Från kamera till nätet på en minut

Snälla pappa (Marrakech, 2017)

Borta är tiden för många med kemikalielukt i näsan och glosögda partners som undrar vad tusan man gör på toaletten hela nätterna. Istället tillbringar man lika mycket tid som barnen framför datorn och det är inte ens det minsta grad av naket involverat.

Det luktar inte framkallare, men...

Som jag skrev i mitt första inlägg att när jag nu nystartat mitt fotande och skrivande, vill jag ta bilder och visar dem gärna. Men, jag vill inte tillbringa tid vid datorn. Nu hävdar nog många av er antingen att det behöver man ju inte - ta en bild med telefonen och klick finns den i cyberrymden, eller att efterarbetet är halva nöjet. Men för mig är det inte längre så och därmed lade jag en hel del tid under våren på att sätta upp ett flöde i Lightroom som gör att jag på några minuter kan ta mig från minneskort till Internet eller skrivaren.

När jag började denna utmaning tänkte jag att det måste väl finnas oändligt med sådana processer att kopiera på nätet, men det visade sig att de flesta är ganska naiva eller tar alldeles för lång tid och är oerhört krångliga att komma ihåg.

Bildbehandling ska vara effektiv, genomtänkt, förutsägbar och repeterbar

En liten brasklapp innan du läser vidare - om du inte är intresserad av bildbehandling år kanske det som nu kommer avhandlas inte så intressant och även väldigt tekniskt. Då tycker jag du istället ska ta kameran på axeln och gå ut på en promenad och fånga sommarens leenden.

Det självklara är inte alltid bästa val

Åter till digitaliseringens vedermödor, ty ett annat problem var att det visade sig att redan import av råfiler för min Leica M Monochrom är en utmaning då "profiler" saknades för den i Adobe Camera Raw och Lightroom valde därmed Adobe Monochrome. Som parentes kan nämnas att detta råkar även alla som scannar egna negativ ut för. Nu är Adobe Monochrome inte en dålig profil på något vis, men det är just en profil och därmed justerar den råfilens färger till sådana som Adobe tycker är lämpliga.

Det finns faktiskt en riktigt bra, om än teknisk, beskrivning på YouTube (nedan) av de fördelar och brister en sådan process har baserat på en standardbild från en DSLR. Så, vad är det filmen visar? Jo, om man har otur kommer den förutbestämda kameraprofilen resultera i att man förlorar möjligheter att få ut önskad dynamik ur sina bilder. 

Kreativitet kräver kontroll

Men det finns även en annan orsak till varför man kan vilja ha bättre kontroll på vad  som sker vid import - filmemulering, dvs man vill applicera olika givna egenskaper på en råfil får att försöka återskapa något som påminner om ett analogt "negativ".

Innan någon blir upprörd är det självklart som så att det inte finns någon digital process i världen som kan ersätta ett analogt negativ. Vad jag avser är att många med analoga erfarenheter får något glansigt i blicken när man säger Agfa APX 25 och de kan se framför sig hur ett motiv påverkas av en sådan film. Med andra ord, ett namn på en film slår an en ton och man kan beskriva hur tonkurvan för ett motiv påverkas av en avbildning motsvarande filmens karaktäristik. 

För min Leica M Monochrom har de lärde kommit fram till att en applikation av profilen Adobe Monochrome ger ett resultat som påminner väl om ett Ilford Delta 100 negativ. Men, om man sedan även har ett stort antal så kallade Look-Up Tables (LUTs)  som kan ses som moderna varianter av karaktäristiska kurvor för analog film visavi en referens där även denna Delta 100 återfinns kan vi genom att applicera dess "invers" på toppen av vår bild få en startpunkt som överensstämmer med  denna referens. Därmed har vi även lyckats knyta mentala bilder av effekter till olika filmnamn, samt erhållit en uppsjö filmemuleringar att utnyttja. Allt detta beskrivs mer i detalj med exempel i ett antal små bidrag jag börjat sammanställa på min hemsida (länk) För den som inte hängde med på detta resonemang återfinns en liten utvikning sist i detta inlägg.

Men bilden då?

Avslutningsvis några ord om inledningsbilden som är en Kodak T-Max 400 emulering av en bild från den gamla delen av Marrakech som på någon minut skapades från en råfil från en Leica M Monochrom enligt principerna jag just beskrivit.

Bilden är en av många från våra resor till Marrakech - en fantastisk stad som flera fotografer har utnämnt till den vackraste för gatumiljöer och oerhört populär för modefotografer, men samtidigt en av de svåraste att ta bilder i då lokalbefolkningen inte gillar att bli fotograferade. Därmed blir det mycket respektfullt fotograferande från höften och att hoppa över motiv som visar folk i svårigheter och istället fånga roliga ögonblick med en möjlig historia och en tumme upp från de förevigade. Exempelvis denna jag kallat "Snälla pappa" då den påminner om mig själv när man inte fick det lördagsgodis man ville. Även viktigt att påminna att männens klädsel inte har med religion att göra, utan är lokala klädesplagg för män och kvinnor som med sin stora huva är till för att skydda mot väder och vind likväl för att utgöra praktisk ryggsäck för dagens inköp istället för plastpåsar. Mer bilder och ord om Marrakech i kommande inlägg...

Gå nu ut och föreviga er omvärld, 

En utvikning om kurvor

Vänta nu vad var det jag skrev ovan? Jo, tänk att vi har en person som systematiskt börjat med att fotografera ett motiv med en given referensfilm A och sedan även gör det för film B, C, D etc. Sedan har denne driftige person skapat en graf där hen på horisontella axeln har alla intensitetsvärden från 0 (svart) till 255 (vitt) för film A och sedan samma sak för B på vertikala axeln. I denna graf sätter hen sedan ett kryss i punkten (a,b) om intensiteten a för filmen A avbildas som b i B. Om vi nu leker med tanken att vi har en bild som har samma "utseende" som A, så har hen ju faktiskt skapat en uppsättning av grafer vi kan använda för att förändra bilden så den påminner om film B, C, D etc.

Kruxet är ju bara att vi inte har en bild som har samma "utseende" som A och därmed kan man tro att det är kört, men så är inte fallet. Detta beror på att kurvorna hen konstruerade troligen är monotont växande, dvs de har inga nedförsbackar, och därmed kan man räkna ut "inversen" till varje punkt som speglingen i en tänkt linje som går genom (0,0), (1,1), (2,2) etc. Låt oss sedan anta att vi faktiskt kan skapa en bild som ser ut som en av filmerna B och att den inte har några helt svarta eller vita delar. Då kan vi lägga dess värden på den horisontella axeln och sedan använda "inversen" för B och räkna ut vad värdet borde vara för motsvarande punkt om bilden var av typ A, dvs vi har omvandlat vår bild till en av som överensstämmer med referensfilmen. Därmed kan vi sedan applicera alla de kurvor vår hjälpsamma vän skapade för att omvandla vår film till utseende C, D etc.

Allt detta är essensen av det som Look-Up Tables (LUTs) handlar om, dvs omvandla färger till varandra på ett systematiskt vis för att skapa ett "utseende" av svunna tider eller Mad Max.