I valet och kvalet...

I går när min man och jag skulle fira vår tredje bröllopsdag åkte vi till ett av mina favoritställen, nämligen Kolmårdens Djurpark :o)

Först hade jag (som alltid) bestämt mig för att lämna kameran hemma och bara njuta av dagen och djuren. Sedan började jag tveka, kanske kunde jag åtminstone ta med mig kompaktkameran... 

Jag var i valet och kvalet, men som vanligt segrade kameran och denna gång var det systemkameran som fick följa med i ryggsäcken :o) Tack och lov ställde min man upp och bar kameraryggsäcken, för jag fick ont i både axlar och nacke innan vi ens kommit ned i garaget ;o) Vi kom iväg en hel timme för sent, men vad gör det... Man vill ju inte stressa på sin bröllopsdag!

Väl framme var det nästan tomt på parkeringsplatsen!!! Det är en enorm skillnad att åka till Kolmårdens Djurpark under lågsäsong istället för under högsäsong. Om Ni har tillfälle att åka under vår och höst, rekommenderar jag det varmt. Det är en helt annorlunda känsla att vara där när det nästan är folktomt, inga köer i vare sig affärer, kiosker eller restauranger. Bara att gå fram och handla :o) Personalen är avstressade, extra trevliga och på gott humör. Dessutom är det lagom varmt, kan det vara bättre? :o) 

Kan man vara annat än glad när man skall träffa djuren på Kolmården? ;o)Foto: Marko Thieme

Jag hade hört att de byggt ett nytt "Safari" i parken och ville naturligtvis se vad detta var. Jag hade dock ingen aning om att de hade tagit bort bil safarin och ersatt denna med en linbanssafari...

 Foto: Camilla Thieme

Under högsäsong brukar det vara jättelånga, ringlande köer till linbanan, men denna dag var det så gott som tomt.Foto: Camilla Thieme

Vi kunde gå direkt fram till de nya, fina och "djurdesignade" vagnarna ...

Foto: Camilla Thieme

Jag har inte vågat åka linbanan på Kolmården på flera år (på grund av min ångest) men nu när min man frågade på skoj om vi skulle åka, svarade jag till min egen stora förvåning, javisst! När jag satt mig i vagnen och vi kommit iväg insåg jag plötsligt vad jag hade gett mig in på och paniken började komma...Foto: Marko Thieme

Rädslan försvann tack och lov efter ett par minuter. Sedan njöt jag av hela resan och ville knappt kliva av. Jag frågade till och med min man om vi skulle ta ett varv till ;o) Men han ville inte, han var väl rädd, hihi.Foto: Marko Thieme

Min man sade flera gånger att han var alldeles chockad över att jag hade gått med på att åka linbana. Han har nog lika svårt som mig att fatta den positiva effekt som min medicin har (och fortsätter) att ge mig :o)Foto: Camilla Thieme

Till lunch vågade jag för en gångs skull testa något annat än en pizzaslice eller hamburgare. Så samtidigt som vi blickade ut över Bråviken avnjöt jag en lasagne med het tomatsås, sallad, smör, bröd och sallad.Foto: Camilla Thieme

"Inne hos tigrarna" såg min man en slända som desperat kämpade för att ta sig ut genom en fönsterruta. Jag kunde självklart inte bara stå och se på, så jag tog den lilla sländan försiktigt i mina händer och bar ut den :o) Den var så glad och så tacksam  över att ha återfått friheten att den vägrade att släppa taget om mig. I över tio minuter satt den på min (och min mans) hand och bredvid oss i gräset. Jag passade på att ta ett kort på den med ena handen när den satt i den andra ;o) Visst är han fin min nye vän!Foto: Camilla Thieme

Det var tydligen fler som hade "fastnat hos tigrarna"... ;o)Foto: Camilla Thieme

Även elefanterna hade "problem med väggarna" och fastnade, hahaha...Foto: Camilla Thieme

Här sitter vi och väntar på att delfinshowen skall börja. Jag brukar alltid bli så rörd och enormt känslosam, men för första gången på många, många år grät jag inte en enda droppe under föreställningen. Måste vara mina lyckopillers "fel". ;o)Foto: Camilla Thieme

När djurparken hade stängt avslutade vi som vanligt dagen på Tropicarium.

Foto: Camilla Thieme

En av mina personliga favoriter på Tropicarium :o)

Foto: Camilla Thieme

En rolig "pajsare" jag hittade i en av montrarna...

Foto: Camilla Thieme

Den här lilla rackaren hade jag gärna tagit med mig hem :o)

Foto: Camilla Thieme

Vi kunde dock inte gå och lägga oss utan pizza, så när vi kom hem gjorde jag en Sara Lee Pizza med stark tomatsås, skinka, ost, lök, paprika, mozzarella, curry, nachochips och bearnaisesås som vi åt samtidigt som vi tittade på "Fångarna på fortet". Mums!

Brukar Ni "fira" (hitta på något speciellt) på Er bröllopsdag? Berätta gärna!

