveksam om dom kunde vara äkta. Tidigare kunde man se fullträffar någon gång ibland men nu var det vardagsmat. En annan fråga som dök upp var den om manipulation. En bild med fyra flygande fåglar, var det fyra eller två från början. Idag tycker jag att alla som fotograferar får göra vad dom vill. Ibland är himlen väl färgad men till motsatsen har bevistats så får man tro att bilden är äkta. 

Synen på bilder har även den förändrats. Mitt intresse för naturfoto började på 60-talet och dom fotografers bilder som var aktuell då är jag fortfarande påverkad av. När jag är ute vill jag förmedla en naturupplevelse så gott det går. Visa bilderna så äkta som möjligt. Även om man kan ifrågasätta om en bild tagen med 300 mm. visar verkligheten. Idag upplever jag att det ska vara häftiga bilder. När rovdjuret/fågeln tar bytet. När fågeln bryter vattenytan med näbbspetsen. För en tid sedan diskuterade jag ämnet med en bekant. Var ska det sluta, blir det när man med harens, musens ögon kan se rovdjuret sätta klorna i bytet. Härom kvällen fick jag svar. 

En Norsk fotograf som monterat in en kamera i en död torsk för att få bilder när örnen tar torsken och flyger iväg med den. Han lyckades men vad förmedlar den annat än en prestation av fotografen, inte en naturupplevelse som jag ser det. En annan bild var en späckhuggare ? under ytan och en fiskebåt som lyfter upp sin fångst. Mycket skickligt och duktig fotograf men vad blir nästa steg. En bild inne i valens mage kanske. 

Postat 2018-07-28 23:14 | Läst 1224 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Vis av misstaget...

med sparvugglan som häckade i min holk utan att jag visste om det gjorde jag en koll i tre andra holkar, för lite nyfiken blev man naturligtvis. Har jag missat något mer. För två år sedan provade jag en annan typ av holk. 

Det yttre inte så stor skillnad från den där ugglan häckade. Dom flesta förstärker framsidan med en bit av en kluven vedklabbe så tjockleken blir ca. 70 mm. Jag har på gjort förstärkningen av tjockleken på insidan. Om det kommer att fungera får framtiden utvisa. 

Just den här brydde jag mig inte om att öppna. Tyckte det var bäst så. Får vänta tills i höst. Jag är lite tveksam till djupet på holken. Skulle ha gjort den lite djupare, men man vet aldrig. 

Hundra meter bort sitter nästa holk. Den var inte så trevlig att öppna. Längst upp låg en kull nästan flygfärdiga ungar. När jag lyfte ut det översta lagret fanns där ytterligare en bobale med talgoxeungar, men betydligt mindre än dom här. Vad har hänt ? Ja något som händer varje dag i skogen kan jag tro. Föräldrarna blir tagen av någon rovfågel eller dör av någon anledning. Då ligger ungarna kvar och svälter ihjäl. 

Tänker ofta på det där när jag sitter vid en sparvugglehäckning. Det är inte bara den fågel ugglan bär med sig som dör, det kan i många fall vara en hel kull som dör, men då av svält. Ofta kommer ugglan med trastungar men då plockar den en efter en tills det är slut. Mesarnas bohålor kommer ugglan oftast inte in i. I min holkhäckning från 2012 var det skogsödla som stod på menyn. Jag var förvånad att den hela tiden kom med så mycket ödlor. Huvudfödan är möss, men i brist på det så tar den vad som bjuds. I en holk som användes som skafferi inför hösten hittade jag 43 st näbbmöss. Bara näbbmöss. Det brukar ofta var en blandning med både fåglar och olika sorters möss. Den tredje holken hade taket ramlat av. Jag har förmodligen slarvat när jag satt tillbaks det någon gång. Det sitter ganska säkert men det kan hända att t.ex. en mård varit nyfiken och lyft på locket. Gissningsvis. Nu är det fastspänt med tråd. 

Postat 2018-07-19 19:25 | Läst 1175 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Sparvugglehäckning. Aj så besviken jag blev.

Det blir dåligt med utflykter just nu. Hornugglan fanns ju i närheten så visst har jag haft fotomotiv. Lite blommor och fåglar längs hundpromenadvägen har det också blivit. En dag när jag skjutsade barnbarnen till badet passade jag på att besöka en myr där det brukar finnas myggblomster. 

Jag brukar försöka göra ett besök varje år men det är flera år sedan jag hittade några myggblomster. Dom är svåra att hitta och så även i år. Med andra ord <jag hittade inga >. Den här bilden är flera år gammal men tänkte ändå att det kan vara kul att visa den. Förutsättningarna har nog inte varit de bästa i år. I vanliga fall är det så blött så man får passa så inte vattnet rinner in i stövlarna. Nu var det så torrt att jag hade kunnat gå i lågskorna. Den här myren är den enda jag vet där mossnycklar växer. Att jag vet det är för att andra har talat om det för mig. 

Ett flugblomster, guckusko eller norna kan man inte ta miste på. Den här sortens orkideer, typ Marie Nycklar tycker jag är väldigt svårt att skilja åt. Sådant som skiljer dom åt är utseendet på blomman eller bladen. Tyvärr lägger man inte ner tillräckligt med tid för att ta reda på vad det är. Den här växer på sura mossar och är inte beroende av kalk i marken.

För väldigt många år sedan blev jag nyfiken på om jag kunde få sparvugglan att häcka i holk. Jag tillverkade 10 - 15 kubbholkar. Det som var viktigt var att där ingångshålet sitter skulle väggen vara extra tjock. 40 - 70 mm. Holken på bilden höll inte måttet så jag satte en kloss på insidan, bara så den täcker ingångshålet och en dm ner. Idag har de flesta kubbholkar på ett eller annat sätt gått sönder. Spruckit eller försvunnit vid avverkningar. Holken till höger på bilden och någon till är dom som är kvar och har nog suttit i 25 år. Den har bebotts av de flesta mesar men förvånansvärt  ofta av fladdermöss. Men så 2012 häckade sparvugglan för första gången. Bilder som jag visat på bloggen tidigare. 

Sista året jag jobbade tillverkade jag 5 nya holkar. Framsidan är gamla golvbrädor från öppna järnvägsvagnar. Sidorna plyfa. Undersidan på taket en fastspikad bräda som når ner en bit och täcker hela ytan, allt för det ska bli så tätt som möjligt. 

När man googlar om sparvuggleholkar så skriver man alltid om vikten att sätta en trädbit från en stam på framsidan av holken så den liknar ett träd och samtidigt få den rätta tjockleken. Min tanke var att " ska det inte räcka med en bräda ". Bara den är tjock nog. Förra året häckade dom i den nya holken. Det gjorde mig glad naturligtvis, att mina tankar och funderingar var rätt. Bilden nedan är från 2017. Bilder från den häckningen finns också tidigare i min blogg. 

I slutet av April kontrollerade jag alla holkar. Dom här två holkarna var tomma. Några andra var fylld med mossa nästan upp till ingångshålet. Typiskt talgoxen. Även mesholkarna var tomma. Det var ovanligt dåligt med fågel. Tur att jag hade hornugglan hemmavid så det fanns något fotoobjekt. En dag i början av veckan när jag hade möjlighet åkte jag ut för att kontrollera holkarna och rensa dom inför vintern. Tidigt men det ska ändå göras. Vid en inäga på väg hem sitter en av dessa holkar. I våras fylld med mossa. När jag lyfter på locket slår en doft mot mig som gör att jag vet genast vem som bott där.På marken ligger hårtussar och fjädrar. Ååå vad besviken jag blev som missat sparvugglans häckning. Hur kund jag ? Ändå är jag riktigt glad att dom valde just en sådan här holk. En bekräftelse på att den fungerar. Nästa år kontrollerar jag holkarna några dagar in i Maj månad så inte misstaget upprepar sig.

 

Postat 2018-07-15 23:16 | Läst 1235 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Dagar hos hornugglan.

Det är mer än en månad sedan jag skrev något på bloggen. Jag har helt kommit av mig och några skogsbesök till det som en gång varit "min" skog blir det inte. Körde igenom i går när barn och barnbarn  skulle grilla och bada vid en liten sjö. Det är en naturkatastrof som pågår. Avverkningarna pågår för full, någon hänsyn till djur och växter existerar inte. Häckningstider struntar man i. Trotts fina ord om hänsyn i reklamkampanjer för miljoner. Jag lånar ett ord som K. G. Nilsson använde på Nordeas bolagsstämma. Valutasvinen måste få sitt. Det är därför naturen ser ut som den gör. 

I början av maj skrev jag om en hornuggla som jag hittat på en trädholme ute på åkermarkerna. Den tryckte intill stammen på en gran. Såg den flera gånger men varje gång flög den iväg i god tid. Letade efter tänkbara boplatser. Hittade tre, fyra risbon högt uppe i träden så det gick naturligtvis inte att kontrollera. Så här efteråt kan jag konstatera att lärkfalken hade ett, ringduvorna ett, hornugglan ett. Platsen är på bekvämt cykelavstånd så de tre sista veckorna har tillbringat hos hornugglan. 

Det var en tiggande unge som avslöjade vilket som var boträdet. Efter två, tre dagar kunde jag se fyra ungar på olika höjder i granen. Jag är ändå fundersam på om det kan ha varit två till. 

Dom vuxna fåglarna var nästan omöjligt att få på bild. Den här var ett undantag. Jag kunde till och med förflytta mig för att få bättre sikt. 

Jag tror ingen annan kan som hornugglan göra sig smal för att synas så lite om möjligt. 

Efter några dagar sitter ungarna utspridda och på eftermiddagen/kvällen ropar dom på mat. Jag lovar att dom kan vara svåra att upptäcka. När man till sist får se en unge visar det sig att man passerat där flera gånger. Hittar man en så finns dom andra i närheten. 

Den här hörde jag länge men kunde inte hitta den. Gick runt och kikade i träden i säkert en halvtimme innan jag upptäckte att den satt på marken. Jag hade gömslet med mig och hoppades att honan skulle komma och mata den där på trädet. Jag hörde på småfåglarna när honan landade i träden bredvid och jag hade fingret på avtryckaren hela tiden. Men som ofta händer så var det ungen som promenerade ur bilden ner åt höger och försvann ur bild. Där var det för mycket ris och bråte. 

Det blev många bilder på ensamsittande ungar. Efter ett tag blir det svårt att förnya sig. 

Jag hade hoppats på några ungar tillsammans på samma bild och till slut fick jag i alla fall de här två.

Efter mycket stillasittande behöver man sträcka på sig. Redan har den rejäla klor.

Att få bilder när honan kom med mat var naturligtvis det jag hoppats på mest. Dom här bilderna blev vad jag fick. Det är nattugglor det här. Högt ISO och långa tider. En 30/sekund. Min D7000 är inte speciellt bra på höga ison. Jag var helt oförberedd när hon 22.50 plötsligt slog ner bredvid ungen. Hade kameran på stativ och jag tryckte på avtryckaren utan att titta i sökaren, hade jag gjort det hade jag missat det hela, så fort gick det. Det framkommer inte på bilderna men det var mycket mörkt vid tillfället. 

Postat 2018-07-04 00:02 | Läst 1488 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera