Levande skog

En gång såg jag ljust på framtiden i skogen.

Dagens bild har jag vid några tillfällen haft publicerad. Bl.a. två omslag i jakttidningar där den passade för att sätta rubriker i det tomma utrymmet till höger. När jag fick sådana här tillfällen så tog jag om det var möjligt så många bilder som möjligt. Någon motor hade jag inte utan fick dra fram varje ruta. Jag visste att om den användes så blev det garanterat skador på den. Det var många händer som skulle hålla i bilden innan den publicerades. Då var det bra att ha några i reserv. Härom dan hittade jag en sådan i mina lådor. Visst blev det en del damprickar att fylla i men inte mer än att det gick vägen. 

Bilden tog jag 1978. Året efter blev det omslag på Jakt journalen. Numret efter blev det uppslag med rubriken " Unika bilder från orrmyren ". Bilder som jag idag inte visar. Inte några höjdarbilder kan jag garantera. Det unika var kanske att det var bilder från alla årstider vilket redaktörerna på den tiden inte sett så mycket av. Dom fick nog mest bilder från vårens spel. 

Under den här tiden var det mest jakt och fisketidningar som gällde. Har aldrig lagt ner så mycket tid på försäljning utan det kunde bli när andan föll på. Minns inte riktigt vad det betalades för ett omslag men kan har varit 1800. Mot slutet var det nog en tusenlapp till. Det var mycket pengar på den tiden och ett bra tillskott i kassan eftersom vi levde på en lön.  När den digitala tiden tog vid slutade jag helt med att skicka in bilder. 

Så till dagens rubrik. I den skog och myrmarker jag rörde mig i höll väldigt mycket orre, tjäder. Det gick inte en enda dag då vi inte såg älg, rådjur, räv, grävling. Mina barn brukade skriva upp allt vi såg och idag skulle ingen tro på siffrorna om jag visade dom. Tror någon av flickorna har anteckningsblocken kvar. Kommer så väl ihåg när jag sa till min fru att här finns framtiden. Hit ska vi återvända varje ledig tid titta och fotografera djur. Idag är all skog borta, då menar jag all. På myrarna bryter man torv. Har inte varit till den här skogen? på över ett halvår. Sist var när jag kollade och gjorde ren sparvuggleholkarna. Idag tänkte jag att det skulle vara lämpligt och att lusten infann sig att kolla upp holkarna. En månad för tidigt men om ugglorna använt någon holk för att lagra upp möss så skulle det finnas något spår av dom. Hur gärna jag ville kunde jag inte förmå mig att stanna bilen efter den fem mil långa sträckan. Hopplösheten trängde sig verkligen på. Förbannade politiker som inte vågar ta ställning mot dessa skogsskövlare. Dom skiter fullständigt i hänsyn, miljömål, kolsänkor, biobränsle. Ett spel för galleriet. Det enda som intresserar dom är pengar. Hur dom anskaffas är helt ovidkommande för dessa miljösvin. Nu blir det ett besök första veckan i maj. Om ingen sparvuggla häckar så blir det nog sista besöket tills nästkommande år. 

Postat 2019-03-24 23:38 | Läst 955 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Idag var jag till Kyrkan på högmässa.

Ja, även i fredags. Då tog vi ett sista farväl av min morbror. Det var första gången med urnbegravning. Tycker det blev väldigt fint och ett värdigt slut. En trevlig kvinnlig präst. Så fick det som avslutning bli lite dragspelsmusik i kyrkan också. Men ingen begravning utan fniss och skratt. Min dotter sträcker fram en servett ifall det skulle komma en tår eller två. Det var bara det att det var servetter med tryckta hundrakronorssedlar. Frågan blev naturligtvis om vi skulle stoppa dom i kollekten senare. 

Min morbror var den sista av den äldre generationen som gick ur tiden. Ingen av oss är troende så vi får se i framtiden vad det blir. 

Jag har stor respekt för dom som har en tro. Alla dom känner sig  självklart trygg med det. Jag har varit med om det här många gånger och har svårt med just högmässan. Det är bara att stanna hemma naturligtvis men vi har gått vid alla andra anhöriga som dött så nu blev det bara för att... När jag sitter i bänken och lyssnar får det mig att tänka på en popkonsert men idolen syns inte till, han finns bara i fantasin. Inga tjejer som skriker. Men människorna runt mig kan sin bibel och psalmbok. Några riktigt entusiastiska. Sjunger och ber. Här på FS har vi vår egen förkunnare som i kväll visar att man kan skapa mycket trevliga tillställningar inom kyrkan. Titta och läser Tommys bloggar med stor behållning. Kyrkan gör många bra saker men smolket i bägaren för min del är att kyrkan skövlar naturen precis som alla andra skogsbolag. Man bryr sig inte om dom andra som behöver skogen/naturen för sin överlevnad. 

Vad har jag för tro då ? Jag som inte kan förlåta allt. Jo allt det vardagliga kan jag nog förlåta, gnabb och käbbel. Men på TV:n ser vi mycket som inte kan förlåtas. Med åldern har jag nog blivit mer tillbakadragen. Vill tillbringa den mesta tiden i skogen, ensam och med tystnaden. Det är min värld och tro, fåglar, växter, luft och vatten. Där kan mina tankar gå till dom där hemma. När jag gjort mitt hoppas jag det blir som i Bernt Selbergs vackra melodi. " När min tid till ända är, får jag väl också vila här, vila i ro vid furornas sus, furornas susning i norden ". 

Postat 2019-03-17 21:56 | Läst 1040 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Gömt och glömt.

En människa dör och en lägenhet ska tömmas. Var gör man av alla saker ? Det kan vara svårt att spara allt även om man skulle önska det. Några möbler är av så dålig kvalitè så det är bara att slänga. För min del tog jag hand om ett vad man kan kalla saidbord. Kasserat en TV bänk och ett databord för att få plats med det nygamla. För att få någon ordning så måste jag städa upp bland gamla lådor och kartonger så det blir någon ordning innan jag läger in sakerna i nya skåpet. 

En låda som jag inte hade en aning om innehållet innehöll plastaskar med diabilder plus flera kuvert med omonterade bilder. Gick igenom allt och kunde hitta några intressanta bilder som väcker minnen, glada, roliga men även sorgsna minnen. 

Dagens bild hade jag inte ens bemödat mig att sätta i en diaram. Varför ? Idag blir jag rörd till tårar när jag ser bilden av min unga fru och barnet som döptes i Skutskärs kyrka. Tänk att det skulle ta nästan 50 år innan jag ser hur mycket den betyder. 

Det roliga minnet är nog mina kläder och långa hår. ( håret är fortfarande långt ) När hade jag slips senast ? Min svärmor berättade många gånger om ett tillfälle när vi satt på ett fik i Pukkila några mil norr om Borgå. Hon sa inget då men när vi lämnat fiket fick jag höra det många  gånger. ALLA människor ( unga grabbar ) där inne satt och kollade den där långhåriga killen. Två gick ut och fyra kom in. Några till gick ut och fler kom in. Det var ju rena landsbygden och kanske var dom inte så vana med nya långhåriga modet. I alla fall inte på det fiket. Det var kanske 69/70 det utspelade sig. 

Det sorgliga är att den lilla grabben inte fick leva till vuxen ålder. Det är en systerson till min fru. När han var 16/17 år var han i Jyväskylä och festade med kompisar. Han hördes inte av på flera dagar. Fadern gick de tre milen efter järnvägsspåret till Lievestuore då han visste att ungdomar brukade tjuvåka med godstågen. Efter en vecka och 30-gradig värme hittades han i det höga gräset efter Lievestuore. Sönderslagen till oikännlighet. Det var en händelse som tog oerhört hårt på alla. 

Tillbaks till mina glömda lådor. 1989 tog jag med min morfar ( 93 år ) till den plats han växte upp. Västergårdarna, någon mil nordväst om Gävle. Med mig hade jag en bandspelare så jag kunde spela in allt han berättade. Tog massor med diabilder så jag eventuellt kunde göra ett bildspel. Med dagens teknik hade det blivit betydligt lättare. Plötslig var ett band försvunnet. Trodde ett tag att jag glömt det i en bil som jag fick skrota i Finland. Har letat i flera år och överallt. Igår kom det fram. Det låg i samma låda. Ska bli kul nu att höra bandet igen. Värdefullt för mina barn som gärna vill veta och höra om honom. 

Postat 2019-03-13 15:55 | Läst 1026 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Det har nog aldrig hänt.....

att jag lagt upp EN bild här på bloggen. Men nu är det gjort. En bild på min yngste son som jag gillar. Både sonen och bilden. Kan inte minnas hur jag tog den. Förmodligen på min baksida i dörröppningen och med vardagsrummet bakom, som gör den mörka bakgrunden. Den lille killen har hunnit bli 33 år idag. Tiden rusar iväg.

Postat 2019-03-06 22:48 | Läst 900 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera