fota på hjul

Om att börja om när händerna sviker , benen som färdmedel övergår till rullstol och sjukdomen blir allt mer påtaglig. Nya vinklar, nya idéer och begränsningar som ska omvandlas till möjligheter.

Om vinklar och vrår

Tidigare när jag fotade så kunde jag se ett får och tänka, hej, det där fåret vill jag fota. Jag klättrade in i hagen, hittade en snygg vinkel som funkade med ljuset och komponerade bilden som jag ville ha den. 

Idag är läget annorlunda. Idag ger jag mig ut och där och då skapas mina förutsättningar. Jag skapar mina bilder ur vad som där och då är möjligt att fotografera. Jag kan inte söka olika utgångsvinklar eftersom min framkomlighet är begränsad. Det samma gäller ljuset och kompositionen. 

Det jag kan göra, är att hitta ett motiv som har det ljus jag önskar och sedan jobba utifrån det motivet.  Med olika höjd på fotograferingsvinkeln, genom att hitta motiv framför och bakom som kan skapa den stämning jag önskar, kan jag variera bilderna även om stället jag fotar från är kraftigt begränsat. 

Jag kan inte bestämma på förhand vad jag vill föreviga. Jag kan bara planera vart jag ska åka. Väl på plats avgör framkomlighet och ljuset vad jag kan fotografera just då. 

Mitt fotograferande idag är mycket mer närvarande och i stunden än det var tidigare.

Svårare? Ja, mycket.
Mer utmanande och givande? Helt klart!
Om jag blir galen av att inte ha 100 % kontroll innan jag åker ut? Utan tvekan!

Kontrollbehovet inom mig vrider sig som en mask på metkrok varje gång jag greppar kameran och jag brottas med prestationsångest som ibland är svår att övervinna. Men när jag tittar genom kameralinsen infinner sig lugnet och jag går in i en medveten närvaro som faktiskt kan kännas rent meditativ. 

Det sägs att alla sätt är bra utom de dåliga. Så "enkelt" är det faktiskt. 

Postat 2018-08-12 13:28 | Läst 458 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Mark och jag

Nu har jag haft min nya kamera i en månad och vi börjar så sakteliga komma överens med varandra. Trots att jag bara gått från Olympus OM-D E-M5 till densamma men E-M5 Mark II, så är det ändå en helt ny kamera, vilket jag inte ens kunde föreställa mig. Knappar och rattar sitter på olika ställen, för att inte tala om vissa inställningar i menyn som bytt plats o.s.v. Och alla dessa inställningar som man genom åren gjort för att få bilden att spegla det jag ser och det jag vill förmedla... Jösses! Det hjälper inte alls att ställa in den på samma sätt, det blir ändå annorlunda. Men som sagt, vi börjar komma överens nu, jag och Mark. 

De här två bilderna kommer från de första dagarna. Inget speciellt i komposition, utan mer ett "hej, vem är du, vill du leka med mig". Gillar dock hundens härliga flin när han kom upp från sitt bad efter att alla stått på stranden och skrikit NEEEEEEJ, kom upp, vi skulle ju åka hem i bilen nu, förb*a**ade hund! :) 

Dessa bilder är från när vi kommit hem från semestern och möttes av en färgprakt utan dess like i dikeskanterna. Jag ville fånga färgerna och spara dem som minne till gråare dagar och tur var väl det, för nu är det mesta uttorkat och överlag är det mest höstfärger i naturen även om de grå dagarna ännu är långt borta. 

De första 100 bilderna har mest handlat om att försöka sträva mig fram till att ens kunna hålla i kameran på ett sätt där jag når allt jag behöver utan att fingrarna hoppar ur led, men nu känner jag att jag äntligen börjar hitta rätt och kan börja komponera igen. Jodå, vi ska nog komma överens jag och Mark!

Postat 2018-08-01 18:04 | Läst 373 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Övergången

Mellan 2002 och 2010 fotade jag rätt mycket och i slutet av perioden var jag lite som hand i handske med min Nikon D80. Den hade mer blivit som en förlängd arm än en kamera och fotograferandet hade förvandlats till en mjuk förlängning av mig själv. Sjukdomen satte redan då sina spår, men själva fotograferandet var automatiserat på ett sätt som gav mig möjligheten att bara vara i fotandet. Sen kom en tid när jag försämrades rejält i min muskelkapacitet och fotograferandet blev obefintligt.

Den 28 juni 2013 köpte jag en Olympus OM-D EM-5 för att ta upp fotograferandet igen. Jag hade då testat allt som fanns i systemkameraväg, men denna var den enda som satt i mina händer så att jag ännu kunde hantera den. Lyckan över att åter kunna fotografera igen var stor, men sorgen över att inte ha förmågan att använda mig av det format jag tidigare varit ett med, var större. 

Allt var nytt med det nya formatet. Och inte nog med det. Rullstolen, som jag fått ett år tidigare, var även den ett stort hinder. 

Idag har jag åter hittat glädjen i att fota och för varje dag blir jag mer och mer ett med det nya formatet. Jag hittar möjligheter i begränsningarna. 

Jag väntar nu med spänning på att få min nya OM-D EM-5 Mark II i mina händer, vilket kommer att ske om ganska exakt 48 timmar. :) 

Ja, det finns mycket begränsningar med spegellösa kameror och visst är det ibland frustrerande när man inte kan kasta sig ner på marken eller klättra högt för att få just den där vinkeln man behöver, men det finns andra vägar, andra spännande vinklar, andra inspirationsvägar att ta sig. Men för att komma dit, måste man (åtminstone jag) ta sig igenom en sorgeprocess. Man måste låta sig sörja det som varit, den man trodde man skulle bli, de möjligheter som gått förlorade. Man behöver komma till botten för att snabbare ta sig upp till ytan. Man behöver den där tiden för att kunna hitta glädjen igen, de nya möjligheterna och den fina inspirationen som döljer sig bakom de svårigheter man övervinner i livet. <3 

Postat 2018-07-01 10:54 | Läst 578 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera