Vintern 2017-2018....

hade jag vintermatning i skogen sista gången. Vägen ut till matningen bjöd på många fågelmöten. Minns särskilt en gång. Jag åkte skidor och när jag skidade hemåt ser jag att en tjäder lämnat sin sovgrop bara en meter från mina spår. Förmodligen blev den väckt när jag passerade på morgonen. Normalt borde den flaxat upp ur sin grop men jag märkte inget. Men det var inte bara tjäder. Järpe, örn, ugglor kunde jag alltid se. Vid matningen som jag tidigare visat många bilder ifrån fanns alltid tre gråspettar. Två hannar och en hona. Dom var väldigt orädda. Kunde ta alla bilder utan gömsle, dessutom kunde jag flytta omkring utan att dom flydde fältet. Jag kunde stå på en plats och ha en större hackspett två meter ifrån på den ena sidan och gråspett tre meter ifrån på den andra. Dom lärde sig att nu vankas det mat. 

På vägen ut kalhöggs skifte efter skifte. Idag finns det inte plats för fåglar, däggdjur och skogsblommor, all skog är skövlad. Som jag skrivit några gånger så har jag vistats i den här skogen under hela mitt liv. Jag vill känna mina marker, var blommor växer, var kantarellerna växer, var orren spelar m.m. Jag blev bara deprimerad när jag åkte ut. Därför bestämde jag att nu får det vara nog. 

I ett försök att hitta lite inspiration tillbringade jag två månader i Jokkmokk 2019. Förra våren/sommaren blev det tre månader. Vad jag fick för bilder kan ni se i mina äldre bloggar. Allt det jag sett i Jokkmokk under dom här månaderna kunde jag en gång i tiden se i mina hemmamarker, utom renarna då. När jag berättat om alla orrspel, tjäderspel för bekanta så får dom ett intrycka av Tore Skogmans storfiskarvalls. Ja då skarvar han som han vill. Idag är både Skogman och skogen död. (Tore dog förresten på Gävle lasarett ser jag när jag googlade). Vid sista besöket i Jokkmokk fick jag påhälsning av barnen men när min äldsta dotter åkte hem blev hemlängtan för stor och jag följde med hem. Jag hade tänkt stanna till hösten men det får bli någon annan gång. 

Så dom sista åren har det bara blivit Hjälstaviken ( inte så bara ) Kittan (lavskrikor) och i Augusti till smålommarna vid Knuthöjdsmossen. Förr gick jag runt hörnet så var jag naturen idag måste jag åka tiotals mil. Det är något jag helst vill slippa därför avstår jag. 

Näst sista dagen 2021 var jag och svärsonen till Kittan. Det var grått och förväntningarna inte så högt ställda. När jag stegade över diket mot matningen såg jag en stubbe längre tillbaks efter vägen. Där vill jag ha lavskrikan. Tiden gick och jag föreslog att nu ger vi upp och började packa ner kamerorna. Precis då kom lavskrikorna. Först till den vanliga platsen. När dom såg oss gick jag mot stubben så dom kunde se att jag lade ut något. Efter en stund fick jag min bild. Den enda den här dagen. Färgfattigt men jag blev trotts allt lite nöjd.

Inlagt 2022-01-11 21:19 | Läst 556 ggr. | Permalink
Sagolikt vacker bild på lavskrikan. På bilden kan jag ju föreställa mig den orörda storskogen breda ut sig mil efter mil. Förstår att du blir nedstämd. Men din bild glädjer mig, hälsningar/ Björn
Svar från Sten Björklund 2022-01-11 21:42
Tack Björn !
Ja man kan få intrycket att det är i storskogen men runt om lavskrikan gapar kalhyggena. Platsen ligger väster om Jädraås.
Sten
Kanonfin bild men med ett sorgesamt stänk. Känns som lavskrikan sitter och kollar ut mot dom forna jaktmarkerna..
HaD/Gunte..
Svar från Sten Björklund 2022-01-11 23:36
Tack Gunte !
Det är precis vad den gör. Framför lavskrikan går vägen och på andra sidan ett stort kalhygge. Att dom fortfarande finns kvar i reviret är förmodligen för att det alltid finns mat till dom. Det var ganska mörkt och enda fördelen den här gången är att ljuset når in mot stubben.
Sten
Tack för din berättelse!

Ledsen att läsa om hur naturen runt dig försvunnit.

Gillar din bild från Kittan!

Daniel
Svar från Sten Björklund 2022-01-12 10:25
Tack Daniel !
Ja det är en tråkig utveckling av skogen. Skogsbolagen talar om hänsyn men den finns över huvud taget inte. Dom ska bara visa resultat. Gör dom inte det så är det avsked som väntar. Dom som tar pengarna vistas förmodligen aldrig i skogen.
Sten
Sagolikt vacker och lite vemodig bild.
Gripande berättelse...
Hälsningar Halina
Svar från Sten Björklund 2022-01-12 10:36
Tack Halina !
Bilden ger nog ett intryck av hur grått och trist det är. Läste nyligen om en skogsägare som avverkat lite över två hektar skog innan skogsstyrelsen gett klartecken. Han har dryga böter att vänta. Hade ett skogsbolag gjort samma sak hade myndigheterna inte ägnat en sekund åt tilltaget.
Sten
Din berättelse känns så bekant. Inte för att jag har haft så stora "jaktmarker" runt om mig, men de som en gång var är ett minne blott…
Fin färglös färgbild på lavskrikan.

Tommy S.
Svar från Sten Björklund 2022-01-12 11:15
Tack Tommy !
Jag har faktiskt aldrig läst en deckare eller roman. Jag har svårt att koppla handlingen till en miljö eller en händelse. Några faktaböcker har jag ändå plöjt igenom. Lyssnade till Kerstin Ekmans berättelse om tillkomsten av hennes bok Löpa varg. Har inte läst den och kommer förmodligen inte att göra det. Men mycket intressant att lyssna på hennes berättelse. Boken handlar om jägmästaren och jaktledaren Ulf. När han som pensionär möter en varg. En händelse som ändrar hans sätt att se på skogen och vargen. Efter ett liv med avverkning och jakt på rovdjuret inser han hur fel det var. Nu var skogen borta och djurens mat med den. Jag känner igen mig i berättelsen. Mina byten, motiv finns inte längre kvar. Skogen kommer aldrig bli detsamma.
Sten
Tänk den kom till stubben du valt.!
Fin bild och vemodig berättelse.... men tyvärr igenkännande även i mina områden.
Lavskrikor som häckat senast som förra året är nu borta från skogen öh.. menar kalhygget. Även ugglor vi hört har tystnat
Svar från Sten Björklund 2022-01-12 18:54
Just vid Kittan kan alla bilder som tas bli ganska lika varandra, även om det är av olika fotografer och olika dagar. Korven göms på samma gren. Därför tittar jag mig omkring för att hitta nya infallsvinklar.
Att lavskrikorna finns kvar här är förmodligen på grund av att det läggs ut mat hela hösten och vintern. Annars hade dom säkert försvunnit.
I "min" skog kunde jag höra pärlugglor på flera ställen varje år. Men nu är det säkert 25, 30 år sedan jag hörde någon ropande på våren. Slaguggla och sparvuggla har klarat sig bättre men betydligt färre än på 70, 80 talet.
Sten
Trägen vinner. Fin bild som visar lavskrikans miljö. Utvecklingen i skogen de senaste åren med långt driven kalhuggning har totalt förstört naturupplevelsen för det stora flertalet. Det har väl alltid funnits en konflikt mellan besökarna och ägarna av skogen. I dag verkar de senare ha förklarat öppet krig. Det råder olika uppfattningar om hur skogsbruk ska bedrivas, även bland forskare. Några förespråkar kalhuggning andra att man avverkar mera selektivt (blädning). Vad jag hört är att ny skog har svårt att etablera sig på kalhyggen p g a hårdare klimat där för den lilla plantan. Jag har också förlorat många fina svampställen.
Svar från Sten Björklund 2022-01-12 19:21
Jag har under alla år hållit till i trakterna av Jordåsen. Du känner säkert till stället. Kyrkan äger det mesta. Dom skickar alltid ut en grävmaskin som vänder på markskiktet. Hur marken ska kunna återhämta sig förstår jag inte och det kommer aldrig att bli en skog mer. Vid en av avverkningarna räknade jag årsringarna på flera granar som var ungefär 1 dm tjocka. Alla var strax över 100 år. Dom grövre granarna som som låg vid vägen var omkring och en del över 200 år.
Uppe vid Jokkmokk kan man verkligen se vad klimatet betyder. Skog som togs ner för kanske 50 år sedan ser ut som den skog i våra trakter som är 15 år.
Om skogen ger arbetstillfällen intresserar mig inte alls, jag månar bara om de djur och växter som behöver skogen för sin överlevnad.
Sten
Mycket fin bild du tog på lavskrikan. Väldigt tragiskt det du skriver om och i kittan har jag också varit och vet hur det ser ut med kalhyggena som omringar stället. En skam att vi har en sån skogsskövling.

