Makroliv under ytan, 71 grader nordlig bredd

En morgon såg det ut så här då vi vaknade vid sjutiden. "Frukostrenen" var på plats men molnen låg som ett lock över hela landskapet. Dessutom regnade det. Väderprognosen för Magerøya var dimma och regn hela dagen, dock inte så mycket vind. Vad hittar man på då?....

Jag spanade på renarna en stund och så tittade vi på vår karta. Med det här vädret var det bara en aktivitet som var möjlig, dykning. Eftersom vi inte hittat några kungskrabbor bytte jag till makro på kameran, det fanns ju en del småliv hade vi sett. Jag stoppade däremot inte i batteriet och insåg inte den fadäsen förrän på 15 m djup... 

Eftersom dykplatsen hade mängder med makroliv dök vi ingen på samma ställe, nu med batteri. En nakensnäcka som vi inte kan minnas att vi sett förut och den finns inte heller i någon av de artböcker jag har. Ganska stor (ca 5 cm) och helvit. 

Jag ska skicka en bild till en nakensnäckexpert och se om det kan ge resultat. Det här är samma art bara en annan individ. 

Egentligen bara en vanlig sjöpung men det sitter även en liten krabba (maskeringskrabba tror jag) till höger. Om man förstorar kan man se ögonen på den.

Sambon hittade en bägarmanet. Dessa har vi sett förut men bara på grunt vatten (3-5 m). Då var de mycket små och satt fästa på tareblad. Den här var minst 10 cm och satt på en stor sten på 18 m djup. Mycket oväntat. Tyvärr gick det inte att få till bilder med en bättre bakgrund. 

När jag fotade bägarmaneten fick jag plötsligt syn på en mycket liten fisk som irrade runt i vattnet ovanför stenen. Den här bilden har inte helt perfekt fokus på någonting men den visar ett fint utsnitt av makromiljön på en sten och fisken som är ett sjuryggsyngel (ca 1,5 cm). Den randiga rosa-lila snäckan är en ledsnäcka.

Jag försökte följa den pyttelilla fisken och invänta att den skulle sätta sej någonstans. Inte den bästa bakgrunden för det här motivet heller, men jag fick inte till en skarp bild då den simmade runt och rörde på sej.

Ett favoritdjur för mej är eremitkräftor och de fanns förstås lite här och där, ofta rätt små.

Den här sitter framför foten på en orange anemon och har hittat ett vackert snäckskal som hus. 

Här sitter det också en eremitkräta (övre högra delen) men det är egentligen valthornssäckorna jag vill visa. Dessa fanns det gott om och de blir ganska stora. 

Den här är minst 10 cm och man kan se ett öga som sitter på en stjälk precis som hos t ex vinbärssnäckor. Snabeln som sticker upp är ett andningsrör (sifon). I nordnorge finns flera arktiska arter av denna snäcka som är svåra att skilja åt.   

Så här ser valthornssnäckans äggsamling ut. Flera snäckor kan lägga ägg på samma ställe och en samling kan bli upp till 30 cm. Den här var kanske 6-8 cm och möjligen har den lossnat från underlaget och fastnat på sjöborren. Ur varje äggkapsel kläcks flera små snäckor och man kan se några på toppen av samlingen. 

Det finns inte pilgrimsmusslor så här långt norrut (tyvärr) men det här är en släkting, dock mycket mindre och ingen idé att plocka till middag. Fransarna är gälar och de små punkterna är ögon. Räkan kom med på köpet och jag såg den faktiskt inte förrän jag tog upp bilden i datorn. Det finns alltså mycket liv här bara man tittar ordentlig och simmar väldigt sakta.

Anemoner fanns det förstås och den här ljust gula kändes som ny för oss. Den är inte så stor heller, ca 6-8 cm. 

De här stora färggranna havsrosorna har jag visat ofta och även här uppe på 71 grader nordlig bredd fanns det gott om dem, och de var stora. Egentligen alldeles för stora för makro. 

Imponerande färger med många olika varianter av gult, rött, rosa och lila. Ljuset från blixtarna framhäver verkligen färgprakten.

Hej så länge,

Lena

Åter på jakt efter kungskrabba

Efter Nordkapsklippan och vandringsturer på land var vi riktigt sugna på mer dykning, och så måste vi ju leta efter krabbor. Vi hoppade i vid en liten ö som hette Trollholmen och hittade nästan genast uer. Dessa storögda fiskar har vi sett några enstaka gånger i Norge, alltid betydligt djupare är här. 

Det fanns gott om dem. Det är en god matfisk men dessa var för små och alldeles omöjliga att fånga. Det är tillåtet med undervattensjakt i Norge men vi brukar nöja oss med att plocka pilgrimsmusslor. 

De vackra röda fiskarna höll ofta till i närheten av en klippskreva där de kunde simma in och gömma sej. 

Vi simmade fram och tillbaka över grus och snäckskalsbotten med tareblad och spanade efter de stora krabborna, men ingenting. Stora sjögurkor hittade vi däremot och fisken i bakgrunden är en liten torsk. 

På stenar satt det mängder med mindre sjöborrar med långa taggar. Det finns en fisk som tycker mycket om dessa taggiga bollar...

...och plötsligt låg det en stor, välmående havskatt på botten. Den låg i en mycket dålig fotovinkel mot en berghäll och jag försökte fota den uppifrån och snett från sidan.

Eftersom jag var rätt nära tyckte den nog att jag var lite störande för plötsligt vände den sej om och visade upp alla tänderna i gapet. En styrkedemonstration för den anföll inte...

...och den stängde munnen nästa på en gång. Nu hade den ju dock vänt sej om och ställde då upp på ett par porträttbilder utan att hota oss igen. Sedan lämnade vi den på botten.  

Vi hittade ytterligare en havskatt inne bland tarebladen på ett annat dyk och trodde därför att de var vanliga. Men enligt den lokala dykaren Eskil var de inte särskilt vanliga och han hade bara sett havskatt vid något enstaka tillfälle.  

Vi hittade inga kungskrabbor på dessa två dyk och inte senare heller. Vi kunde dock konstatera att stora brännmaneter förekommer även här. Denna är gigantisk och eftersom det var sent på sommaren har den tappat många av sina trådar. 

"Dagens ren" fick blir våra trogna frukostrenar som ibland även tittade in på campingen för att äta lunch eller ett litet "snack" på kvällen. Jag står på vår altan och fotar. Tyvärr var det så kallt att vi aldrig riktigt kände för att sitta ute fast vi hade en fin plats att sitta på. Senare på dagen fick vi åka till affären i Honningsvåg och handla middagsmat...inte krabba. 

Hej så länge,

Lena

Nordkap, Norges nästan nordligaste punkt.

Efter lunch i Skarsvåg körde vi den sista biten till vad som bara nästan är Norges nordligaste punkt. Den nordligaste heter Knivskjellodden och ligger 1,5 km norr om Nordkap. Om man ville ta sej dit var det apostlahästarna som gällde, 9 km enkel väg. Vi övervägde att göra den 18 km långa turen en dag men terrängen såg ganska enahanda ut och det kändes lite för långt. 

Vädret var ganska OK när vi kom fram men utsikten från Nordkapsklippan över Norra Ishavet skvallrade om att det kanske skulle kunna ändras 

Udden man står på är 307 m hög och det stupar brant ner på dess sidor. Det fanns staket runt stora delar och man fick inte klättra på klippväggarna (om man nu skulle få för sej något sådant).

Här fick man inte klättra ner...

Detta verk heter "Children of the world" och har designats av sju barn från olika länder och ska symbolisera samarbete, vänskap, hopp och lycka över alla gränser. Det avtäcktes 1989.

Mor och son som står och tittar ut över havet och monumentet i blåsten är en skulptur av Eva Rybakken.

Det finns förstås ett rejält besökscenter med panoramafilm, utställningar, historia, souvenirer mm och inträde ingår i "parkeringsavgiften" på drygt 500 Nkr för personbil med två personer. Biljetten gäller faktiskt 24 timmar, vilket vi drog nytta påföljande dag. Det finns en underjordisk del där det bl a finns ett litet kapell, St John's Chapel. Det finns bara tre symboler här, Jesus, korset och en duva, för att vem som helst oberoende av tro ska kunna få en stunds kontemplation här.   

Det finns förstås restaurang, café och bar och någonstans hade jag läst att man skulle dricka ett glas champagne när man nått denna plats. Vi beslöt oss för att dela på ett glas, men tyvärr fanns det ingen champagne när den stora turistruschen var över. Vi fick nöja oss med ett glas prosecco. Vi såg också att det hänt en del med vädret när vi varit nere i de underjordiska delarna...

När vi kom ut såg det ut så här och jag insåg att staketet inte bara var oestetiskt utan faktiskt hade en viktig funktion att fylla när vädret plötslig slog om. Jag försökte fotografera utsikten men det är inget värt att visa. 

Härifrån såg vi Nordkapmonumentet tydligt när vi kom. Nu var det visserligen helt vindstilla och varmare än när vi kom men det fanns inte så stor anledning att stanna kvar. 

Nästa morgon strålade solen för första gången under vår resa!!! Vi hade ju tid kvar på parkeringsbiljetten så vi bestämde oss för att åka upp igen. Den här bilden är tagen vid nästan samma plats som den i dimman, men från en lite annan vinkel.  

Det blåste riktigt kallt och vi stannade inte så länge men det var kul att se hur vädret kunde skifta bara under 24 timmar. 

Utanför besökscentret stod en cykel och cyklisten var antagligen inomhus. Den här killen hade en nummerlapp och han hade precis gått i mål i en 400 mil lång cykeltävling som startat i Italien. Vi spekulerade i om han inte var inne för att ringa efter en taxi...Om man kommer på cykel (en hel del gör det utan att tävla) eller till fots kostar det ingenting att besöka Nordkap. Om ni funderar över om man kan parkera i vägrenen utanför centret och sedan gå in kan jag meddela att vägren här på sin höjd är ett djur och inget annat.  

Om man kom med båt, vilket var det enda sättet före vägen öppnades 1956, fick man lägga till i Hornvika strax söder om Nordkap. Här kan man se små byggnader och en liten kaj. Efter landstigning var det bara att gå upp för stigen som är ca 900 m lång och har en stigning på 300 m. Det kom turister till Nordkap på 1800-talet och då fanns här 1008 trappsteg som det fortfarande finns rester av.

Den här turen fanns med på vår turkarta och betecknades som "brant". Inne på centret kan man se både bilder och modeller på tidiga turister som kommit upp denna väg. Männen hade väl OK kläder med långbyxor, kortare rock och kängor, men kvinnomodet på den tiden var fotsida, vida kjolar, muff och hatt. Man kan ju bara undra vad de hade på fötterna...    

Fredrik gick inte så nära kanten utan skickade ut drönaren istället. Han var dock helt ovetande om att "dagens ren" med alla sina kompisar passerade bakom ryggen.

Landskapet fick helt andra färger i solskenet och vi stannade på några ställen för att fota.

Även i motljus med moln såg det annorlunda ut. De stora "staketen" är för att förhindra snödrev över vägen på vintern. 

Den här vyn hade vi fotat förut men med det fina vädret ville jag ha nya bilder. Det är Skipsfjord och vår camping man ser längst ner. Vägen är slingrande och lutningen tillräcklig för att få alla cyklister vi såg på väg upp (utom de med nummerlappar) att sitta av och dra cykeln åtminstone en del av sträckan.

Vår camping med stugor och hotell. 

Hej så länge,

Lena

Skarsvåg och "Kjerkeporten"

Återigen en mule morgon men det skulle kanske lätta till eftermiddagen. Vi åkte till Skarsvåg som är den sista lilla orten innan Nordkap. Här bor ca 60 personer. 

Skarsvåg ska vara världens nordligaste fiskeläge och det finns en liten hamn med fiskebåtar. Det fiskas mest torsk men fler och fler fiskar även kungskrabba och den här båten har en krabbur i aktern.

Det kommer en hel del turister hit (även om vi inte mötte några) och det finns ett par campingplatser utanför Skarsvåg. Det finns också ett företag som tar ut den som vill fiska och här sitter några av troféerna. Ett café med turistinformation och en stor tank där man kunde se levande kungskrabba om man ville betala 3 euro. Vi skippade det...

Det lilla träkapellet har plats för 60 personer.

Här finns också en märkt vandringstur som startar vid kapellet med en rejäl uppförsbacke. På skylten stod det Kjerkeporten och dit ville jag. En "sten" med ett hål i hade jag sett på bilder, men vi hade för övrigt kanske inte så stora förväntningar. 

När vi kom över krönet efter ca 1 km såg det ut så här. Stenformationerna såg ut som något jag aldrig sett tidigare och naturligtvis ville jag komma ner där och komma närmare.

Jag kan inte ens göra dessa formationer rättvisa med mina bilder. Det var så otroligt läckert, och brant...

Åt andra hållet såg det ut så här och nej, där kunde man inte gå ner...

Vi hittade faktiskt en stig med lite bristfälliga markeringar och vi tråcklade oss ner en bit. Det gick inte särskilt fort men det var ju inte heller långt.

När vi kom ner såg vi en annan stig, minst lika brant. Det var faktiskt folk som kom fram men avstod från att gå ner till där vi stod. Det var betydligt lättare att gå upp, som det brukar vara.

Det var den här strukturen som gjorde att man ju absolut måste gå ner. Det räcker inte att bara se Kjerkeporten på håll.

Här kom förstås också vår lilla drönare fram...

...men jag var upptagen med annat. Stenformationerna uppslukade mej fullständigt. Störande att folk måste lämna spår efter sej.

Så här så det ut när vi klättrat upp för stigen på bilden. Vi insåg då att vi måste ha gått ner på en gammal stig, därav den dåliga märkningen och den låg på andra sidan porten.  

Tillbaka vid utgångspunkten var det hög tid för lunch och då kom grillen fram. Gott med varm lunch för någon sommarvärme var det inte. 

Så här såg sittplatserna ut vid lunchserveringen dvs bagageutrymmet på vår bil. Korv med bröd, tomater hemifrån, ketchup och vatten. Det smakade toppen och jag kunde inte låta bli att fundera över om det kan finnas något enda vegetariskt alternativ som kan slå en grillad chorizo. Dykpaketen är förstås med, mest för att det är det bästa stället att förvara dem på, men vi skulle inte dyka efter lunch. Vi lämnade Skarsvåg...

... och "dagens ren" stod vid vägen med det mest näpna uttryck jag sett hos en ren. När vägen sedan delade sej tog vi av mot norr och Nordkap. 

Hej så länge,

Lena

Första dyken på 71 grader nordlig bredd

Vi vaknade till ännu en mulen morgon med ca 8 grader. Dagens ren gick fort för de gick utanför sovrumsfönstret. Det pågick ett byggprojekt bakom vår stuga och jag blev inte helt nöjd med bakgrunden.  

Jag smög ut med 100-400 på kameran och de var fortfarande kvar bakom vår stuga. Dessa renar går ju på en camping men det betyder inte att de släpper folk hur nära som helst. Man måste vara tyst och ta det lugnt. Så fort det började vakna människor i stugor och husbilar drog renarna iväg. Vi var ganska morgontidiga av oss... 

