Tustna under ytan

Det har regnat våldsamt under natten men solen tittar fram när vi ger oss iväg för våra första dyk utanför ön Tustna i Norge. Det är en resa som vi gjort flera gånger förut och vi möter i stort sett bara gamla bekanta. Skepparen Kenth ser lite bister ut men det är ett glatt gäng från Skåne som driver denna verksamhet. I år firar den dessutom 25-års jubileum. 

Kocken Johan är också med och dyker. Han vill att några ska plocka musslor till middagen och en torsk eller två vore inte heller fel. Man får jaga under ytan i Norge och några i detta gäng har blivit så duktiga att de lyckas ta en och annan torsk eller sej ibland.  

Vid dykplatsen får vi en genomgång hur det ser ut och hur vi ska navigera. Om inte strömmarna vill annorlunda går det oftast att hitta ganska rätt och det bra om båtföraren vet ungefär var vi ska komma upp. På denna plats finns en boj där vi går ner. Om man inte hittar tillbaka till den får kan skicka upp en egen ytmarkeringsboj så båtföraren ser var man är.

Vi hoppar i vattnet och ca 5 m ner ser det ut så här. Det finns mängder med småfisk och på de stora bruna tarebladen sitter sjöpungar, hydroider och sjöborrar.

Vi sjunker djupare och ljuset minskar. Den vackra röda stjärnan heter solsjöstjärna och den lite större fisken är en rödnäbba (blåstrålens hona).

Vi går ner till ca 25 m och det är nu ganska mörkt men mot ytan får man fortfarande ett grönt ljus. Fisken är en blågylta där den vackra hannen kallas för blåstråle. Bilderna är tagna med Canon 7D mk II och en Tokina 10-17 mm fisheyezoom (på ca 12 mm) samt dubbla blixtar.

Här gör sej Fredrik redo för fotografering. Vi turas om att använda vidvinkeln och idag var det min tur. Han har istället en makroglugg (Canon 60 mm) på sin kamera (som är min gamla 7D).

Lite senare hittar jag en stor vacker brännmanet med en liten fisk som håller till i de brännande trådarna. Den har ett skyddande slem som gör att den kan nyttja trådarna som skydd utan att bränna sej.

Sedan följer en katt-och-råtta-lek med den lilla fisken som oftast lyckas gömma sej i maneten precis när bilden tas.

Trådarna är långa men vi är ju nästan helt täckta av dräkter med tätslutande huvor så det blir sällan några problem mer än möjligen i ansiktet.

Jag försöker fånga den lilla fisken när den är på klockans ytan men den lurar mej hela tiden och vår dyktid börjar lida mot sitt slut. Undervattensfoto har visa begränsningar och när den dyktid man angivit till båtföraren börjar ta slut måste man avbryta, hur kul motiv man än har hittat. Dykdjupet man valt och hur mycket luft man har med sej avgör förstås hur länge man kan vara nere, men med erfarenhet lär man sej att bestämma i förväg hur länge man vill dyka och sedan anpassa djupet efter det.  

Vid den här typen av dykning väljer vi oftast 60 eller 70 minuters dyktid. Vattentemparaturen var 13-14 grader vilket är ganska behagligt i torrdräkt och man drivs inte att avbryta pga kyla. Närmare ytan blir det ljusare igen och vi hittar en vacker berggylta. Det som ser ut som små blombuketter är hydrioder (dvs djur).

I dyktiden måste man också planera för ett tre minuters säkerhetsstopp dvs man avbryter vid 6 m och 56 minuters dyktid och stannar mellan 4-6 m i tre minuter för att vädra ut lite av det kväve man andats in under dyket. En minut för uppstigning från 6 m räcker bra. Ibland finns det kanske roliga fotomotiv på grunt vatten och då går säkerhetstoppet väldigt fort, eller så ligger man bara och gungar lite i öppet vatten.

Solen sken när vi bröt ytan och vi hade hittat tillbaka till bojen där också vår båt låg och väntade. Bättre än så här kan det knappast bli. Senare i veckan skulle både vind och regn ändra på förhållandena rejält.

Hälsningar Lena

Fåglarna på Tustna

Avslutar årets vecka på Tustna med några fågelbilder. När vi drar ut med dykbåten brukar jag ha en "landkamera" med tele med mej utifall...Hägrar sitter det lite här och där.

De här märkena med solceller är uppskattade sittplatser.

Skarvar gillar också att sitta på dessa...

....och jag kan inte motstå dem. De är vackra på sitt sätt, skarvarna alltså.

Havsörn brukar vi se rätt ofta men detta år var det glesare mellan observationerna. Visst vakade "den store" över vår dykbåt ibland men ofta på alltför hög höjd.

Eller så svepte den förbi som den här gamlingen.

Det var allt från Tustna för denna gång.

Hälsningar Lena

En ny dykdag gryr...

Solen är på väg att gå upp och det ser ut att bli en mycket lovande dag. Helt vindstilla, precis som vi vill ha det.

Fjorden låg blank när vi styrde ut mot vår första dykplats.

Finare än så här kan det inte bli.

En liten havskatt blev dagens största överraskning. Ganska speciella drag i ansiktet... den har charm även om den kanske inte är så vacker. Den ler ju t o m mot fotografen, eller ....:-) På vissa platser längs Norges kust ser man havskatt ofta, men här på Tustna är den första gången för oss. Jag hade vidvinkeln på kameran och då blev det inte mer närgånget än så här.   

Plattfiskar är svåra att artbestämma så jag avstår. De har dock en ganska rolig uppsyn.

De ser rätt tillplattade ut...De kan titta åt olika håll med ögonen och det gäller att vara med när ögonen pekar åt någorlunda rätt håll för att inte bilden ska bli helt bisarr. Den här bilden är tagen vid ett annat dyk (med 60 mm makro).

En mycket stor torsk vilade bland tarebladen. När de vilar kan man komma förvånansvärt nära. Bilden är tagen med fisheye och jag är så nära torsken att jag skulle kunna klappa den.

Uer eller kungsfisk är roliga att fånga på bild. Tyvärr håller de ofta till på ca 30 m eller djupare så man har inte så mycket tid på sej när man stöter på dem. Här blev det ont om tid och jag bommade lite av rumpan på fisken.

Här kommer en dykare som varit nere på 102 meter. Därav alla de extra flaskorna som hänger på sidan. När man dyker till sådana djup tar det långt tid att gå upp till ytan igen på ett säkert sätt. Det här är inte sportdykning utan benämns teknisk dykning och kräver en helt annan kompetens.

Vi hittade en fin liten vik där vi kan stanna och äta lunch.  

Fåren betar och vilar nere vid vattnet.

Vi lägger till vid en brygga där man tidigare har varit och pratat med ägaren. En kasse nyplockade pilgrimsmusslor brukar fungera bra i den diskussionen :-)

Dagens lunch är ärtsoppa med ostsmörgåsar och senap för den som vill ha. Mat mellan dyken sitter alltid bra och varm soppa passar utmärkt.

Vi ligger stilla minst ett par timmar och då kan man passa på att vila lite när vädret är så fint som denna dag.

Vy från vår lunchplats.

När vi åter är i hamn efter ett andra dyk återstår att skölja såväl utrustning som kamera. Då blir den här bilden till....Jag håller min kamera med fisheye i ett sköljkar med vatten och tar några bilder. Vi hade ju ett antal teman på fotoworkshopen som vi skulle jobba med. Ett tema var "en bild som inte tagits förut" och det här fick bli mitt bidrag. Till höger kan man se bron som är med på första bilden i detta inlägg.

Man kan också fylla flaskorna igen och göra ett tredje dyk vid bryggan. Här kan man se bubblorna från två dykare som valde att hoppa i en extra gång denna dag. Som jag nämnt tidigare fanns det en hel del spännande liv under bryggorna.

Hälsningar Lena

Marulk, antennfisk eller sjödjävul.

Marulk, Lophius piscatorius, är en fisk som man kan stöta på om man dyker längs Norges kust. Den finns även på svenska västkusten, men jag har aldrig haft turen att få se den där.

Marulken har ett brett tillplattat huvud med ett stort gap och en rejäl uppsättning tänder. Den övriga kroppen är kraftigt avsmalnande som man kan se på bilden ovan.  Ovanför ögonen har den en hängande utväxt, den så kallade illicien. Marulken ligger gömd på botten och låter illicien vaja fram och tillbaka för att locka till sej ett byte som den kan hugga i sitt stora gap. Med denna fångstmetod kan man förstå att den också har kallats "antennfisk".

Marulken har ett mycket bra kamouflage och kan ändra färg beroende på vilket underlag den ligger på. Här ligger en liten marulk på en ljus snäckskalsbotten och den var mycket svår att upptäcka kan jag intyga. 

Här ligger det en betydligt större marulk på brun botten med tare och den var om möjligt ännu svårare att se. Kamouflaget gör dock att alla halvstora och större individer ligger helt stilla och tror att de inte syns. De har nämligen inte några egentliga fiender när de nått en viss storlek. Det gör dem väldigt tacksamma som fotoobjekt.