MvH
Johnny
Svar från Sten Björklund 2022-01-12 10:51
Det är några år sedan dom avverkade skogen på andra sidan matningen. Där var gammal mossig granskog tidigare. Omkring Jädraås har det sedan länge funnit jättestora hyggen. Svänger man till höger strax före Jädraås så kommer man till några fiskesjöar. Öratjänarna. Där är bergen sedan länge helt avverkad. Kör man till vänster inne i Jädraås så kommer man till Björnmossen. Har varit riktig gammelskog med mycket lavskrikor. Idag bara kalhyggen utan någon hänsyn.
Sten
Jag vet hur det ser ut runtomkring nu, med hyggena, men det kan man inte tro när man ser din bild. Det ser ut som riktiga storskogen, långt från civilisation. En mycket finstämd bild. Tänk att man kan fundera ut en komposition och faktiskt få dem dit man vill. Snyggt gjort.
Hälsningar Lena
Svar från Sten Björklund 2022-01-12 20:29
Tack Lena !
Det är ofta eller alltid jag söker efter kompositioner i landskapet. Har ofta något att bjuda på med i ryggsäcken. Kommer det någon fågel så placerar jag ut maten på lämpliga ställen. Det fungerar naturligtvis inte på alla fåglar men nötskrikan och lavskrikan är lätta att locka.
Jag hade skogsmatningen i fyra år ( tror jag ). Där kunde jag placera ut mat precis där jag ville ha t.ex. gråspetten. Var två hannar och en hona. Alltid utan gömsle. Större hackspetten och nötskrikorna kom även dom mycket nära. Det jag kan ha missat är ifall det hade kommit en spillkråka eller den mård som alltid lämnade sina spår runt matningen. Hade jag suttit i gömsle kanske jag hade fått sett dom också.
På andra sidan vägen var det tät granskog. Det var naturligtvis mycket mörkare vid matningen då. På samma sida som matningen var det tallskog.
Sten
Vacker bild på "gvoksiken" i gammelskogen, ja med kameran kan man få verkligheten att bli som man vill. Har själv en skogsmatning i gammelskog nära där jag bor där jag har 7 gvoksikar som äter ur handen, alltid kul att vara dit, men hur länge får skogen stå kvar för Sveaskog? Men som en liten tröst i bedrövelsen så har jag nästan 100hr skog, riktigt gammal skog som så länge jag lever inte behöver vara rädd för några skogsmaskiner.
Svar från Sten Björklund 2022-03-18 19:47
Hej Samuel !
Får be om ursäkt att jag inte svarat på din kommentar tidigare. Jag titta på fotosidan många gånger utan att logga in och då kan man tydligen missa något. Från att bloggat flera gånger i veckan är det nu på sin höjd någon gång varannan månad.
Ja det är väldigt trevligt med lavskrikan. När jag är uppe i Jokkmokk kan jag ha lavskrikorna dygnet runt vid stugan. Sist var dom fyra stycken. Fast man har mängder med bilder så tar man bara fler. Här där jag bor är landskapet så söndertrasat att jag inte längre vill åka ut.(Valbo, en mil från Gävle ). Skönt att kunna åka norrut och leta på och vandra i orörda skogar.
Sten