Den här var så fin så ni får en bild till. Efter ytterligare ett par tidiga mornar med samma djur kallad vi dem våra "frukostrenar".

Efter frukost åkte vi till en potentiell dykplats som en lokal dykare hade tipsat oss om. När vi stod och tittade ut över de stora besvärliga stenarna med halkig tång som vi måste passera för att komma i vattnet, dök det plötsligt upp små fenor på ytan. Tumlare! Initialt var de mycket nära oss men innan jag fått fram "landkameran" ur bilen hade de förflyttar sej en bit längs strandkanten.    

Det var helt uppenbart att de hade ett litet fiskstim som de jagade i och de simmade i cirklar. Ibland kunde man ana fisk som skvätte på ytan. Kul att få se, men chansen att vi skulle se dem under ytan visste vi båda var i stort sett obefintlig. De beter sej inte som "små delfiner" utan är väldigt skygga djur.  

Tumlarna var långt borta när vi till slut lyckats ta oss över de besvärliga stenarna och ut i vattnet. Vi hittade ett litet stim på grunt vatten men dessa fiskar är väldigt små. Inte tumlarmat tror jag. Vattnet var blåaktigt och 7 grader. Sikten var förvånansvärt bra. 

Lite djupare hittade vi större stenblock som var ganska kala med del anemoner och små sjöborrar. På den här bilden är det också ett par eremitkräftor mitt bland anemonerna. Vi simmade vidare. 

Mellan ca 12-18 m passerade vi genom ett vattenskikt med mycket dålig sikt. Sedan klarnade det upp en del men då var det betydligt mörkare. Vi simmade till ca 27 meter men det enda som verkade vilja posera för oss var småtorsk och enstaka plattfiskar. 

Äntligen hittade Fredrik det vi hela tiden letade efter. En kungskrabba! Ganska liten att stoppa i grytan, men finns det en så ska det väl finnas flera.

Jag kröp nära för jag hade 12 mm fisheye på kameran. Den såg fin ut med det var något som inte stämde, den var väldigt stilla... 

Fredrik petade lite på den och lyfte den sedan i ena benet. Det var en hona full med ägg på buken, men den var också död. Tyvärr, och det enda vi hittade förutom denna under dagens två dyk, och drygt två timmars sökande, var en ännu större som varit död ännu längre. 

Efter dyken skulle vi få fylla luft i våra flaskor från kompressorn hos Nordkapp dykkerklubb. 

Eskil, som visat oss flera olika platser att dyka på, kom och fyllde åt oss. Han sak att krabborna var lite oberäkneliga och att han kunde göra flera dyk efter varandra utan att se en enda och så plötsligt komma i på ett ställe och hitta mängder. Det fanns sålunda fortfarande hopp om en krabbmiddag och bilder på levande krabbor.

Det hade t o m hänt att stora krabbor letat sej in i hamnen i Honningsvåg och varit fullt synliga nedanför kajen vid lågvatten. Vattnet var klart ner till ca 5-6 m även här. Så här såg det ut precis utanför klubblokalen. 

Två dyk räckte inte för att suga musten ur oss helt denna dag så före middagen gick vi en tur från campingen upp till en utsiktspunkt som hette Skipsfjordutsikten. Det blev nästan fem km istället för tre (som en skylt antytt) och stigningen var 219 höjdmeter. Vi fick dock lön för mödan när vi kom upp och maten smakade mycket gott när vi ner till stugan igen (fast det älggryta istället för krabba).

De röda byggnaderna är hotellet på campingen och vägen som slingrar sej bort leder till Nordkapp, ca 3 mil norrut. Kanske skulle vi satsa på en tur dit i morgon... Det berodde helt på "vädergudarna". Det var aningen ljusare denna kväll än tidigare.

Hälsningar Lena