MikSwe Photography

Berättelser från mina fotoutflykter och ibland lite inspirationstips.

Skogen 2017

Det är inte lätt att vara naturfotograf sa jag till mig själv.

Allt slit med att hinna fram i tid för att få den där bilden var bortkastat. Här stod jag nu, snopen, kall och blöt, blickande runt på den tomma mossen. Allt hade blivit tyst och mitt motiv hade lämnat scenen samtidigt som regnet hade avtagit lika hastigt som det börjat. Jag kollade om kameran fortfarande fungerade.

För en minut sedan blev det förutom ljudet av regnet som vräkte ner, alldeles tyst på mossen.

För två minuter sedan tappade jag mitt motiv ur sikte men jag kunde tydligt höra ljuden som sa att det fanns kvar i närheten.

För fem minuter sedan försökte jag göra mig så liten som möjligt under en tanig liten tall allt medan regnet med stora kalla droppar vräkte ner. I ett tafatt försök att skydda min kamera försökte jag hålla kameran tätt intill mig och under min framåtlutande kropp.

För sex minuter sedan kom de första dropparna och jag tvekade mellan att fortsätta smyga mig framåt eller ta skydd. Jag valde det förstnämnda samtidigt som jag förbannade mig själv att inte tagit med mig jackan.

För åtta minuter sedan kastade jag mig ur bilen och med kameran slängd över axeln tog jag långa men tysta kliv över ett litet sumpigt hygge för att hinna fånga en bild. Ljuden från mossen hördes tydligt men jag kunde inte avgöra exakt vad det var som var på gång. I min brådska noterade jag inte de mörka moln som hastigt börjat samla sig över mig.

För tio minuter sedan såg jag en bredvingad brun fågel svepa ner över mossen. Skymd mellan träden såg jag det som antingen kunde vara en örn eller en annan stor rovfågel. På låg höjd flög den fram och tillbaka över mossen och det lilla tjärn som fanns där. Här fanns definitivt ett motiv att fotografera.

För tolv minuter sedan så körde jag planlöst fram längs en liten grusväg djupt inne i skogen. Solen sken från en klarblå himmel och vårvärmen tryckte på. Mina ögon spanade över den omgivande terrängen i jakt på något att fota. Jag var upprymd efter att nyss fotat ett par älgar som vandrat över ett hygge.


För femton minuter sedan sken solen och allt var gott. Platsen de valt för ett tag sedan var verkligen perfekt och med den värmande vårsolen kunde livet inte vara mycket bättre.

För tolv minuter sedan blev de upptäckta. Attackerna satte in omedelbart. Först i skenanfall, men efter ett tag så kom angriparen närmare och närmare.

För tio minuter sedan försvarade de sitt hem. De höll sig tätt ihop och trumpetade högt varje gång de blev anfallna.

För åtta minuter sedan blev de separerade. Desperationen spred sig och de kunde inte samordna sitt försvar. Som om naturen kände vad som var på gång och inte kunde med att låta solen lysa klart, samlade sig mörka moln på himlen.

För fem minuter sedan drog de sig tillbaka, lämnade platsen för attackerna för att rädda sina egna liv. Hjälplösa såg de hur angriparen cirklade över deras hem som låg försvarslöst, både mot mot angriparen och det iskalla regnet som nu vräkte ner.

För fyra minuter sedan slog sig kärrhöken ner i deras bo och försåg sig med det som gick att äta. De båda gräsänderna skrek i högan sky men insåg snart att protester inte hjälpte och skriken övergick i gnyenden.

För en minut sedan simmade honan tyst bort till boet och gick runt bland spillrorna. Hanen höll sig fortfarande på lite avstånd men båda insåg att allt var slagit i spillror och att det inte fanns mer att hämta på denna plats. Med en sista blick på det som nyss var ett paradis lämnade gräsandsparet mossen.

Himlens tårar tog slut. Alla deltagarna var borta, av fighten fanns inget kvar. Endast den lilla mosskullen stod där som ett tyst vittnesmål men jag visste, att redan när jag vände mig om och gick tillbaka till bilen så skulle naturen redan glömt vad som hänt. Så jag lyfte kameran och tog en bild samtidigt som jag tänkte att nån måste komma ihåg detta.

Jag insåg att livet som naturfotograf egentligen inte var så svårt utan tvärtom, det var priviligierat.

Postat 2017-11-05 10:08 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Florida 2016:2

Venice rookery är en liten vattenfylld håla på ca 75x75 m beläget i ett litet grönområde mitt ibland villor och vägar. Vad är det då som lockar folk hit kan man undra.
Jo, i denna vattenfyllda håla så finns det en liten bevuxen ö och denna ö utgör häckningsplats för flera olika fåglar. Tack vare att det omgivnade vattnet inte är så brett så kommer man väldigt nära utan att störa. Buskarna är inte mycket högre än att man nästan är i ögonhöjd med det som händer där. Eftersom jag var där i december så var det inte full aktivitet och överlag så verkade all häckningsaktivitet komma igång sent 2016, men det var tillräckligt för att kunna följa förberedelserna på nära håll. Så låt mig få visa hur en dag i en bobyggande hägers liv kan se ut.

Det ska samlas in pinnar och kvistar till boet. Oftast innebär det att hägern får flyga iväg för att bryta av lämpliga kvistar från träd eller buskar i omgivningen. Markliggande kvistar duger inte. Det ska vara färskvaror till bobygget.

Kvistarna ska flygas tillbaka till boet och jag kan tänka mig att det inte är helt enkelt att flyga med en rejäl kvist i näbben. Att få färdigheten till att balansera kvisten innan man flyger iväg och sedan kompensera för vindmotstånd mm tar nog en stund att lära sig.


Sedan ska kvistarna med stor omsorg petas på plats så att boet blir stabilt. Fråga mig inte hur de lär sig denna byggnadskonst men jag antar att det är sådan information som sprids genom arv. Om jag har fattat det rätt så bygger hannarna bara grunden. Senare när en hona kommit på plats så lämnas pinnarna över till henne så det är nog där skickligheten sitter.


Det finns de hannar som kanske inte är så bra på att bygga (eller bara lata) och gärna vill ta över ett halvfärdigt bo och då gäller det att sjasa undan dessa genom skräckinjagande poser, läten och utfall.

Efter en hård dags arbete så är det dags att tänka på hur man ska locka dit någon lämplig hona. Först måste man ju göra sig fin och putsa hela fjäder dräkten.


När så man ser ren och fin ut, gäller det att hitta den där posen som visar hur vacker och lämplig man är som partner. Hela lockproceduren är ett antal noga specificerade rörelser och ljud som bland annat inkluderar klapprande näbbar och som brukar avslutas med en högrest position. Vem kan motstå denna ståtliga hane?


Så där håller det på och med närheten till havet så kan solen hjälpa till med lite stämning innan det blir mörkt och tyst på kolonin.


Men inget paradis utan en orm som i detta fall utgörs av alligatorer som patrullerar vattnet under träden. Inget läge för ett kvällsdopp med andra ord.



Se min hemsida för fler bilder www.mikswephotography.com

Postat 2017-10-21 09:29 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Florida 2016:1

Jag har tidigare skrivit om mina fotoresor i Florida och här kommer en berättelse till. Det blev som vanligt en fullspäckad rundresa där foto stod högst på dagordningen. Varje dag såg ut ungefär på samma sätt:
Upp tidigt, fota tills det blev för ljust, käka frukost, åka till nästa plats (eller återvända till samma plats som på morgonen) för att fota när ljuset blev lite mindre intensivt för att på kvällen leta upp någonstans att äta middag för att till sist, dödstrött ta backup på bilderna innan det var dags att sova ett par timmar. Nu är ju detta inget jag klagar över, då det är en förmån att få kunna ha det på det viset.

Min resa denna gång började väster om Orlando. Senast jag beskrev mitt besök på Circle B Bar Nature Reserve så hade jag ganska ont om tid. Stället var nytt för mig då och jag hade egentligen inga förväntningar. Efter att spenderat en dag där 2015 så bestämde jag mig för att om jag hade chansen så skulle jag återvända. Du kan läsa om det här.

Chansen dök upp i december 2016. Vädret var varmt och solen sken. Som vanligt gäller det att vara ute tidigt så jag anlände precis i tid till att området öppnade. Redan vid visitors centre så mötte jag mitt första objekt. Armadillon, som jag tror kallas niobandad bälta på svenska, hade jag bara som hastigast sett en gång tidigare fast då på en annan plats. Nu smög den omkring på gräsmattan utanför visitors centre. När jag såg hur den bökade runt i jorden så förstod jag de små hål jag tidigare sett runt omkring stigarna. När den borrar ner sin spetsiga nos i jorden på jakt efter mat så lämnar den perfekta koniskt hål efter sig.


De för Florida vanliga fåglarna fanns givetvis där och den första fågel jag sprang på var den här gynnaren.


Det är kanske lite lättare att känna igen den trefärgade hägern i profil


Circle B är ett ganska stort område med flera olika naturtyper, allt från öppen terräng till träsk och skog. Med värmen och vikten av kamerautrustningen så blir det lite tyngre än vanligt att röra sig. Vissa partier ligger i skuggan av de stora träden och möjliggör att fota även när solen är lite starkare. Den här grönryggiga hägern väntade tålmodigt på att något skulle röra sig nära ytan. De är mästare på att stå still långa stunder och rör sig så sakta att man knappt uppfattar rörelsen


Circle B är också känt för att husera en riktig bjässe till alligator som bla går under smeknamnet Old Humpback. Jag hade möjligheten att fota den när den låg och solade en morgon. Valde att fota den rätt tight för att försöka visa hur kraftig den är och pga det starka ljuset så valde jag att göra den i svartvitt:


2015 så missade jag precis ett möte med en Bobcat, eller Rödlo som den heter på svenska. Jag hade då mött flera personer som upphetsat hade berättat om och visat bilder på deras möte med denna vilda katt. Hoppet om att få en ny chans detta år motiverade mig till att vara ute och vandra runt på stigarna även under den hetaste delen av dagen. Men efter en heldag utan mat i solen så var jag helt färdig och gick till bilen för att åka hem. Trött och hungrig satt jag i bilen och kände mig besviken när jag fick syn på en oöppnad popcornpåse och lite chokoladgodis jag köpt dagen innan. Det skadar ju aldrig att ha lite reservproviant i bilen fall blodsockret skulle sjunka, särskilt om man som jag reser ensam. Jag slukade allt i ett nafs och efter att vätskat upp mig ordentlig med vatten kände jag mig tillräckligt pigg för att göra ett försök till.

Solen var på väg ner och jag hade bara nån timme kvar innan området stängde. Stärkt av att hungerkänslan försvunnit och piggare av att få lite socker och vätska stegade jag ut igen. Efter en dryg halvtimmes promenad så får jag syn på en skugglik figur långt borta på stigen.


Funderade snabbt över mina alternativ: stanna kvar och fota på långt håll med lite detaljer eller smyga närmare med risk att den sprang iväg. När jag stod där och funderade så tar rödlon ett par steg i min riktning. Jag fattade en snabbt beslut att stanna kvar och för att inte skrämma den så la jag mig ner på marken. Lite osäkert för jag var ensam och ingen som kunde varna mig ifall nåt farligt, som en orm eller en alligator skulle dyka upp på stigen. Men vad är sannolikheten att det skulle hända just nu???

Den fortsatte att sakta gå mot mitt håll, men så fick den plötsligt syn på mig och stannade till. Fundersam satte den sig ner för att studera mig noga.


Till slut så beslöt den sig för att jag inte var farlig och jag hoppades att den inte skulle tycka jag så aptitlig ut heller. Sakta tassade den närmare, fokus skiftande mellan mig och de eventuella byten som fanns bredvid stigen.


Till slut kom den till närgränsen på mitt tele och jag förbannade mig själv att jag inte tagit fram min pocketkamera i tid. Skulle jag försöka nu när den var så nära skulle jag bara skrämma bort den.


Så på en knapp meters håll passerade den mig tyst och fortsatte sedan på stigen bakom mig.


Överlycklig över hur detta möte utvecklade sig följde jag efter den ett par hundra meter innan den beslöt sig för att hoppa ner från stigen och in i träsket och bara försvann. Trots att jag var framme på platsen inom 30 sekunder och det var relativt öppet så var den som uppslukad. Minnet sitter fortfarande starkt och när jag kikar på bilderna så njuter jag av detta underbara första möte. Förhoppningsvis var det inte det sista.

Mer om Circle B Bar finns här.

Flera av mina bilder finns på min hemsida www.mikswephotography.com












Postat 2017-10-14 19:33 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Runde 2016:2

Åter på campingen efter båtturen och jag funderar på vad jag ska ha med mig upp på berget. Tänker tillbaka på tidigare år och vilka objektiv jag använt däruppe och konstaterar att det flera gånger har hänt att jag önskat att jag inte lämnade kvar det eller det objektivet. Det slutar med att jag slänger ner allt i ryggsäcken. Jag har nu brännvidd från 17-600mm eller 1200mm om man räknar in konvertrarna. Extra batterier, blixt , pannlampa och lite andra tillbehör packas också ner. Funderar på att lämna stativet, men inser att med det svaga ljuset så kan det behövas lite senare.

I år tänkte jag dessutom experimentera med min Gopro så den packas ner med lite olika fästen och extra batterier. Provlyfter ryggsäcken och inser att den är i tyngsta laget. Ryggsäcken är tillräckligt stor och stabil så den är inga problem men jag tänker att det blir svettigt att gå upp så jag packar också ner jackan, tröjan och ett ombyte. Det blir inte njutningsfullt att sitta där uppe i blåsten och frysa för det är fortfarande mulet och regnet hänger i luften. Fryser man blir det sämre bilder och jag kommer att gå ner tidigare än nödvändigt. En vattenflaska och några mackor fyller de sista utrymmena i ryggsäcken och jag tittar tvivlande på ryggan och fundera på om jag verkligen ska ha med allt, men inser att det jag inte tar med kommer jag kanske att behöva där uppe. Allt kan ju hända...
Så jag lämnar campingen och går iväg. Ryggsäcken sitter som gjuten och det känns inte så tungt som jag trodde tack vare det breda avbärarbältet som fördelar vikten på ett behagligt sätt.


För den som inte varit på Runde så bör man känna till att den första backen är brant, till och med väldigt brant. Den består i ett antal nästan 45 graders sträckor vinklade hit och dit. Nu för tiden är backen asfalterad och bitvis finns det ett räcke så man får nåt att hålla i vilket känns skönt. Frågar du en norrman så kommer denne att ruska på huvudet och skrattande säga att den vare sig är brant eller jobbig. De verkar vara födda med någon speciell gen som gör att de obehindrat, oavsett ålder, skuttar upp för lodräta klippor med en leende :-)


Jag brukar alltid gå väldigt sakta upp för att inte bli svettig och det är min plan även denna gång. Precis när jag kommer fram till början av stigen så sluter två sällskap upp precis bakom mig varav ett med små barn men i övrigt utan någon som helst packning. Jag blir nu den där saktfärdiga personen som bromsar alla bakom mig samtidigt som jag går för snabbt för att de ska gå förbi. Så vid första grinden så är jag vänlig nog att hålla upp den åt de andra så de kan passera och jag kan fortsätta i min egen takt. Dessutom så slipper jag deras prat och skratt och kan njuta mera av naturen. En annan orsak till att jag går sakta är också att jag filmar på väg upp. Här är en liten video som helt utan specialeffekter eller pålagt ljud visar en sammanfattning av vägen upp till Lundeura.


Det är inte så mycket folk idag, kanske lite beroende på vädret men det sitter alltid gäng intresserade precis vid kanten. Därifrån är det bara nån meter till Lunnefåglarna. Men lite oroväckande är att det faktiskt finns folk som slagit sig ner utanför avspärrningen. Alla ska ju fota selfies och istället för att skaffa en riktig kamera så går de nära med sina mobiler, ett problem som jag sett har rapporterats från många ställen runt om på jorden. Bilden blir viktigare än att djuren ska få vara i fred och ibland tom viktigare än den egna säkerheten vilket är lite tragiskt. Men även folk med riktiga kameror börjar tänja på gränserna rejält. Dessa fångade jag på bild från båten en bra bit inne på fredat område, en tråkig trend tycker jag. Förhoppningsvis så var de tillsyningsmän eller hade nån form av tillstånd.


Vilket fall så börjar jag med att fota flygande fågel. Helst vill jag få en med ett rejält knippe fisk i näbben. Jag tycker det är fantastiskt att de kan fånga fisk samtidigt som de har redan fångade fiskar hängande i näbben. Men det verkar vara dåligt med sådana motiv den här kvällen. Fick några på bild fast de var lite för långt bort för att jag skulle känna mig riktigt nöjd.


För att hinna fånga en fågel som flyger rakt emot mig så kikar jag långt ut. De flyger i spiraler från havet och uppåt. Spiralerna har ungefär samma storlek för alla individer vilket gör att man rätt snart kan avgöra vilka som kommer att flyga mot kameran och vilka som flyger förbi. Idag så är det de som längst bort i spiralen ligger i höjd horisonten som kommer att komma mot mig. Jag använder två olika tekniker för att fokusera. På håll använder jag följefokus för då hinner kameran med att fokusera och skärpedjupet "växer" ju med avståndet så marginalerna blir lite störrestörre.


På kortare håll förfokuserar jag mot en punkt där jag tänker ta bilden och följer den i sökaren suddiga fågeln. Strax innan den når det förinställda avståndet så börjar jag ta en snabb serie bilder genom hela det förinställda avståndet för att om möjligt få en skarp bild. Detta kräver givetvis att avtryckaren inte är kopplad till eller på annat sätt påverkar autofokusen. Jag har sedan länge tillbaka bara använt tumfokus vilket för mig är betydligt mer användbart än avtryckarfokus.


Efter ett tag så byter jag till att fota stillastående fåglar. De ser både lustiga och sorgsna ut samtidigt, lite som en clown. Eftersom de är ganska nära så blir det till att försöka hitta luckor mellan andra besökare och positioner där man kommer så nära ögonhöjd som möjligt, vilket inte är så lätt alla gånger. Man kan utnyttja de andra besökarna till en soft förgrund och har man tur så kan de tillföra en fin färg eller stämning till bilden.


Nu har jag sedan tidigare en hel drös med porträtt på stående Lunnefåglar så jag letar efter nåt nytt. Någonting de gör eller en bakgrund som sticker ut.


Ett sätt att hitta det är att fota med kraftigt tele för att verkligen komma nära och leta detaljer som gör att bilden lyfter. Nu hade jag givetvis glömt mellanringarna så jag fick hålla mig till motiv strax utanför närgränsen. Mellanringar gör annars att jag kan fokusera närmare än objektivets normala närgräns. Som jag nämnde innan så påverkas skärpedjupet av fokusavståndet så det gäller att tänka på at blända ner ordentligt om man vill ha hela fågeln i bild. Nu var tillgången på ljus lite väl begränsat och jag vill inte öka upp ISO värdet för högt så jag nöjer mig med ett kortare skärpedjup - ögon och näbb får räcka.


Kan man inte komma tillräckligt nära så får man i datorn beskära bilden för att lyfta fram och isolera detaljer i motivet. Man måste inte alltid ha med omgivningen för ibland är motivet intressantare än dess omgivning och man måste inte ha med allt som fastnar på sensorn för att det ska bli en bra bild.


Det börjar bli kyligt och jag packar ihop mina grejer och gör mig redo för att gå ner till campingen. Tråkigt att det är mulet för vid den tiden på året så är ljuset här på Runde fantastiskt även sent på kvällen. Nästan samtidigt som jag tar på mig ryggsäcken så ser jag att horisonten ljusnar upp.


Eftersom det lättade upp lite så stannar jag till en stund på toppen för att försöka hitta fler motiv men efter ett tag så mulnar det på igen. Ljuset falnar och moln och hav blir mörkare och mörkare.

Efter att ha gått ett hundratal meter så ser jag hur ljuset nu bytt färg och ett rosa ljus letar sig ner mellan molnen och lyser de höga bergen i fjorden norr om Runde. Vyn är fantastiskt vacker och jag måste bevara den innan den försvinner. Instinktivt känner jag att detta är ett motiv som kommer vara borta inom kort. Eftersom jag packat ner allt utom mitt 300mm så tvekar jag en stund på hur jag ska göra. Telet räcker definitivt inte till för att ta en bild som visar hela det vackra landskapet så jag beslutar mig för att ta en serie överlappande bilder för att kunna slå samman i datorn och göra ett panorama i högre upplösning än om jag tog fram ett vidvinkelobjektiv. Ljuset försvann inte riktigt så fort som jag befarade och jag hinner ta flera serier både liggande och stående. Jag har låst exponeringen så att den inte avviker för mycket på de olika bilderna, vilket annars är lätt hänt eftersom kameran byter vinkel och ljuset och därmed exponeringen riskerar att bli olika på de olika bilderna. Genom att ta bilderna i stående format så ger jag mig själv större marginaler att beskära panoramat utan att tappa för mycket pixlar totalt. Det fullständiga panoramat blir lite för litet att publicera här så det blir ett utsnitt som du ser här.


Det blir också de sista bilderna från Runde för 2016 och jag traskar ner till campingen för en välbehövlig dusch :-)


Andra bilder finns på min hemsida www.mikswephotography.com

Passa gärna på och följ mig på Facebook

Postat 2017-01-22 11:11 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Florida 2015:4

Om man tänker åka till Florida för att fota så finns det gott platser att välja mellan. Solskensstaten är hemvist för en stor mängd djur och fåglar. Det svåra är att välja rätt ställe att åka till. Man är i princip alltid hänvisad till publika platser såsom nature reserve, wildlife refuge osv. Men det finns en hel del andra platser också men de är lite svårare att få reda på. Nyckeln här är att prata med andra fotografer och fågelskådare som man träffar på vid de publika ställena. Detta året så sökte jag aktivt upp fotografer via nätet och fick på så sätt fram flera bra tips på udda ställen att ta mig till.

Två av dessa ställen låg i Orlando. Det första var ett parkeringsgarage. Om man åker upp till översta våningen och kikar ut över kanten så finns det ett fiskgjuse bo på en stolpe tvärs över gatan. Det lät intressant så eftersom jag ändå skulle förbi så blev det en liten avstickare. Väl framme så kunde jag konstatera att det stämde till 100%. Boet låg i ögonhöjd bara 20-30 meter bort och hade varit perfekt om det inte var för det faktum att någon storm hade raserat boet. Det var lite tråkigt men på den positiva sidan så slapp jag ju betala några parkeringsavgifter. :-)


Samtidigt så var det lite tursamt för jag hade spenderat lite för mycket tid på ett annat tips. Ljuset var nu på väg att försvinna och hade boet varit bebott så hade jag haft max tio minuter på mig att få några bilder och det hade varit svårt att få till nån bra bild där. Större tur hade jag haft på den kyrkogård jag precis lämnat. En ganska vacker kyrkogård med slingriga små vägar bland kullar och högväxta tallar. Här fanns det ett bo som enligt uppgift beboddes av ett par vithövdade havsörnar. Så det var bara att glida omkring i bilen med ögonen intensivt spanande bland alla trädkronor. Som vanligt så är det enklare att hitta människor som står och stirrar rakt upp i skyn än örnar i träd och så även här. En äldre man med kamera och stativ stod en bit bort och kikade upp i skyn. Med diskreta och hänsynsfulla steg så anslöt jag mig till honom. Hänsynen var inte direkt riktad mot örnarna utan mot de människor som stod en bit bort vid en grav. Mycket riktigt så satt det en juvenil örn i en tall.


Att fota örnar i Sverige kräver oftast gömsle och åtling men i Florida så finns den näst största populationen av vithövdad havsörn i hela USA, bara Alaska har fler. Det innebär att de är väldigt vana vid människor och att man har lagar som styr hur nära man får gå ett bo. Mannen berättade lite mer om hur man ska bete sig på den här platsen gentemot de som kom hit  för att besöka sina begravda släktingar och att det sällan blev några konflikter. Efter bara en liten stund så kom modern inflygande...


Hon satte sig i samma träd som den unga örnen. Jag har fått lära mig att när det är dags att skaffa nya ungar så jagas den förra kullen bort från boet, men här fanns det inga sådana tendenser. Istället så tittade de välkomnande på varandra.


Antagligen så hade de inte börjat häcka ännu och modern tolererade därför fortfarande närvaron av sin avkomma. Men så börjar hon ropa högt. Ett typiskt revirrop och nu användes det för att kalla på sin make.


En annan adult örn hade siktats och nu förberedde de sig på strid för att hävda sitt revir. Maken anlände inom kort och tillsammans med modern så jagade de bort inkräktaren. Kvar satt den juvenile och tittade på.


Men efter ett tag så flög även han sin väg och jag den äldre mannen bytte mailadresser och skildes åt. Samma kväll på hotellet gick jag igenom dagens bildskörd och konstaterade att denna resdag utanför de fasta publika platserna givit den största mängden bilder. Bla så hade jag fotat en annan vithövdad...


...och fått ett gäng bilder på flera par prärieugglor...


Dessa fanns mitt i ett par villakvarter i Ft Myers. Förra gången så hade vädret varit lite ogynnsamt och bilderna blev mörka men denna gång så fick jag dom i soluppgången.

När man fotar så här i bebyggelsen kan man få lite konstiga blickar från förbipasserande och det är alltid nån kommentar om hur stor kamera man har men det är det värt :-)


Så att lägga lite tid på research är en viktig del av förberedelserna tycker jag. Då ökar chansen att man kan komma till en plats, på rätt tid och ändå få till några bra bilder på kort tid.

På andra ställen så gäller det att nöta tid. Ding Darling är ett sådant ställe. (Har skrivit om det tidigare här) Man kör en vägslinga på några kilometer och håller utkik. När man kört en gång så kör man en gång till och sedan en gång till osv. Bäst tidpunkt att se fåglar på nära håll är när det är lågvatten.


Men när lågvattnet är så innebär det inte att det är den bästa tidpunkten att fota pga ljuset. Morgonljuset innebär oftast motljus vilket kan vara fint.


Ibland blir det dock lite väl mycket skugga, även om ljuset skiner genom vingarna. Tittar du noga så kan du kanske se benen i vingen som på en röntgen bild.


Men oavsett tidvatten eller tid på dagen så kan man alltid se nåt nytt. En dag så kom jag glidande och fick se några människor sittande vid vägkanten. Sakta rullade jag förbi och kunde inte tro mina ögon. En fiskgjuse satt precis vid vägen och åt fisk! Inte det bästa ljuset men det är bara att gilla läget och göra det man kan av situationen.


Ett par japaner satt och fotade med mobiltelefon bara tre fyra meter från fiskgjusen så jag  gick sakta närmare.


Helt orädd satt den och tuggade i sig av den nyfångade fisken medan vi andra fotade. Som tur var gick japanerna sin väg för jag tyckte de var lite för närgångna och dessutom så skymde de sikten :-) Så vi två som satt kvar kunde följa måltiden på ett overkligt nära avstånd.


Det var bara små slamsor kvar när jag kom och strax hade den ätit färdigt och flög sin kos. Detta till lättnad för den andre fotografen. Han var helt genomsvett efter att suttit i gassande solsken vid asfaltskanten i 45 minuter. Så lång tid hade fiskgjusen varit på plats varav jag fick ca 10 minuter.
Det är väl charmen och utmaningen med den här typen av fotografering, man vet aldrig vad som kommer att utspela sig.

Ett inlägg från Florida kan inte avslutas utan att visa några fler bilder på alligatorer. De finns överallt så det är lätta att hitta men inte alltid lätta att fotografera. Men jag försöker alltid komma ner i ögonhöjd vilket är lite trickigt och inte alltid helt säkert.


Under planeringen så hade jag en idé om hur jag skulle klara av att komma ner i höjd med dem bara förutsättningarna var de rätta. Vid några tillfällen var de det och du ser resultatet här.


Jag har lagt upp ett litet bildspel som du kan kika på om du även vill ha rörliga bilder :-)

Finns även här om du inte får klippet att fungera

Avslutar denna serie från Florida med lite solnedgångsbilder. Visst ser det härligt ut och jag hoppas jag får fler tillfällen att åka hit :-)




www.mikswephotography.com


Postat 2016-04-23 10:03 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 8 Nästa