Tsaatan - de som har ren.

Vi ska nu på besök hos renhållarna, fast de är förstås inte några renhållningsarbetare vi ska till utan renägare.

Renägarna i Mongoliet kallas för Tsaatan som betyder "de som har ren" på det mongoliska språket. De var ursprungligen tuvinska renskötare, Tuva är en delrepublik i Ryssland.

När vi kom till renskötarlägret blev jag ganska besviken, det kändes som om vi hade hamnat i något slags nöjesfält eller ett Skansen med souvenirförsäljning. Inte försäljning av hantverk utan bara en massa tingeltangel.

Turister som klädde ut sig i kläder som liknade indianernas klädstil och poserade med renar.

Det här var  inte vad jag hade tänkt mig med ett besök hos renskötarna. Var nog enda gången jag blev lite besviken under resan.

Tsatanska folket tror att deras förfäders andar lever i skogen som djur; som ger vägledning åt de levande, så de utövar shamanism. En religion som grundar sig på naturdyrkan. När han som höll i lägret berättade att deras shaman fanns i en av kåtorna och att vi kunde besöka henne gick jag dit. En fransk kvinna satt där också. Hon var där för att lära sig att bli shaman. När jag såg att shamanen var mest upptagen med att räkna pengar, gick jag ut igen. Visserligen ville de bjuda på soppa och bröd men det där kändes inte genuint.

Visst, jag kan förstå att det här stället där turister kan komma på besök och få träffa och klappa renar är en viktig inkomstkälla för dem. Men jag hade läst och hört om shamanism och var nyfiken på deras religion, som lär vara den äldsta varianten av shamanism. Fast det här kändes inte genuint.

Fast samtalet med den här mannen, som var  som någon slags boss över lägret, var mer givande. Vi pratade om skillnader och likheterna mellan tsaatanerna och våra samer. När jag berättade att min morfar hade varit lappskomakare blev han väldigt intresserad och sa att han sett på TV att man kunde sy skor av renskinn. Jag hade lite bilder i min mobiltelefon och de ville han väldigt gärna se. Han berättade också att de fått fem renar från Sverige men att bara en hade överlevt. Antalet renägande familjer hade minskat i Mongoliet och nu finns bara cirka 40 stycken kvar. Även om lägret kändes som en liten besvikelse så var mötet med människor desto mer givande.

Renarna här var väldigt klappvänliga.

                                                               föregående  ---   nästa

Murun en stad i Mongoliet.

Dags att åka vidare och nu ska vi till Murun eller Mörön som den också skrivs ibland. Inte så lätt att översätta det kyrilliska alfabetet där den skrivs så här, Мөрөн.

Vi är nu ganska långt norrut i Mongoliet, mer grönska och skog i landskapet.

Några timmar senare och med en fin tur genom landskapet är vi i provinshuvudstaden Murun med invånare 27 690.

En ståtlig ryttarstaty tronar på stora torget.

Stan är inte så stor och bebyggelsen känns mer som en liten by på landet.

Vi går bort till "The Black market", tar några bilder men de är inte så villiga att vara med på bild här. 

Inne i stora saluhallen är det ganska mörkt och trots att det ser öde ut så är komersen i full gång.

Lite annorlunda sortiment i glassfrysen.

Fotografering var inte populärt här så det blev bara ett kort besök.

Samlingspunkt för motordriven ungdom.

Jag undrade först var alla affärer var.

Upptäckte sedan att bilderna på husväggarna är istället för skyltfönster.

Efter ett kort besök i stan så tar vi vägen mot Khovsgul Lake, den sjön är ett mycket populärt turistmål och farbror polisen uppmanar oss att köra försiktigt.

Träffar på en holländare med en lite speciell campingbil.

Så är vi framme vid Khuvsgol Sant Ger camp, fint snidad portal har de här.

Dags att installera oss i vår elfte Ger.

Riktigt lyxigt, med både vattenkokare och TV. El har vi också.

Här vid Khovsgul Lake ska vi bo två nätter.

                                                          föregående

Att göra upp eld

När vi på Mongolietresan kom längre norrut blev det kallare. I Gobiöknen visade termometern runt 30-strecket mest hela tiden,  här är det svalare och på morgnar och kvällar närmar det sig noll. Kollade i bilen en morgon och då hade vi +3℃ och då hade vi ändå varit uppe några timmar. Då kan man behöva en brasa i kaminen till natten. Jag ville gärna ha bilder på när kaminen tändes, så när de frågade om vi ville ha tänt i kaminen så tackade vi ja.

Första kalla kvällen kom Solongo och Buya och tände i vår kamin.

De hade lite bestyr med att få elden att ta sig, men tillslut så fixade de det.

-Se där vi fixade det.

Sedan somnade vi skönt utan att frysa. Det blir väldigt fort varmt i Geren när kaminen är tänd och det blir lika fort kallt igen när den slocknar.

Men nu var det inte sådana bilder jag ville ha, utan jag ville ha en i traditionella kläder som kom och tände vår kamin. Jag blev bönhörd. För klockan fem knackade det på vår dörr och ägaren av campen kom med famnen full av ved.

Han ordnar med veden och lite papper, ska ta fram tändstickorna...tror jag. Men vad gör han, jo ur rocken plockar han fram en gasolbrännare.

Och på fem sekunder så brinner en skön brasa och vi kan morna oss i värmen.

På nästa ställe hinner vi inte mer än komma till vår Ger så kommer någon och tänder en brasa i kaminen, det behövs för där är det kallt.

Sedan tycker vi att det räcker med tändhjälp och tänker tända själva. Vi har ju en tändare, men upptäcker att gasen i tändare är slut, så jag går upp till matsalen och hittar Buya. Han är guide i en grupp och kan engelska och kan översätta åt mig.

Jag ber om tändstickor och då han undrar vad jag ska ha dem till så berättar jag att jag ska göra upp eld i kaminen.

Han sätter upp en frågande min och frågar:

-Can you???

-Yes I'm from Sweden

-Oh Sorry, svarar Buya och godtar det som förklaring på att även en turist kan göra upp eld.

Är man uppväxt med vedspis och även har varit scout så vore det illa om jag inte skulle kunna tända i en kamin.

Senare på kvällen kom en tjej och skulle göra upp eld, men då brann redan en skön brasa, vi fick kort till TV,n  för i den här Geren var det så lyxigt att vi både hade el och TV, fast det fanns bara mongoliska kanaler.

                                                                       föregående --- nästa

Irrar runt i landskapet.

Det är inte så lätt att hitta rätt i Mongoliet. Vägarna är inte som vi är vana vid, om det nu alls finns några vägar. Största delen av resan så färdas vi på vägar som ser ut så här.

Vi har en GPS i bilen, men den används inte. Det troliga är att den bara skulle visa att vi är ute "mitt i ingenting". Vår chaufför Amdraa säger att han har inbyggd kompass och oftast fungerar hans kompass också.

Men inte alltid. I dag irrar vi runt på vägar som ser ut att leda till just ingenting och den här gången så stämmer det också. Plötsligt upplöser sig vår väg i intet.

Men det hindrar inte Amdraa, han svänger bara runt och ut i terrängen och efter ett tag har han hittat två nya hjulspår att följa.

Det visar sig vara en väg som leder rätt, nu ser vi sjön Ugii lake och får ett riktmärke.

Det ska vara en väldigt fågelrik sjö. Men det är ganska kallt här vid sjön.

Bredvid sjön ligger vår camp. Vi får vår Ger och passar på att besöka toaletterna, ser att de har tvättmaskin. Men troligtvis inte tillräckligt med el för ägarinnan står och tvättar för hand i tvättmaskinen.

Vi börjar installera oss i vår Ger och konstatera att det är kuddar fyllda med sand här. Då kommer  Solongo och lite generat berättar att vi ska åka vidare. Vi har stannat vid fel Ger camp.

Vi var inte så mycket fel och efter ett tag har vi hittat vår rätta camp.

Vi kan installera oss i vår tionde Ger.

Här har vi gott om ved och mjuka kuddar.

Före middagen passar vi på att ta en promenad och visst finns det en backe att testa konditionen på även här. Gå inte in i skogen, säger Solongo, så att ni inte går vilse. Vadå gå vilse i den där lilla skogen, tänker vi.

När vi kommer upp på berget, ser vi att det var kanske en befogad varning för det finns en hel del skog här. Allt är lärk.

Fin utsikt över campen och omgivningarna får vi här uppifrån.

Vi lyssnar på göken och försöker få syn på honom, men han gäckar oss och ljudet försvinner längre in i skogen. Men jag konstaterar att det är i alla fall en västergök.

Vi hamnade inte vid sjön och kunde utforska fågellivet där, men det finns några fåglar även här. Den här ser ut som vår sädesärla.

Den vippar även likadant på stjärten, men ser riktigt ullig ut i blåsten.

- Titta sådan duktig myggsamlare jag är.

                                                                    föregående --- nästa

Egen holk ger ingen smolk.

Tog en promenad på Långholmen i det underbara vädret i går. Blev några bilder från promenaden.

Radhus för fåglar och fladdermöss var det första som vi träffade på.

Blev inte så mycket fotat eftersom det var promenaden som var viktigare, men vid Rosängen stannade jag till och beundrade alla vårblommor. Inga rosor som blommade där ännu, så det får bli ett återbesök senare i sommar och titta hur där ser ut.

Ett sommarfagert Stockholm.

Målningar och graffiti finns det även här.

Stiger upp mot skyn!

Njut av det fina vädret!