Vardagsbloggaren

Vardagliga händelser, utflykter och resor.

Porträtt 2019

Postat 2019-06-10 23:47 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

En djupare tolkning om livet på Facebook

En djupare tolkning om livet på Facebook.

Lite tankar kring statusuppdateringar. Jag har alltid använt Facebook för att spegla mitt liv på gott och ont vilket jag vet att jag inte är ensam om. Jag vet också att det finns stora meningsskiljaktigheter i frågan och att det ibland pratas om oss ordbajsare.

Här förklarar jag det lite ur mitt eget perspektiv. Under min separation med Malin (min före detta) gjorde jag någon form av regression. Jag levde ut och det resulterade i ganska mycket spekulationer och kritik kring mitt uppförande.... 


Jag spottade dessutom ut statusuppdateringar som mer eller mindre andades desperation. Såhär i efterhand med lite självdistans så vet jag att jag följde normen för hur man tar sig ur ett förhållande och att det förefaller ett helt normalt beteende att vara "smått" desperat.

När jag skadade mig "Subdural Hematom, / Kronisk blödning i hjärnan" insåg jag mitt eget värde som människa och jag slutade under en tid att skriva något alls. Anledningen är att jag förstod hur ointressant man är och att människor i själva verket faktiskt inte bryr sig nämnvärt så länge det inte är något smaskigt att prata om. Jag formades efter min hjärnskada, förstod att våran tid i livet är ganska obetydlig. Vi är inget annat än vad vi gör oss till.

I ett större perspektiv är vår existens helt onödig. Faktiskt är allt bara en enkel illusion av vårt medvetande och hur vi uppfattar samhället. När jag nu faktiskt accepterar min obetydlighet är jag för första gången genuint lycklig.

Det handlar om jämvikt och om vem jag är för mig själv, mina barn och deras framtid. Jag skriver således mina uppdateringar för min egen skull. Som en dagbok där jag speglar illusionen av min egen existens.

Ni får helt enkelt stå ut, om några år är jag ändå bortglömd och du också. Tänk på den. 

Postat 2017-08-29 08:15 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Döende i vården

Döende i vården!

När jag läser en bok om hjärnoperationer och verkliga fall av så har jag en viss vördnad till allvaret men när en läkare uttrycker sig om sin patient med trauma efter en cykelolycka på följande sätt ligger jag dubbelvikt och skrattar.

- Med båda pannloberna mosade på det där viset? Han har lika stor chans som en snöboll i helvetet.

Det är nog det sista man vill höra en läkare säga. Missförstå mig rätt nu, men någonstans måste man skilja på sin roll som patient och närstående, en läkares jobb är att hjälpa så länge det finns en möjlighet till det.

Det är klart att jargongen ser annorlunda ut läkare emellan och det kan säkert i många fall kännas absurt att se sig själv som ett "hopplöst" fall.

Jag funderar mycket på att vara närstående just nu och chanserna att göra egoistiska handlingar ifråga om patientens eller den närståendes öde. Många gånger kanske det vore lättare att bara släppa taget. Personligen är jag väldigt rädd för att hamna i en situation där jag behöver vård dygnet runt. Det här gillar inte min fru att höra men sanningen är den att det leder till att man förkortar sorgeprocessen för familjen och lidandet som man isf behöver gå igenom.

Dessutom ger man någon annan chansen att faktiskt få ett drägligt liv. Det är klart att så länge det finns sannolika siffror på att man kommer att klara sig bra så kämpar man, men idag kan man få ganska exakta siffror på hur stor chans man har att tillfriskna.

Vad tycker ni? 

Postat 2017-08-28 08:08 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ödehus i Sverige


Ödehus ligger mig varmt om hjärtat.


Är det något som ligger mig varmt om hjärtat så är det att få åka runt och söka efter ödehus. Det är extra spännande när man får höra historier om platserna man varit på. 

Vissa hus återkommer man gärna till. Jag har ett hus speciellt som jag besöker minst en gång per år för att fotografera. Jag påstår inte att jag är speciellt bra på att dokumentera husen även om jag trivs med att göra det.


Det är en speciell känsla att besöka platser, speciellt kanske industrier eller sjukhus. Det är som att öppna upp en kanal till ens barndom då nyfikenheten tar över. Det är en bra känsla som är härlig även om man känner sig lite barnslig.



Men vad gör det när man gör något man gillar. 

Jag öppnar upp ett nytt album idag som jag kommer att lägga min samling med ödehus i, välkomna.

Postat 2016-04-03 22:29 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Jävla bränslefilter!

Tur i oturen.

Påväg till Norge så säckade bränslefiltret ihopp (typiskt),  som tur var befann vi oss fortfarande i Sverige.
För någon månad sedan hade jag fått kordinater av en trevlig kille i Ödegruppen på facebook som leder till ett spännande hus jag varit intresserad utav ett tag. Huset ligger precis utanför Karlstad. Vi valde att ta svängen förbi och tidigare idag så satt jag och studerade panoramatekniker i photoshop.
Här är resultatet av min första panoramabild.


Min nya kompakt kommer dess värre inte fram förens imorgon. Bilderna är tagna med min 50D, kommentera gärna panoramabilden då det är min allra första. (tål kritik).

samt bonusbilden 50mm optik.

Postat 2016-03-31 01:19 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 Nästa