Levande skog

Det börjar bli mycket familjealbum...

över min blogg nu. Kan ändå inte låta bli att visa den här tidningen som jag hittade hos min morbror. Det är min syster som pryder omslaget på Metallarbetaren 1962. Hon skulle bli bilmekaniker vilket var mycket ovanligt av en kvinna på den tiden. Det blev förstås mycket uppmärksamhet men någon bilmekaniker blev hon inte utan som för de flesta unga tjejer på den tiden så blev det  i ett kontorslandskap hon hamnade. Med tiden blev även kontorsflickorna överflödig.  

Jag minns när reportrarna var hemma och tog bilder, var med på några bilder men dom kom naturligtvis inte med. Tycker det ändå var kul att tidningen finns kvar. 

Postat 2019-02-25 13:58 | Läst 903 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Ett vykort som väcker minnen.

Som jag berättat tidigare så avled min morbror på tisdags morgon. Har vi haft mycket att göra tidigare så är är det inte mindre för att han har dött. Det är mycket papper som ska skickas. Medlemskap, prenumerationer sägas upp. Hjälpmedel ska lämnas tillbaks. o.s.v. Idag besökte vi begravningsbyrån. Bestämde att inte ha begravningsakten vid kistan utan kremerar och har en minnesstund vid den blomsterprydda urnan vid kyrkan. Min yngsta dotter jobbar ju vid kyrkan och brukar arrangera sådan begravningar själv och tycker det är fint. Hon får sedan vid tillfälle lägga urnan i jorden. 

Vi är långt ifrån klar med tömningen av lägenheten. Mycket ska slängas. En del delas upp mellan våra barn, vad dom nu vill ha. Han hade en ganska stor samling skivor.  Det är mesta vanliga LP skivor men väldigt mycket stenkakor.  Damen vid begravningsbyrån visste inte ens vad stenkaka var. Den enda stenkaka jag själv lyssnat på är Elvis Hound dog och Arthur Smiths Guitar Boogie. Men samlingen är gedigen och välvårdad. ( men idag lite värdelös ). 

Så hittar man saker man inte visste om att dom fanns. Fotografier och ETT vykort som väcker minnen hos mig. Kortet skickades av min mamma till min morbror när hon var i Boden 11 Juli 1959. Min mamma hade sällskap med en Värmlänning som jobbade på ett asfaltverk. Han flyttade runt på många platser beroende på var jobben fanns, men ofta i Norrland. När det var sommarlov fick vi följa med till dom olika jobben. Det var Bispgården, Hoting, Hjälta, Älvsbyn m.m. 

Boden minns jag som kortet visar. Wallströms hörna. Tror man parkerade efter den å? som rinner igenom Boden. Idag är Boden precis som alla andra städer nått helt annat. Var dit för två år sedan och gick självklart inte att känna igen. Minns också husen där vi bodde. Det första ett förfallet hus där man om man hade otur trampade genom golvet. Vi tre bröder fick sova på golvet. Närmsta granne där vi ofta hälsade på hette nog Engström. Därifrån fick vi också vår första hund. Problemet är att jag inte kommer ihåg vad just den platsen heter. Det låg 1 mil öster om Boden. Namn som jag minns är Ängesbyn, Smedsbyn och Svartbäcken. 

Det är med blandade känslor jag läser mammas vykort. Pengar var ett ständigt bekymmer. Ensam med fyra barn var det inte lätt kan jag tänka. Om vi barn var med på den här resan kan jag inte minnas. I så fall var jag 9 år. På baksidan står. " Nu är vi i Boden. Vi bor ungefär en mil utanför. Så vi hamnade mitt i lappriket, de enda grannar vi har är 5 kor. Om pengarna kommit kan du skicka hit dom så fort du kan. Det är 7 mil till Morjärv, var det inte där Ines bodde ?

Min mamma var 36 år och fick väl det lite bättre en bit in på 60 talet. Som skrivits här på FS några gånger, vi hade inget men hade det bra och saknade heller inget. 

Postat 2019-02-18 21:42 | Läst 1064 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Glädje och sorg.

Så blev det dags att åka norrut till Jokkmokk. Det var ju marknad i helgen. Det trevligaste inslaget är nog alla färgglada samedräkter. Någon marknadsfotograf blir jag aldrig. När jag ser mina döttrars bilder så blir jag lite avis. Dom har en väldig förmåga att få rätt bilder. Jag satsade i stället på lavskrika och lappmes. Men även där gick jag bet. Såg aldrig några lavskrikor. På lappmesen blev det några bilder men inte som jag blev överdrivet nöjd med. 

Lyckades fånga en mycket ovanlig fågel. Domherre utan huvud. 

På lördagen bar det av till Vojat, det var nog största anledningen till resan för min del. På väg ut såg vi en del renar. Självklart måste dom fotograferas. 

Fyra, fem älgar vilade i snön längs vägen.

Vid vägs ände ligger ett fint gammalt hus. Har man inte vänt tidigare så måste man köra upp på gårdsplanen och vända. En hund som talade om att här är det jag som bestämmer sprang runt bilen och skällde. Normalt är det bara att köra runt men nu var det inte plogat så jag fick backa och köra fram och tillbaks några gånger och hålla ett öga på hunden. 

Plötsligt står en kvinna vid dörren och ropar något vi inte kan höra. Hon ropar två tre gånger till innan vi uppfattar vad hon säger. " Här blir man utskälld när man kommer ". Jo, vi märker det. Efter en kort ordväxling bjuder hon in oss på kaffe. Min dotter och kvinnan har mycket gemensamt att prat om. Hon är en frilandsjournalist som heter Susanna Rosèn. Det visade sig att min dotter hade två böcker om växter och en kattbok som hon skrivit. Om en stund kommer hennes man in och bjuder på riktigt kokkaffe, hembakat bröd och gravad lax. Vi är rörande överens om att det är skillnad på gravad och gravad. Godare gravad lax än denna hade vi inte ätit. Vi blir kvar kanske en timme innan vi börjar färden hemåt. 

Vi hade inte sett mycket fågel, älgar eller renar men det här slog det mesta. Här kommer vi tre helt främmande människor och blir så välkomnad av två människor som inte vet vem vi är. Vilken gästfrihet och vilka enkla människor, en händelse som vi bär med oss för lång tid framöver. 

På måndag morgon bar det av hemåt. Tog vägen över Arjeplog och ett berg som bjuder på ett fint snölandskap. Besökte platsen för ett år sedan men ville visa min fru och yngsta dotter hur vackert det kan vara. Trotts att det försenade hemfärden med två timmar så var det ingen som ångrade sig. 

Idag tisdag ringde telefonen tidigt. Det var hemtjänsten som meddelade att min 92 årige morbror avlidit på morgonen. Ett tungt och tråkigt besked men väntat och man får väl säga att det var en befrielse att det var över. När vi varit borta hade mina söner suttit vid honom många timmar. Det känns skönt att vi har gjort vad vi kunnat in i det sista. 

Till sist några snöbilder.

Postat 2019-02-12 21:39 | Läst 1181 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera