Vardagsbloggaren

Vardagliga händelser, utflykter och resor.

Med ny kamera kommer ansvar

 

Jag har alltid gillat att tala om känslor, jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna. Det är svårt i ett samhälle som ung kille att vara känslig, det har slagit tillbaka många gånger. När jag var tonåring så resulterade det i att jag tappade fotfästet, det var mycket dumt som hände under den tiden.  Men som människa så växer man upp och börjar prioritera annorlunda.

Jag träffade min nuvarande sambo när jag var tjugo år fyllda, jag började läsa böcker och utvecklade mitt intresse i poesi, jag skrev och läste allt som jag kom över. I början så var det mycket ur fantasy genren men så småningom så utvecklades intresset för självbiografier och livsfilosofi. Jag läste delar ur Baghavaghita och älskade Paulo Colehos böcker. När jag var tjugosju år gammal så fastnade jag på en hemsida, nämligen fotosidan. Jag betraktade bilder och såg så mycket i det jag hittade här. En bekant som är väldigt intresserad av ämnet berättade för mig om hur en kamera fungerar, han berättade om ljus och om hur bilden växer fram. Mitt intresse växte och jag skaffade mig en analog system kamera, minns faktiskt inte vilken modell det var, men det var en Canon kamera.

Jag tog massor av bilder och det blev mycket som idag bara är ett minne, jag insåg att teori och praktik inte är samma sak, det visade sig trots all information som jag erhållit av min vän så var jag helt strandsatt när det kom till själva fotograferandet.

Efter en tid så skaffade jag mig en Nikon d60, en av dem första modellerna och äntligen så hade jag funnit ett verktyg som jag kunde använda. Även om jag inte förstod mig på den grundläggande lagen för ljus, kontrast osv så kunde jag knäppa kort efter kort och ibland så växte det fram riktigt bra bilder. Hela atmosfären över ämnet fotografi är som att erövra världsdelar, varje liten detalj är som ett kebnekaise och som definitivt är värt att bestiga och erövra.

Ekonomin skapade en klyfta mellan mig och min kamera, jag var tvungen att sälja den och i tre år så fick jag gå tillbaka till att skriva, jag blev publicerad med en djupgående intervju i skogs&trä fackets tidning om min poesi, och allt gick väldigt bra. Trotts allt så kände jag mig dragen till att arbeta med bilder.

Tillslut så kom min trettioårsdag och jag fick en Nikon coolpix l110 i present och äntligen så kunde jag fotografera igen, trots att det kanske inte var någon systemkamera så experimenterade jag med min nyfunna vän. Det ledde till ett samarbete med en bildbyrå och ett silver i Kamera&Bilds Grand Prix tävling med bilden den sociala masken. 

Bildbyrån kunde dock inte använda några av mina bilder då min coolpix inte höll mottet rent tekniskt, så jag pratade med arbetsförmedlingen och med deras hjälp så kunde jag starta eget med ett bidrag på 60 000:- då skaffade jag mig en canon eos 5d markII och plötsligt så är allt jättesvårt. Jag måste lära mig allt ifrån grunden, min väns ord är plötsligt guld värt även om jag har svårt att ta all information till mig eftersom att diagnosen adhd finns i min själsväv. Jag kan kontrollera egna inställningar men jag har svårt att komma ihåg namnen på all den teknik som medföljer. Nu är varje dag som en skola, jag tar in och får ny lärdom om fotografering hela tiden och det är kul. Problemet med allt är att jag måste leverera till bildbyrån och det är svårare än jag någonsin trodde att det skulle vara.

 

Bores Vrede

Postat 2010-12-22 11:13 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Vägen leder bort

Värmen finns där

Vägen leder alltid någonstans, in i framtiden, till det förflutna, till tankar och funderingar. I vintertider innan jul kanske tanken är difus för all den naturliga stress vi känner inför att hinna med allt vi ska. Men den vägen leder också någonvart, den leder till den mänskliga kontakten och kärleken som vi har gentemot varandra. Även om man åker med -

 

Vinterspår

eller med -

 

 

Så vet du att någonstans där ute finner du det du kallar hem.

Postat 2010-12-15 13:42 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Graffitikonst i Mariestad

I december månad så är det mycket som händer, man har liksom inte tid att göra något alls. Min sambo behövde klippa sig förra veckan, meningen var att vi skulle åka till hennes vän Erika. I gengäld för att hon skulle klippa min sambo så skulle jag fotografera henne, men våran son Fabian blev plötsligt dålig och om man inte är i skolan så blir man ju tvungen att följa med sina föräldrar. Malin blev klippt undertiden som jag och Fabian åkte runt i Mariestad och såg oss omkring. Efter en stund så bestämde jag mig för att åka ner till det numera småkända http://www.graffitimariestad.se/ som är ett par silos som under året har figurerat som vägg för graffitikonst.

 

Postat 2010-12-14 14:22 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

En helg i Stockholm

Efter en häktisk helg i huvudstaden så är man helt slutkörd.  Som alla vet så var helgen rätt så händelserik. Min sambo skulle upp på ett informations möte angående ett kommande jobb. Hennes syster tog sig tiden att ta med mig till T centralen för att fotografera nazisterna`s resa till deras demonstration i Salem. Efter att en anhängare för några år sedan blivit mördad på platsen så har dem begravnings blommor med sig till platsen. Polisen stod redo med full kravall mundering och slog följe med gruppen för att kolla personernas legitimation.

 

 

 

 

 

 

 

Det var mycket som hände den här kvällen och även om mycket av det som hände var tråkigt så var det spännande att se en tillställning som í dom allra flesta fall slutar med bråk. (Jag sympatiserar absolut inte...)

Postat 2010-12-13 21:00 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera