Road trip north V - Gäddede.

Dags att lämna Östersund och resa vidare, vi styr kosan lite längre norrut. Stannar efter några timmar för att äta lite frukt, jag tar en liten minnesbild.

Vi kommer fram till Valsöbyn, vi har åkt den här vägen förr men har inte sett att här finns ett vattenfall. Men i dag missar vi inte skylten och åker in en liten skogsväg för att komma till Regnsfallet.

Det brusar och dånar rejält även här.

Kylan gör att det blir en rejäl vattenånga och den sätter sig fint i träden runt omkring.

Valsöbyn ligger inte så långt från Norge och vår väg för oss in över gränsen en sväng.

Norrmännen värnar om sina skidåkare och här har Frode Estil fått en staty. Han var aktiv under åren 1996-2007.

Efter några timmars biltur så är vi framme vid dagens mål, Gäddede. Vi checkar in på Pilgrimshotellet.

Och tar sedan en promenad i byn. Det knarrar mysigt under skorna där vi traskar fram och om man känner sig alltför frusen så finns det en vänlig själ här som delar med sig av sin ved.

Hundar gillar man, men inte om de luftar sig vid byns stora fina tall.

Vi tar en sväng förbi kyrkan som ligger vackert på en kulle.

Går sedan ner till sjön.

Solen är på väg ner och nu sänker den sig fort. Vi hinner bara över bron och på vägen tillbaka börjar solen försvinna bakom bergen.

Dags att återvända till Pilgrimmen och äta middag och sedan krypa till kojs för att vara utvilad för nya mål i morgon. God natt!

Road trip north II

Vi fortsätter vår vintertripp och lämnar Mora efter frukost. Verkade som Mora tar igen sig inför Vasaloppen för i den stora hotellmatsalen var vi de enda som åt frukost. Sedan vi avnjutit en delikat frukost bar det iväg.

Om det går så brukar vi välja de små vägarna, även om det ibland blir en omväg och i dag tog vi vägen över Lillhärdal.

I Lillhärdal startade den svenska häxprocesserna på 1600-talet genom Gertrud Svensdotters anklagelse mot Märet Jonsdotter 1668. Här miste sex kvinnor livet.

Kyrkan och prästerskapet var inte helt oskyldiga i den processen.

Vi kom fram till Sveg och där var det dags för en bensträckare och den tog vi på Sagoön.

Sagoön är en liten promenadvänlig ö där någon gjort iordning en promenadslinga med fina djur i trä. Det såg ut att ha funnits skyltar som berättade om djuren också.

Synd bara att de flesta av djuren var förstörda.

Färden gick vidare och längre norrut var det inte svaga vägrenar utan glada vägrenar, för nog ser den här ut att småle lite.

Den vita renen poserade inne i skogen istället.

Vad de odlar här vet jag inte...

...men nog ser det mystiskt ut, kan det vara raketbränsle till Tomtens renar?

Då var den här samlingen lättare att förstå vad det är för något.

Några av dem har kanske använts i den här backen. Här var det inga liftköer och ingen trängsel i backen men bra med snö och fina nedfarter. Skalpasset.

I Börtnan hade de ett lite ovanligare rekord. Som om det skulle vara något att skryta med. ;)

Vi passerar en fäbod som jag känner igen från en regnig sommartur i de här trakterna.Svedjebuan

För att till slut hamna i Östersund.

Tog en promenad på stan och fick syn på den här vakthunden innanför en butiksdörr. Den såg aningen avskräckande ut.

Men nästa dag då jag gick förbi, såg jag ingen hund och gick in. Träffade på där inne den goaste och keligaste stora hund. Fick en rejäl kelstund med gosiga Tanja.

Cusco och en speciell sten.

Cusco ligger på cirka 3 400 meters höjd över havet så när man tar en promenad där går man inte så fort, men vi tar en liten promenad för att få se hur staden ser ut.

Det finns många legender om ursprunget till Cusco. En av dem berättar om Manco Capac och hans maka Mama Ocllo som blev nedsända från himlen på en solstråle på en ö i Titicacasjön. Solön, som ligger i den delen av sjön som numers tillhör Bolivia. Han fick en guldstav som de skulle sätta ned i marken var de än gick och där staven sjönk ned i marken och försvann skulle de bygga sin stad. De vandrande och vandrande innan de kom fram till den plats där Cusco nu ligger och där slog de dig ner.

Många i Peru och även Cusco verkar försörja sig på att visa upp sig i sina vackra och färgrika kläder och även ha ett djur med sig. Tanken är att turisterna ska fotografera dem mot betalning. Selfis med någon är också populärt.

Vi fortsätter gatan fram och kommer till Plaza Mayor.

Med katedralen Templo de la Sagrada Familia.

och även kyrkan Iglesia de la Compañía de Jesús.

Här vid torget vajar också indianernas flagga.

Skulle man mot förmodan bli sugen på peruanskt majsöl så vet vi nu att den här röda plastpåsen visar var den serveras.

Vi besöker katedralen istället.

Den är stor och pampig med massor av olika avdelningar och intressanta målningar. Där inne får man inte fota.

Men den söta hunden som håller vakt utanför får jag fota.

Därefter beger vi oss till Coricancha vilket var inkaindianernas soltempel. Soltemplet i Cusco var det mest storslagna av inkafolkets byggnader. Det var täckt av guldplattor och inne i templet fanns dessutom guldornament och statyer. I tempelträdgården stod statyer i guld och silver, föreställande såväl tama som vilda djur, till exempel lamadjur, fåglar och växter i naturlig storlek.

Det som i dag är kvar av Soltemplet är delar av grundmuren. När de spanska conquistadorerna hade intagit Cusco, revs större delen av templet  och stenen användes till spanjorernas husbyggnader. Över det gamla tempelområdet uppförde sedan spanjorerna konventet Santo Domingo. Konventet blev senare förstört i en jordbävning och då upptäckte man flera inkamurar från det gamla inkatemplet som varit okända.

Det var även fotoförbud där inne, men en bild på innergården, kantad med mängder med blommor, smög jag mig till. Personerna i mitten var en grupp som hade någon form av meditation där.

Men hur var det nu med den där speciella stenen. Jo den ska vi ta och se om vi hittar.

Vi letar oss in på smågatorna där de flesta hus är byggda på grundmurar från inkatiden.

Det vi letar efter är "Stenen med de 12 hörnen" och det är en sten i en mur, den har blivit så känd just för att den har 12 stycken hörn. Fast först så träffar vi på en Inkahövding. Kan det vara en reinkarnation av inkan Pachakutiq, han som står staty på torget.

Vi lyckas hitta stenen. Det är egentligen inget märkvärdigt med den stenen mer att den har just tolvkanter. Den ser i övrigt ut som alla andra stora släthuggna stenar i Cusco med omnejd, fast alla de andra har inte tolv hörn. Antar att någon har gått runt och räknat hörn och kommit fram till att den här är unik. Vi kontrollräknar och det stämmer, den har tolv hörn. Räkna gärna du också.

Efter den här promenaden går jag direkt tillbaka till vårt hotell och kryper till sängs med en praktförkylning som är på väg mot lunginflammation. Lätt att få på hög höjd. Får piller och sover i ett och ett halvt dygn och känner mig sedan pigg för nya äventyr.

Bra med stöttor ibland. 

Stadspromenad i Chivay.

Större delen av vår grupp åkte och badade i varma källor, med baddräkten lämnad hemma så tog jag och några till en stadspromenad i stället. Nu är Chivay ingen storstad och eftersom vi är på hög höjd med tunn luft så är den tillräckligt stor för en promenad.

Det var tur att vi inte gick in här för en fika, jag visste inte vad funeraria var för något, nu vet jag att det är bårhus.

Vi hittade till stadens torg.

Stadsporten.

Vid torget ligger kyrkan.

Ett lite annorlunda krucifix.

Runt omkring torget står det statyer liknande den här och när vi vandrade vidare så såg vi att de fanns överallt i den här lilla staden.

Vad den klippta busken föreställer klarade jag inte av att lista ut, öron som en kanin men svansen stämmer inte riktigt.

Vi lämnar torget och letar efter marknaden.

Slinker in i gångarna på marknaden och hittar stadens slakteri. Inte riktigt samma regler av kötthantering där som vi har här i Sverige.

 Stadens hundar hjälper till att hålla rent på golvet hos slaktaren.

Akta fingrarna.

Träffar på några små barn vid marknaden som tydligt visar att de vill bli fotograferade. Små är de men har lärt sig att då kan man få pengar, vår lokala guide har bett oss att inte ge pengar till barn så de får ett litet virkat djur i stället.

Det är kul att strosa runt och se vad som är till försäljning.

Och även studera folklivet.

Den här lilla tösen kom ut ur porten till vänster och började fingra på något på kaklet.

Där plockade hon loss något som jag gissar var ett tuggummi som hon stoppade i munnen och tuggade belåtet på.

Det är lite jobbigt att andas och gå omkring i den här tunna luften för oss som inte är vana, så jag vilar lite och fortsätter promenaden sedan. Fanns mycket att se i den lilla staden.

Arequipa - Den vita staden.

Arequipa är den näst största staden i Peru med sina en miljoner innevånare, den är även känd som "Den vita staden" för dess vackra vita väggar av vulkanisk sten. Eftersom staden ligger på 2380 meter över havet kan besökare som anländer från kustområdet ibland behöva ta det lugnt och vila ett par timmar för att vänja sig vid den tunna luften. Fast ännu så länge kände vi inte av höjdskillnaden.

Arequipa centrum är placerat på Världsarvslistan av UNESCO och där finns många barrockkyrkor och herrgårdar från kolonialtiden.         

Torget i staden är vackert omgivet av dessa vita hus och torget liknar mer en park.

Några stora fåglar som jag tror är någon sorts gam, seglade ovanför oss. Är det någon som vet vad det är för art så berätta det gärna.

Några av dem slog sig ner högst uppe på kyrkan vid torget.

Vi slank iväg för en lunch istället.

Har man inte trafikljus så går det lika bra med mänskliga vägvisare. De här två stod och visade bilisterna hur de skulle köra med hjälp av skyltar med pilar på.

 I parken var det gott om duvor.

Trött efter dagens slit.

Alla hus är inte vita, det fanns några gula också.

Husen runt den lilla parken hade fina valvgångar.

Vi försökte gå in i kyrkan för att titta, men turister fick inte gå in där.

Verkade inte vara så många andra som fick komma in heller, för prästerna där man kunde bikta sig och samtala satt utanför kyrkan.

Vi tog en promenad istället.