Vardagsbloggaren

Vardagliga händelser, utflykter och resor.

En djupare tolkning om livet på Facebook

En djupare tolkning om livet på Facebook.

Lite tankar kring statusuppdateringar. Jag har alltid använt Facebook för att spegla mitt liv på gott och ont vilket jag vet att jag inte är ensam om. Jag vet också att det finns stora meningsskiljaktigheter i frågan och att det ibland pratas om oss ordbajsare.

Här förklarar jag det lite ur mitt eget perspektiv. Under min separation med Malin (min före detta) gjorde jag någon form av regression. Jag levde ut och det resulterade i ganska mycket spekulationer och kritik kring mitt uppförande.... 


Jag spottade dessutom ut statusuppdateringar som mer eller mindre andades desperation. Såhär i efterhand med lite självdistans så vet jag att jag följde normen för hur man tar sig ur ett förhållande och att det förefaller ett helt normalt beteende att vara "smått" desperat.

När jag skadade mig "Subdural Hematom, / Kronisk blödning i hjärnan" insåg jag mitt eget värde som människa och jag slutade under en tid att skriva något alls. Anledningen är att jag förstod hur ointressant man är och att människor i själva verket faktiskt inte bryr sig nämnvärt så länge det inte är något smaskigt att prata om. Jag formades efter min hjärnskada, förstod att våran tid i livet är ganska obetydlig. Vi är inget annat än vad vi gör oss till.

I ett större perspektiv är vår existens helt onödig. Faktiskt är allt bara en enkel illusion av vårt medvetande och hur vi uppfattar samhället. När jag nu faktiskt accepterar min obetydlighet är jag för första gången genuint lycklig.

Det handlar om jämvikt och om vem jag är för mig själv, mina barn och deras framtid. Jag skriver således mina uppdateringar för min egen skull. Som en dagbok där jag speglar illusionen av min egen existens.

Ni får helt enkelt stå ut, om några år är jag ändå bortglömd och du också. Tänk på den. 

Postat 2017-08-29 08:15 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Döende i vården

Döende i vården!

När jag läser en bok om hjärnoperationer och verkliga fall av så har jag en viss vördnad till allvaret men när en läkare uttrycker sig om sin patient med trauma efter en cykelolycka på följande sätt ligger jag dubbelvikt och skrattar.

- Med båda pannloberna mosade på det där viset? Han har lika stor chans som en snöboll i helvetet.

Det är nog det sista man vill höra en läkare säga. Missförstå mig rätt nu, men någonstans måste man skilja på sin roll som patient och närstående, en läkares jobb är att hjälpa så länge det finns en möjlighet till det.

Det är klart att jargongen ser annorlunda ut läkare emellan och det kan säkert i många fall kännas absurt att se sig själv som ett "hopplöst" fall.

Jag funderar mycket på att vara närstående just nu och chanserna att göra egoistiska handlingar ifråga om patientens eller den närståendes öde. Många gånger kanske det vore lättare att bara släppa taget. Personligen är jag väldigt rädd för att hamna i en situation där jag behöver vård dygnet runt. Det här gillar inte min fru att höra men sanningen är den att det leder till att man förkortar sorgeprocessen för familjen och lidandet som man isf behöver gå igenom.

Dessutom ger man någon annan chansen att faktiskt få ett drägligt liv. Det är klart att så länge det finns sannolika siffror på att man kommer att klara sig bra så kämpar man, men idag kan man få ganska exakta siffror på hur stor chans man har att tillfriskna.

Vad tycker ni? 

Postat 2017-08-28 08:08 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Poträtt med Canon 5D MarkIII

Köpte äntligen en ny kamera, ett uppsving från en Canon 50D till en 5D MarkIII snacka om ren och skär glädje att åter igen kunna få ta bilder på den nivå jag förtjänar. Var med en dag på Göta Kanal och dokumenterade lite. Här är resultatet.

Titta gärna in på min profil och om ni vill så är ni välkomna att följa min resa. Tack för idag :)

Postat 2017-08-27 18:38 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera