MikSwe Photography

Berättelser från mina fotoutflykter och ibland lite inspirationstips.

En dag till på berget 2017

Efter mitt möte med fjällräven som jag skrev om i mitt förra inlägg så kunde jag inte riktigt släppa tanken på att ta mig upp en gång till. Kroppen ville väl inte riktigt cykla upp en gång till, speciellt som det regnade titt som tätt och blåsten gjorde sitt till. Jag insåg att om jag skulle upp en gång till så behövde jag ha med mig mera kläder och mat och att ha med mera packning på cykeln var inte direkt någon upphetsande tanke.

Efter ett par dagar när jag åkt runt och fotat älgar mm så bestämde jag mig ändå för att göra ett nytt försök fast inte med cykel. Istället skulle jag ta bussen upp. Fördelen med det är att man slipper flåsa sig upp för de branta backarna men det finns givetvis flera nackdelar med att ta bussen. För det första så missar man alla ev bilder på vägen. Det är sjukt frustrerande att sitta på en buss och se motiv efter motiv passera förbi utan möjlighet att fota.  Den andra stora nackdelen är att man är hänvisad till att passa tider och det är nåt som djur brukar ha svårt för. Om man vill slippa passa tider så kan man välja att bo på vandrarhemmet uppe på toppen, men det kan bli lite dyrt.

Så jag packade mig in i bussen och for upp. Jag var ju inte ens säker på att se fjällräven igen men jag hoppades att den skulle vara i närheten. Efter att klivit av vid vandrarhemmet och sedan gått en dryg timme så närmade jag mig sakta platsen där jag stötte på den förra gången.

Tomt, det var helt tomt på den platsen. Jag spanade med kikaren åt alla håll för att försöka få en skymt av den, men fjället verkade vara helt tömt på allt levande. Det var en liten besvikelse trots att jag visste att risken fanns där. Men nu var jag ju ändå uppe på berget så nu kunde jag ju fortsätta leta en bit bort, bussen skulle ju inte gå riktigt ännu.

Jag hade väl gått par hundra meter när jag kliver över en liten åskant och plötsligt hör ett gläfsande. Jag hade råkat nästan kliva rakt in i ett gryt och hannen som satt utanför gläfste till och försvann in i hålet. Jag vet inte vem som blev mest rädd, han eller jag, men vi båda blev nog väldigt överraskade iaf. Jag hade ju gått mot vinden så han hade inte haft en chans att få vittring på mig innan jag visade mig.

Självklart gick jag undan och satte mig en bra bit från gömslet, kanske skulle han kika ut om en stund för att kolla om kusten var klar. Men jag inser att min vittring blåser rakt in mot grytet, så jag flyttar mig ännu längre bort. Då börjar det givetvis att regna. Hela kroppen suckade och jag tänkte att även om jag gick min väg nu så skulle det dröja innan någon kikade ut. Tittade på klockan och såg att jag hade dryga tre timmar kvar innan sista bussen skulle gå. Jag beslöt mig för att försöka härda ut och helt enkelt se vad som hände. Alternativet var ju att gå tillbaka till vandrarhemmet och sitta inne i värmen med en god kopp kaffe och en varm våffla så valet var ju enkelt :-)

Jag försökte hitta en vilsam ställning där jag både kunde ha översikt på grytet men samtidigt inte dö av kramp. Hasade mig upp i halvliggande ställning och kikade ut genom ett litet hål i mitt regnskydd, en järvensäck som jag hade skaffat förra året. Regnet ökade i styrka och jag drog in kameran in i säcken. Nu blev det genast lite ont om plats och dessutom obekvämt men jag försökte slappna av så gott det gick. En timme gick men fortfarande ingen fjällräv i sikte. Regnet fortsatte vräka ner men efter en stund så mattades det av och jag tänkte att nu passar jag på att packa ihop och gå tillbaka. Jag börjar rumstera runt inuti säcken när jag råkar få syn på en mörk prick vid sidan om grythålet.

Det var hannen som gått ut och börjat vakta igen. Ok nu förändrades hela scenariot. Jag smög ut objektivet genom en öppning i säcken och tog några bilder, fortfarande med resten av kroppen inne i säcken. Den ställningen var ganska obekväm men sakta och säkert kunde jag bit för bit byta ställning, smyga ut armarna och till slut hade jag kameran på en bättre plats. Stativet låg givetvis en bit bort vid ryggsäcken så det var bara att glömma. Alla försök att nu sätta upp det skulle troligen ändå medföra att han försvann ner i hålet igen. Förbannade mig själv för att jag inte förutsåg detta innan. Jag lyckas trots allt obemärkt dra till mig ryggsäcken så att jag kunde få tag i mina konvertrar för att på det sättet komma lite närmare.

En jordhåla är nog en säker plats för en fjällräv men det verkade vara skönt att komma ut och få sträcka på sig.

Plötsligt såg jag en fjällräv till. Det var honan som obemärkt kommit ut ur ett annat hål och nu sträckte på sig och njöt av den friska fjälluften. Efter att gjort lite gymnastik så kurade hon ihop sig på en väl vald plats där hon kunde ha koll på omgivningen. Jag tittade lite oroligt på klockan. Jag hade nog max 45 minuter kvar på denna plats sedan fick jag bestämma mig om jag skulle bo på vandrarhemmet eller åka buss ner. Kommer då på att jag bara hade pengar för nedfärden med mig och det skulle nog bli svårt att övertala värden om att få bo där en natt gratis och be om en faktura. En tredje fjällräv som dyker upp får mig på andra tankar.

Det verkar vara en fjolårsunge för den ser rätt stor ut. Den är ganska lik den som jag mötte några dagar tidigare så jag tänker att det kanske är samma individ.

Avståndet är lite långt och utan stativ så är det en tuff uppgift att få till skarpa bilder, speciellt som de tunga molnen gör att ljuset är ganska fotodåligt. Så jag beslutar mig för att försöka komma lite närmare. På nåt sätt lyckas jag åla runt med säcken fortfarande runt mig och med kameran i handen så jag kan krypa på alla fyra. Meter för meter så kommer jag närmare fjällrävarna. Hela tiden så håller jag ett öga på hur de reagerar. Jag ser att både hannen och honan tittar åt mitt håll då och då men att de sedan slappnar av igen och jag uppfattar att de inte ser mig som vare sig ett hot eller som störande.

När jag kommit en bit så hittar jag en liten tuva som får bli ett stöd för kameran och liggande på magen så ser jag ytterligare en fjolårsunge dyka upp. De båda unga börjar direkt leka med varandra. Det är trollbindande att se dem fulla av lekfullhet öva upp sina jaktfärdigheter på varandra.

Till slut så tvingar jag mig själv att krypa tillbaka, tiden är helt enkelt ute om jag ska ha en chans att hinna med bussen. När jag kommer till ryggsäcken så tittar jag noga för att se hur de ska reagera när jag ställer mig upp.Jag ser att de blir lite vaksamma men de visar inget tecken på att sluta leka eller ta skydd så jag andas ut och lämnar platsen med förvissningen om att jag inte stört dem.

Här är en kort filmsnutt som kanske sätter bilderna ovan i ett litet sammanhang.

Hoppas du gillade den, den var en av mina dagliga filmer jag gjorde under denna resa. Mer filmer hittar du på min YouTube kanal Mik Swe

Postat 2018-01-20 11:13 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Fokstumyra 2016

Jag har i tidigare bloggar från Norge nämnt Fokstumyra lite så där i förbifarten. Nu tänkte jag istället ge det området vad det förtjänar - ett eget blogginlägg.

Fokstumyra är ett område som under våren och sommaren är fredat som ett fågelsskyddsområde. Man får i och för sig gå in där, men endast på en ca 7 km lång stig som går i en slinga inne på området. Är man där rätt tid på året och dygnet så kan man se mycket olika fåglar, men idag ska det inte handla om fåglar utan om älgar - och inte vilka älgar som helst utan norska älgar.

Fokstumyra med omkringliggande område är en älgmagnet på sommaren. Här är det gott om mat men samtidigt väldigt lite människor, något som brukar attrahera både fåglar och däggdjur. 2016 var jag uppe där ett par dagar med en god vän och vi lade huvudelen av tiden på att spana efter och fota älg. Trots att det var i mitt i sommaren så var inte vädret direkt somrigt och varmt utan mera regnigt och kyligt med regnbågar emellanåt uppblandat med några solglimtar.


E6:an, som slingrar sig genom dalen strax bredvid Fokstumyra, är skyltat med älgvarningsskyltar, något som de flesta som kör där inte bryr sig så mycket om. Men de sitter där av en mycket god anledning. Älgarna korsar denna väg regelbundet i skymningen och man bör vara mycket uppmärksam och köra långsamt.

På vissa ställen så växer buskarna bara ett par meter från vägen och man får ingen förvarning när älgen väl har bestämt sig att springa över vägen.

Det finns inte något viltstängsel som ska hålla älgarna borta från vägen. Stängslena är låga och mest till för att hindra fåren att springa ut på vägen och bli överkörda. Men älgarna, de tar sig enkelt över.


Vi gick alltid upp tidigt för att få fint ljus. Älgarnas hörsel är extremt bra och man får börja smyga redan på flera hundra meters håll för att komma tillräckligt nära. Har man tur så ligger vinden åt rätt håll så de inte får upp vittringen innan det är försent. Det är en häftig känsla att stå nära vilda älgar när de sakta vaknar upp efter en kylig natt, letar upp en liten solstråle och käkar en vegetarisk frukost.


Vi tar sakta och försiktigt bild efter bild. Men så småning om är det alltid någon som upptäcker de båda oinbjudna fotograferna och då de flyttar de på sig. Ofta visar det sig att det var betydligt fler än de älgar man såg. En bit bort kan man se dem sakta lomma över myren bort från oss. har man hunnit få lite fina bilder så gör det inget och särskilt inte när solen stiger snabbt och det fina ljuset försvinner.


Bara för att de drog sig undan betyder det inte att det är över så det blir några besök på andra platser för att se om vi kan hitta några fler. Ofta slutade vi inte förrän det började kurra i magen och det var dags för en stadig brunch. På dagen är det mindre chans att se några älgar och så kan man ta bussen upp på Dovrefjell och där leta upp några myskoxar att fördriva tiden med. Vi hade turen att hitta en liten kärnfamilj på tre individer som sakta åt sig fram över fjället och obekymrade lät oss fota tills vi storknade.


Allt eftersom dagen gick inriktade vi oss på kvällsspaningen. Har man hittat ett ställe där man tidigare sett älg så kan man alltid pröva det igen. Ofta kommer de att röra sig i samma område. En kväll tidigare hade vi sett en ko och kalv så vi prövade det området.

Det är en god idé att sitta lite utspridda när man väntar. Sitter man ihop är det lätt att man sitter och småpratar och då kommer det ingen älg den kvällen. Den här kvällen duggade det lite lätt men det var inget som störde förutom att molnen gjorde ljuset lite sämre och ISOvärdet måste höjas lite för mycket.
Jag såg en älg komma lunkande över fälten en bit bort, men tyckte att det var för långt bort så jag väntade. Såg kompisen en bit bort bland snåren och han hade suttit blixtstilla en stund så jag sms:ade " Är du vaken?" Svaret kom efter en stund "Nu är jag det." Skrattade tyst för mig själv när jag fattade vad som hänt :-)


Vi gav upp den platsen för att ta oss till en annan plats. Solen började trycka sig fram i genom molnen ungefär samtidigt som vi fick syn på ett par älgar. Vi hittade snabbt en bra plats att fota ifrån och vi fick ett par fina minnen av bakgrundsbelyst älg i våt myr.


De rörde sig så sakteliga medan de åt och strax hade de försvunnit in bland snår och skog. Vi drog vidare till nästa plats allt medan solen sjönk. Till slut hittade vi en bekant älg. Det är en av de få älgar som vi snabbt kunde identifiera som en individ. Orsaken var att hans horn sitter som ett upp och nervänt cykelstyre och det blev också hans namn.


Cykelstyret är också olik de andra på sitt sätt att interagera med oss. Han verkar trygg med vår närvaro och det blir många bilder på honom. Trots att vi inte gömmer oss utan tvärtom syns tydligt så drar han sig inte undan utan kommer ofta närmare, nyfiken på oss och våra ljud.


Han ser ut lite som en narr och det är stor skillnad i pondus mellan honom och de andra älgtjurarna med sina stora majestätiska kronor.


Men vem vet, kanske är det hans konstiga horn som gör att han kommer att klara sig från att bli ett streck i en kolv under jakten och till slut kommer göra honom till myrens konung här på Fokstumyra.


Till slut blev ljuset lite väl svagt och det blev mer artistiska bilder än knivskarpa porträtt och det blev dags att sova lite innan klockan ringde tidigt nästa morgon så vi skulle hinna ut innan solen kom för högt upp på himlen.

Därmed var cirkeln sluten i et om inte evigt så iaf förutsägbart mönster.


Besök gärna min websida www.mikswephotography.com eller följ mig på Facebook.

Postat 2017-02-14 19:24 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Dovrefjell 2015

Jag brukar ju varje år ta en sväng upp till Dovrefjell men jag har aldrig lyckats pricka in de höstfärger som jag har sett så många fantastiska bilder på. Så 2015 valde jag att åka lite senare än vanligt på säsongen i förhoppning om att få se en skymt av hösten på berget.

Det var lite pirrigt för detta var den första längre resan sedan husbilen bröt ihop i början på sommaren. Men den hade fungerat prickfritt på de kortare turerna så det var bara att kasta sig iväg och hoppas att allt skulle gå bra.

Redan när jag kommer upp på fjället längs E6:an så ser jag höstens färger och det är verkligen fantastiskt att se berget brinna. Detta måste dokumenteras och jag stannade till på första bästa rastplats. Tyvärr var det ganska mulet men jag försökte ändå hitta lite motiv.


Men jag var inte här för naturen i sig utan mitt mål var först och främst att fånga myskoxar och älg mot en vacker höstbakgrund. För att ha större handlingsfrihet hade jag med mig cykeln. Tanken var att använda den nere i dalen och senare ta bussen upp på berget. Sagt och gjort, upp till viewpoint Snöhätta och börja spana.

Helt tomt i dalen och på bergsidorna. Började fundera på om myskoxarna hade tagit sig längre ner i ravinerna för att bunkra upp det sista av det gröna eller om de redan dragit sig upp på berget. Eftersom det inte fanns nån direkt snö att tala om så borde de vara kvar i dalarna. Klockan gick och jag beslöt mig för att rasta cykeln ett par timmar.

Vis av erfarenheten sedan förra gången jag cyklade här valde jag att minimera mängden packning. Du kan läsa om den utflykten här. Jag spände fast stativet på pakethållaren, hängde kameran ,med monterat 500, i en rem över axeln, fyllde fickorna med diverse småprylar, kollade att jag hade vatten med mig och trampade iväg.

Cyklade i sakta mak ut på fältet ivrigt spanande. Upp på de små kullarna för att få bättre utsikt men det verkade helt dött. Till sist hade ivern börjat lägga sig och missmodet börjat krypa fram. Normalt brukar man se iaf nån enstaka myskoxe på håll men här var det dödstyst. Inte ens en fågel hade jag sett. Vänder om cykeln för att ta mig tillbaka och då ser jag den. 100 m från där jag står ligger det en ensam myskoxe och idisslar i den höga ljungen.

Missmodet är som bortblåst och jag går in i foto-mode. Varifrån kommer ljuset, bakgrund, vittring, reträttväg...checklistan bockas av och jag väljer vilken väg jag ska närma mig. Myskoxar är ju fredliga små djur så det är normalt ingen fara, men de är rätt tjurskalliga och backar inte för nåt. Hamnar man på deras lista över ovälkomna saker så kan man snabbt hamna i trubbel om man inte passar sig. Skrev för länge sedan en blogg om det som du hittar här.

Den ligger dock stilla och betraktar mig ointresserat.


Funderar ett tag på om den kanske är sjuk eller skadad för den ser väldigt trött ut.


Men den ställer sig snart upp och går iväg en bit för att tugga i sig lite ekologiskt mat. Jag flyttar mig parallellt med den för att hitta lite bättre fotovinklar.


Konstigt nog är björkarna grönare här upp än nere i dalen. Gissar på att nattfrosten sätter fortare in nere i dalen än uppe på berget. Till sist så ger sig myskoxen in i de täta björksnåren...


... men jag har absolut ingen tanke på att följa efter den där. Dessutom vill jag komma tillbaka till bilen och bege mig till nästa plats innan det börjar skymma.


Väl framme vid bilen så skyndar jag mig att lasta upp och åker iväg för att spana efter älg. Det finns ganska gott om älg här uppe under barmarkssäsongen och jag har noterat att på vissa platser så är det lättare att se dem än på andra och det är dit jag är på väg. Väl framme så dröjer det inte länge innan jag ser den första älgen.


Ljuset är ganska svagt eftersom jag kom iväg lite försent men jag får ändå till ett par bilder innan det är dags att sluta.

 Ser ytterligare några älgar i det svaga ljuset men det var på längre håll. Nöjd över dagens resultat lägger jag upp planen för nästa dag. Sedan lägger sig kvällsmörkret och jag kryper till kojs.

Nästa dag försover jag mig givetvis och missar första bussen upp på fjället. Medan jag väntar så drar det ett regnväder in över fjället och jag funderar på situationen. Fortfarande är regnincidenten från i våras färsk i minnet och jag tvekar lite men eftersom jag efter den händelsen köpt ett rejält regnskydd så bestämmer jag mig för att göra ett försök.

På väg upp så kör bussen förbi en flock på ett tiotal djur relativt nära vägen och jag bestämmer mig för att satsa på dem. Det blir en dryg halvmil att gå men det får inte hjälpas, jag slipper de mesta av backarna och det är ju alltid nåt att glädjas över. Så fort bussen stannat så slänger jag på mig ryggsäcken och går med raska steg iväg.

Det dröjer dock bara 10 minuter så vräker regnet ner. Frestelsen att vända tillbaka till fjällstationen är stor, jag kan se mig själv sitta i den varma stugan med en kopp varmt kaffe och nygräddad våffla framför mig, men av någon underlig anledning så fortsätter jag att gå längre och längre bort från värmen.

När jag kommer fram har flocken skingrats och det är bara en handfull djur kvar. Molnen ligger lågt och ljuset är inte det bästa men nu när jag är på plats så är det väl lika bra att sätta igång. Som belöning vrider nån av kranen och det slutar att regna. Här uppe är höstfärgerna inte heller lika intensiva som nere i dalen.

En hona med en diande unge står en bit bort.


Längre ner i en bäckravin springer två ungar, troligen hannar, runt och buffar på varandra medan mamman förser sig med blommor och blader.


Ser en ung hanne komma gående men han får syn på mig och stannar för att utvärdera om jag är ett hot eller inte. Jag hoppas han fattar att jag är ofarlig och han bestämmer sig för att det är tryggast att stanna närmare flocken istället för att utmana mig.


Uppe på en platå ser jag tjuren smöra för en annan hona. Det finns inga naturliga hinder på platån så jag väljer att hålla mig på avstånd. Jag vill inte bli misstagen för en rival :-)


Så rör dom sig sakta bortåt och jag kikar på klockan och inser att jag börjar få ont om tid för att hinna med bussen ner från berget och skyndar mig tillbaka till fjällstationen. Som tur är når jag fram precis när chauffören ska köra iväg. Väl tajmad utflykt tänker jag innan bussen sakta åker ner för berget.

Precis innan vi lämnar skjutfältsområdet så ser jag två älgar i björkskogen på andra sidan E6:an. Jag hade tänkt att vila lite innan jag stack iväg med bilen men om dessa redan är på språng så är nog andra älgar det med. Så snabbt ur bussen in i bilen och så iväg till nästa plats.

Mycket riktigt så ser jag älg direkt när jag kommer fram. Idag är ljuset bättre och det ser ut som hela myren står i lågor.

En bit bort står en tjur i buskagen

Det blir en eftermiddag med många älgkontakter. Roligast är ju att se en kviga med kalv.


Men även en tjur med sin utvalda passerar. Det är samma tjur och kviga som jag såg en stund tidigare.


Och slutligen poserar älgtjuren med sina fejade horn villigt bland alla höstlöv.


Det är med glädje som jag efteråt kikar på bilderna i datorn. Resan gav bättre resultat än vad jag hoppats på. Innan jag far hem tar jag en sväng för att få till ytterligare nån landskapsbild som minne.

Säga vad man vill men Norge är fantastiskt vackert :-)

www.mikswephotography.com


Postat 2016-03-12 14:13 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Andöya 2015

Nu var det ett tag sedan det blev skrivet nåt i bloggen så det är dags att summera resten av
fotoåret 2015. Så nu Leif, nu kör vi :-)

2014 hade jag möjligheten att besöka det lilla samhället Andenes beläget på ön Andöya i nordnorge (den resan är förövigt beskriven här). Syftet var då att fota valar och norrsken. Det var en fin upplevelse och jag beslöt mig därför att göra fler besök dit. Efter att diskuterat lite med Marten som driver firman som jag reste med så kom jag fram till att maj skulle kunna bli en bra månad. Dels skulle det vara ljusare med bättre fotoförhållanden och dels så finns det ett fågelberg i närheten som vid den tidpunkten börjar fyllas med flyttfåglar av olika slag.

Tiden gick och rätt var det var så stod det maj i kalendern och det började dra ihop sig. Väderprognosen var i och för sig inte helt positiv men dåligt väder kan ju ge fina bilder det med så jag gav mig av.

Det första som slog mig när jag kom fram på eftermiddagen var hur ljust det var. Lite naiv hade jag hoppats på möjligheten att få ytterligare nån norrskensbild men med en månad kvar till sol dygnet runt så var huvuddelen av natten för ljus för att få några magiska bilder på norrsken. Gick en kort promenad för att känna på stämningen. Inom kort hade jag sett flera havsörnar och för första gången även utter. Självklart hade jag inte kameran med mig, men det skulle bli flera tillfällen.


Vädret var i huvudsak gråmulet och ett oväder spåddes anlända inom kort. Inte de bästa förutsättningarna med andra ord. Vi for i alla fall ut med Martens RHIB och började spana. Det dröjde inte länge innan vi såg den första utblåsningen och kunde ta oss närmare. Det var en kaskelot som vilade lite vid ytan.


Nu är ju inte kaskeloter de mest livade att kika på för de ligger precis under ytan med ryggfenan. Då och då så sticker de upp andningshålet för att byta luft i lungorna. Kaskeloternas största aktivitet vid ytan är ju när de dyker och det är det vi i båten väntar på.


Det börjar med ett par nästan omärkliga ryggkrökningar innan de plötsligt vänder ner huvudet mot botten samtidigt som de sticker upp stjärtfenan högt upp i luften för att på så sätt få en bättre skjuts ner i djupet. Marten som är välbekant med valarnas beteenden ropar ut "diving" så fort han ser de första ryggkrökningarna så vi andra kan göra oss beredda med kamerorna.

De är bara uppe vid ytan ca 10 minuter och sedan kan de vara borta i 20-45 minuter så det gäller att inte missa tillfället.

Så är den borta och ytan är tom igen. Ett gäng stormfåglar samlas runt båten och kikar nyfiket på oss.

De förknippar båtar med fisk och det verkar som om de gärna vill ha lite sällskap också.


En ny utblåsning, denna gång inte så långt bort och vi tar oss försiktigt dit. En svårighet att fota på en sådan här tripp är ju att man själv inte kan planera in vilken bakgrund man ska ha i bilden. Marten brukar försöka placera båten med hänsyn till ljus och bakgrund om det är möjligt men man kan inte manövrera hur som helst i närheten av valarna.


Så där håller det på. Spana efter utblåsningar, vänta på ryggkrökningen och sedan smattra iväg några dykbilder. Det kan ju rent av låta lite tråkigt när man skalar bort allt annat. Men det är en häftigt att se dessa stora djur så nära den lilla båten, det fantastiska landskapet och när de dyker så är det en fin upplevelse varje gång. Får man dessutom med sig en av de engagerade valforskarna så blir det dessutom väldigt lärorikt. De dokumenterar stjärtfenan och kan på så sätt skilja olika individer åt. De kan tom direkt känna igen vissa individer och har dessutom gett namn på dom.


Vi tar en tur förbi Bleiksöya som är en fågel-ö i området. Förhoppningsvis har fåglarna börjat anlända. Vi ser att lunnefåglarna har anlänt.

Likaså har havssulor och toppskarvar kommit.

Till skillnad mot Runde så är det lättare att se fåglarna i ögonhöjd när de sitter i sina bon. Bobyggande och och annan par-aktivitet är i full gång allt medan havsörnar patrullerar kusten runt omkring för att hitta lämpliga byten.

Jag ser flera uttrar men avståndet är för långt och båten guppar så jag njuter bara av upplevelsen.

Vädret håller dock obevekligt på att bli sämre och en dag så är det omöjligt att åka ut med båt. Eftersom jag har några dagar kvar innan flyget hem så lånar jag en bil för att ge mig ut på en roadtrip, Andöya har nog mer att ge tänker jag.

Vinden piskar kusten så hårt att de flesta fåglar sitter och trycker i lä.


Enstaka kastar sig dock ut för att försöka ta sig vidare...

men många sitter bara still och väntar tålmodigt.


 Vägen följer kusten och likt en ringväg går den runt hela ön.

Landskapet är varierat med på många ställen en karg kustlinje med höga berg.

Lite längre in är det myrar.

Och på andra ställen är det fina sandstränder.

Väldigt få människor är ute i den hårda vinden men en ensam kite-surfare passar på. Jag ser att han har en tjock våtdräkt på sig inklusive huva och vantar. Det är nog inget för nybörjare att vara ensam här ute i maj och trots de fina sandstränderna så lockar inte tanken på att ta ett litet dopp. I bakgrunden syns Bleiksöya som reser sig majestätiskt nästan rätt upp ur havet.


Så här långt norrut borde man se mer snö kan man tycka, men eftersom golfströmmen går precis utanför så är det ofta ganska milt.


Jag ser en utter passera tvärs över vägen. På nära håll ser de både stora och otympliga ut. Som en dromedar skjuter den upp ryggen upp när den springer över vägen innan den kastar sig ner i en större bäck. Inte en chans att hinna med med kameran. Stannar och spanar lite längs bäcken men den är som uppslukad. Kör vidare för att lite längre fram se en ensam älg ströva förbi.


Under min resa så meddelade kameran att den inte kunde kommunicera med objektivet. Förvånad tänkte jag att det var nog stiften som kanske ärgat lite. När jag tog bort objektivet så låg det ett par vattendroppar inuti kameran. Det visar sig vara en liten gummipackning på min telekonverter som hade spruckit och det svaga, men ihärdiga, regnet hade trängt in i kameran. Tur att jag hade med mig en backupkamera. Veckan fick därmed ett snöpligt slut med inställda båtturer och en trasig kamera.

Maj och juni brukar vara fulla med fotoaktiviteter men det kom att dröja tills kameran blev lagad. Men det är ju en helt annan historia. En erfarenhet är i alla falla att alltid kolla packningarna på objektiven innan jag ger mig ut i dåligt väder.

www.mikswephotography.com

Postat 2016-01-02 10:23 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Älgspaning 2014

Jag hade en målsättning under hösten och det var att fota brunstiga älgar med nyskavda pampiga horn. Nu finns det väl gott om älg hemomkring men jag har aldrig riktigt undersökt eller kartlagt var dessa kliver omkring. Så istället för att planlöst sätta mig på pass, kontaktade jag grabbarna på Wild Sweden och kollade om det kunde hjälpa mig. Givetvis kunde de det. Så en helg tog jag bilen upp och satte mig att invänta på anvisad plats.

Mycket riktigt så dök det upp älg, nästan exakt där de hade talat om för mig att den skulle dyka upp.

De tuggade obekymrat i sig av det frodiga gräset helt utan att bry sig om min kameras oväsen.

Då och då så kikade bort mot den plats jag satt,  men de tyckte väl att bli fotad inte var så farligt, iaf inte jämfört med vad som var på väg att hända om en dryg månad...

Ibland spanade de bortåt vägen, när nån enstaka bil for förbi, för att strax efter fortsätta äta samtidigt som dimman började dra in över det fuktiga fältet.

Till slut svävade dimman in ordentligt och mörkret blev tätare. Så jag drog in objektiven för att slippa få imma på linsen och la mig att vila ett par timmar till gryningen. Efter att ha kurat ihop mig i gömslet för lite god sömn bland alla kamerautrustning, så vaknade jag av ett svagt prasslande ljud utanför gömslet. Där stod en älgtjur på bara 30 meters håll! Sakta och så tyst som möjligt försökte jag få kameran på plats. Morgonkylan gjorde att jag huttrade men jag ville inte dona för mycket med kläder och skor med risk att jag skulle bullra för mycket. När jag kikade genom sökaren så hade den givetvis tyckt att det lät för mycket och gått undan en bit. Men det är ju sånt som händer när man har med vilda djur att göra. Det var vilket fall skönt att få på sig varma kläder och en kopp varmt kaffe ur termosen. Minnesbilden fanns ju där även om den inte gick att publicera på bloggen :-)

Trots mörkret och avsaknad av de oskavda hornen så fick jag ändå en fin upplevelse och ett par bilder som jag blev nöjd med. En erfarenhet är att älgarna är väldigt förutsägbara om man hittar deras satmställen. De kom fram på nästan samma tidpunkt de olika dagarna och rörde sig i samma stråk. Sån information är viktig att känna till och den här helgen lärde jag mig en hel del om rörelsemönster och andra beteenden.

Drömmen om skavda horn består dock och det är ju skönt att ha nåt att se fram emot :-)

Jag hade dessutom redan andra horn i tankarna, för det vankades Kronhjortsbrunst kommande helger och jag hade en plan som enligt mig själv var idiotsäker, men mer om det nästa gång.

www.mikswephotography.com

Postat 2015-03-02 20:57 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 Nästa