Tångsnärtan - en ärtig liten fisk

En tångsnärta kikar ut från en klippskreva. Det är så man oftast hittar den...om man hittar en över huvud taget. De är inte så vanliga och man måste veta var man ska leta. Just denna individ håller till i en skreva vid en småbåtshamn som heter Jordfall i Gullmarn. Det är antagligen Sveries mest fotograferade tångsnärta. Den brukar ha en partner också men det är svårt att få med båda på bild.

Om man ligger still och väntar kikar den ibland fram lite längre.  Då kan man tydligt se att den har gula till bruna, plymliknande utväxter på huvudet. Äldre hanar kan också ha liknande utskott på ryggfenans framkant. Den är i örvigt oregelbundet mönstrad i gult och brunt.

Det här är en ganska vanlig syn när man hittar en tångsnärta. Den ligger ofta långt in i en trång skreva där den samsas med andra fiskar, krabbor eller trollhummer. Här ser det mer fördelaktigt ut att vara plattfisk.

Den här låg på en klipphylla och då kan man ana sej till att det är en långsträckt fisk med mycket lång ryggfena. Den blir max 25 cm lång så det är ungefär lika stor som tejstefisken. Den ser lite överrumplad ut över den plötsliga uppmärksamheten, men den låg kvar och lät sej villigt fotograferas. 

Den här tångsnärta låg helt öppet och det har jag bara stött på en gång, i Norge. Ni har nog sett denna förut, eller en bild ur samma serie. Den lät mej komma mycket nära och jag kunde lugnt ta mina bilder utan att den tycktes bry sej.

Den här bilden tog vi i årets SM i undervattensfoto och den fick en del poäng. Om man sätter en sk snoot på blixten kan man beränsa spridningen av ljuset så det bara slår in i skrevan utan att belysa väggarna framför. Det här är lite knöligt att hålla på med men min sambo fick assistera och rikta blixten.

Hälsningar Lena

Ålgräsmonstren i Skår

Största chansen att få se bläckfisk har man om man dyker i mörkret. Så här års är det mörkt redan vid femtiden och man kan avsluta en dykdag med ett mörkerdyk innan middag. Vi pratade med andra dykare som nyligen sett bläckfisk i Skår, så Skår fick det bli. 

Det hade nästan mörknat när vi kom fram. Ljuset till höger är där färjan till Lysekil lägger till. Tyvärr så hör man färjan när man är under vatten, vilket är lite störande.

Det första jag fick syn på när vi kom ner på ca 3 meters djup var den här fina eremitkräftan som satt på ett ålgräs. Men vi måste passera snabbt för här finns det inga bläckfiskar.

Vi möter den genomskinliga klarbulten, som visar hela sin anatomi när vi lyser på den med våra lampor. De simmar runt i öppet vatten och stannar ibland till i ljuset.

Det här var ett annat nästan transparent djur, en liten räka som också simmade i öppet vatten. Räkor kan man ofta se i mängder på nattdyk. Vi fortsatte simma djupare längs mjukbotten och spanade hela tiden efter de små bläckfiskarna.

Fiskar ligger stilla och sover, som denna kantnål. Jag tog bara ett par bilder för att inte störa den.

Denna kantnål sov också men jag kunde inte motstå att ta en bild då den låg så perfekt med huvudet mot ett blad.

På ett ställe var lerbotten helt täckt av ormstjärnor som myllrade omkring. Den här simkrabban hade bestämt sej för att ormstjärna fick bli dagens middag. Lättfångat var det i alla fall. Inte en bläckfisk så långt ögat kunde se...

På ca 25 meters djup så vände vi och började sakta simma tillbaka. Eremitkräftorna sprang runt på botten. Just denna har en fin päls av hydroider på sitt skal.

Tillbaka på grundare vatten hittade vi tångruskor och där hade de större räkorna börjat titta fram med sina röda ögon som reflekterar ljuset så det ser ut som pyttesmå lysdioder inne bland tångbladen. Ingen bläckfisk och dyket led mot sitt slut.

Ålgräset på ca 3 meter lockade mej igen och jag siktade på några bilder av ålgräsrosorna. Då fick jag syn på vad som såg ut som en monsterspindel som satt på ett strå. Den såg nästan död ut men rörde plötsligt på sej...

Jag upptäckte snart att det satt lurviga "spindlar" på flera ställen och att de stirrade på mej med röda ögon. Riktigt läskiga små monster. Den här har en ålgräsros bakom sej.

 Jag vet inte vad det är, kanske någon sorts spindelkrabba. Det finns Japanska spindelkrabbor som har en benlängd på upp till tre meter. Tänk att möta ett sådan i mörkret! Dessa var några centimeter långa, men blänga ilsket kunde de ändå, som små monster i det svarta vattnet.

Hälsningar Lena

Glyskolja, har ni sett en sån?

Sista dyket på västkusten, vid Fossens camping, letade vi efter haj men hittade bara torsk. Tillsammans med torskarna, bland stenar och bergssprickor, simmade dessa vackra fiskar.

När vi kom hem tittade jag i fiskboken men var tvungen att kontakta en kompis som är marinbiolog och fiskfantast (numera även känd från TV), för att få helt klart att det är glyskolja.  Glyskolja är en liten torskfisk som trivs precis i den miljö som man kan se på bilderna. Den är mycket allmän, men jag har svårt att minnas att jag sett den förut.

Torsk simmade också bland stenblocken och inte helt oväntat...

...hittar vi en hummer på en klipphylla. Den känner sej för med de stora spröten och kryper faktiskt ut en bit och poserar för fotografen. Med en 35 mm glugg på kameran får man även med lite miljö runt hummern.

Sista kvällen tog vi en promenad ner till vattnet på Fossens camping. Vi passerade alla husvagnar och funderade återigen på vad man gör en lördagskväll på en camping i maj då det är för kallt att vara ute....

Hälsningar Lena

De små, små detaljerna...

...är ibland så små att jag inte ser dem då jag tar bilden. Amphipoder är små, små kräftdjur som jag tror att det finns minst fyra av på denna hydroid. De dyker upp som en liten bonus då man tankar ner bilderna i datorn.

Den vackra "död mans hand" har delikata små detaljer när man går nära och tittar noga. När man dyker ser det mest ut som mjuk päls.

En liten anemon på ett rep....

....eller enbart munöppningen på en annan anemon.

Eller nakensnäckor som liknar juveler på den brunagröna botten.

Det blev inte så mycket makrofotografering på den senaste resan till västkusten, men några små detaljer fastnade i alla fall.

Ha en fortsatt bra vecka

Lena

Hemma hos havskräftan

Om man simmar ut på lerbotten till vänster om småbåtshamnen i Jordfall, Gullmarn, och fortsätter ner till ca 25-30 m djup kan man stöta på havskräftor.

1. De bor i hålor på den grå dybotten och ofta när man lyser på dem backar de raskt ner i sina hålor. Den här virvlar också upp lite dy då den backar ner. Havskräftorna är vackert röda även levande och det finns inga andra arter som man kan förväxla dem med.

2. Den här vackra kräftan var lite mer modig och kom fram ur sitt hål för att kolla in oss. Kräftorna blir upp till ca 25 cm långa och hannen är något större än honan. Tyvärr har jag inte en aning om hur man skiljer könen åt. Jag misstänker att man måste titta på kräftans undersida.

3. Vi stötte även på en kräfta som tycktes gilla att vara med på bild. Den här spatserade stolt runt sin håla och verkade nästan visa upp sej. Det var drygt 33 m djupt vid platsen och då går dyktiden snabbt åt. 

4. En havskräfta som visar upp sej så här bara måste man ju stanna en extra stund vid.

5.

6. Efter uppvisningen gick den tillbaka ner i sin håla och la sej tillrätta. Den ser ibland lite öde ut på lerbotten men det finns ett pampigt djur till som man kan hitta här.

Cylinderrosor är faktiskt djur även om både namnet och utseendet kan få en att tro annat. Det är en typ av koralldjur som har en cylindrisk kropp nedgrävd i lerbotten. Den kan ha upp till 180 randiga tentakler. Under första dyket vid Jordfall hittade vi detta exemplar på drygt 30 m.

De inbjuder till lite olika fotovinklar och experiment och dyktiden går fort åt.

Nästa dag dök vi igen på samma plats och nu var det strömt när vi kom ner till 34 m.

I strömmen blir det en helt annat bild och med lite ström gör det heller inget om man råkar komma åt botten lite. Partiklarna försvinner med strömmen om man ger sej till tåls en kort stund.

Ha en fin kväll

Lena