Här ligger en halvstor individ väl dold på ljus snäckskalsbotten. Om man närmar sej försiktigt kan man komma nästan hur nära som helst utan att den rör sej ur fläcken.

Man kan t ex fotografera ögat om man råkar ha makroobjektiv på kameran istället för vidvinkel.  

Om man kommer åt fisken kan den bli så pass störd att den simmar en kort sträcka, för att sedan lägga sej på botten igen.

Den här bilden är från förra årets resa till Tustna och denna marulk hör till de större vi stött på. Vi skrämde den medvetet ut mot djupare vatten (genom att klappa den på ryggen) för att den skulle undgå att bli infångad av de dykare som försökte fånga middagsmat till oss alla. Det är helt lagligt att jaga med ljuster i Norge, men just denna kväll tyckte vi att det kunde vara OK med en vegetarisk rätt.

Marulk är en uppskattad matfisk och kan bli rejält stor. Enligt wikipedia kan den bli upp till 2 meter lång och väga upp mot 100 kg (2011 fångades en marulk på 115 kg i Hoylandssundet i Norge, och 2006 fångades en på 73 kg i Trondheimsfjorden).  

Om den tycker att man är väl närgången kan den resa sej på bröstfenorna och blåsa upp sej som denna har gjort. Jag killade den lite under hakan med fingrarna och hoppades att den inte skulle få för sej att mina bara fingrar var något den kunde äta (jag dök utan handskar)...Den nöjde sej med en maktdemonstration.

Med lite spännande ljussättning kan en inte alltför stor marulk se ut som ett monster. Man kan kanske också förstå varför den under 1920-talet ibland gick under namnet "sjödjävul".

Hälsningar Lena

Tustna del II och andra udda djur

Så här får det gärna se ut när man är på väg ut med en dykbåt, dvs vindstilla och en blank vattenyta. Tyvärr hann jag bara få med hägrarna ute på kanten när de kom flygande mot oss.  

Det var lite småkallt på morgonen men vi har rätt mycket  kläder på oss under torrdräkten.

Halsafjorden visade sig från sin bästa sida i morgonljuset och molnen började redan spricka upp.

Under dagens första dyk plockade några dykare pilgrimsmusslor. Här hänger en säck med musslor i en uppblåsbar säkerhetsboj. Bojen används normalt när en dykare ligger på säkerhetsstopp och vill visa båtförare var hen är någonstans, både för att senare bli upplockad men även för att förhindra att bli överkörd av en främmande båt.   

Carl  hör till en av musseplockarna och han verkar nöjd med sitt dyk. Om ni funderar vad han har för konstig utrustning så dyker han med en sk "rebreather". Han har en reservflaska hängande under ena armen om hans andningsapparat skulle sluta fungera.  

Solen är på väg att komma fram och vi ska leta oss till ett lämpligt lunchställe.

Nöjda dykare som gjort minst en timme i vattnet...men vad såg vi då ?

Jag hade 60 mm makro på kameran denna dag så det blev bara "små" motiv. Här en anemon i närbild.

En praktfull virvelmask som tyvärr satt på lite trist bakgrund.

Det här är ett besynnerligt djur som jag bara kan visa delar av. Jag tror att det är en rörmanet men väntar på att få det bekräftat från en expert. Om det är rätt består även denna organism av en mängd idivider med olika uppgifter, inte helt olik salpen som jag visade för några dagar sedan. Detta djur påminde om en tunn slinga julgransbelysning när man lyste på den med lampan.

Jag tror att dessa blåsor fungerar som en slags flytkroppar. Hela varelsen var ca 1 m lång och det fanns en framåtdrivande del i ena änden. Den var dock så genomskinlig att jag inte lyckades få en skarp bild.

Dessa delar kan ha med fortplantning eller möjligen matspjälkning att göra. Hoppas jag får veta mer snart. Jag har inte lyckats hitta en liknande organism i någon bok eller på internet.

Den här vackra varelsen är i alla fall en bägarmanet. Dessa hittar man på tareblad eller i annan växtlighet på grunt vatten (ca 1-5 m), men trots det är det många dykare som aldrig ett dem. De är ganska små (ca 3-5 cm) och man måste se sej om ordentligt för att lägga märke till dem när de vajar fram och tillbaka på bladen.  

Vackra men en utmaning att fotografera för även när det är stilla som denna dag rör sej vattnet förvånansvärt mycket precis under ytan och allt rör sej då med det. Ungefär som att fota makro på land när det blåser. Vi mötte även en del fiskar men de får komma i ett senare inlägg.

En toppenfin dag på Halsafjorden.

Hälsningar Lena