Kram Milla

Ytterligare några steg framåt...

Det var ett tag sedan jag skrev om hur det går med min medicin och min ångest, så därför tänkte jag "uppdatera" (för Er som vill läsa) lite om vad som hänt den senaste tiden ;o)

För ett par dagar sedan när jag skjutsade hem en vän, gjorde jag något som jag aldrig skulle ha gjort innan jag började med medicin. Efter att ha "hamnat fel" i en rondell valde jag därefter medvetet att ta motorvägen hem!!! Det låter säkert som en bagatell för de flesta "friska" människor, men för mig var det ett enormt framsteg. Jag var dessutom alldeles ensam i bilen och körde helt utan ångest. 

Jag tänkte på om någon som känner mig väl och som vet att jag bara kör bil på tre olika vägar, skulle ha sett mig där på motorvägen i 110 blås. De skulle inte ha trott sina ögon! I värsta fall skulle de ha gissat att jag var ett spöke och kört av vägen. Snacka om att de skulle blivit chockade! ;o)

Tankar som att jag skulle kunna ta bilen alldeles själv till exempelvis Ica Maxi för att handla, har börjat gro i mitt inre och det känns verkligen STORT!

Jag har också börjat känna att jag "vågar ta mer plats", att även jag är värd att få finnas till och att jag har lika många rättigheter (och naturligtvis också skyldigheter) som alla andra. Jag har på senare tid träffat några vänner utan smink (vänner som jag aldrig skulle ha visat mig osminkad för tidigare). Jag har till och med gått in i en affär utan smink!!! Inte likt mig kan jag säga...

En annan sak som jag tänkte på var när min man och jag gick på hockey igår. För det första så följde jag med på hockeyn (något som jag undvikit helt de senaste året) och för det andra så lämnade jag hemmet och "tryggheten" trots att jag inte var "helt hundra" i magen (det hade definitivt fått mig att stanna hemma tidigare)!

Tyvärr blev vi lite sena till matchen, så när vi kom fram till ishallen var så gott som alla lediga sittplatser redan upptagna! (Eftersom det bara var en träningsmatch hade de spärrat av halva arenan). I vanliga fall hade jag då stått vid utgången och tittat på matchen (om det inte hade funnits ett par lediga stolar antingen allra högs upp vid en trappa eller i värsta fall två lediga platser endast vid en trappa). Men igår letade vi oss in "mitt i smeten" och slog oss ned på två tomma stolar bland folkmassan. Det kändes inte helt bekvämt måste jag erkänna, men trots att hjärtat började slå snabbare och jag fick en liten klump i halsen bröt aldrig någon riktig ångest ut. 

Efter en kort stund blev de tvungna att öppna ytterligare en läktare (på andra sidan rinken) och där, allra högst upp såg jag två helt ensamma stolar som stod lediga. Hade detta varit förra säsongen hade jag (om jag överhuvudtaget hade följt med) skyndat raka vägen dit och satt mig. Men istället för att fly stannade jag kvar och trotsade mina "inre demoner" ;o) Jag sade till min man att "det kanske är bra träning för mig om jag sitter kvar här" och det gjorde jag, hela matchen!

Jag har heller inte lika många tankar om baciller, magsjuka och att kräkas som jag hade tidigare. (Vet dock inte om det endast har med årstiden att göra eller om det faktiskt är medicinen som dämpat dessa tankar? Det återstår att se  nu när hösten, vintern och vinterkräksjukan snart sätter igång på allvar igen).

Jag vågar även äta mer ute (på både gott och ont) och jag känner inte längre samma panik inför tanken om att någon skulle kräkas. Än så länge har ingen kräkts "på riktigt", så "det stora testet" återstår. Däremot har jag tröstat  och suttit bredvid en vän som mådde illa och trodde han var magsjuk! Tidigare hade jag flytt från platsen och personen illa kvickt.

Det största steget är nog ändå att jag och min man har beställt en utlandsresa. Tänk att jag snart skall FLYGA!!!

Till sist har jag en fråga till Er som också tar (eller har tagit) Fontex/Fluoxetin. Har någon av Er först testat den orala lösningen (Fontex) och sedan gått över till tabletter (Fluoxetin)? Jag tänkte nämligen gå över till tabletter nu när jag nått full dos. Tabletter är betydligt smidigare ((Fontex både smakar illa och en flaska tar slut på ett par dagar). Min fråga till Er är, märker man någon skillnad/ förändring när man byter från oral lösning till tabletter? Blir man sämre en tid eller kommer man inte märka någon skillnad? Berätta gärna!

Kram Milla

Ps. Självklart finns det, som med nästan allt annat även en baksida med medicinen, det vill säga en del biverkningar. Men de tar jag (och har jag redan tagit upp) en annan gång ;o) Ds.

Kan jag minnas SÅ FEL...

Jag har alltid trott att jag har stenkoll på hur gammal min älskade Nymfparakit Kickan är, men nu känner jag mig faktiskt väldigt osäker...

Pratade med min syster (som köpte en Nymfparakit innan mig), mina föräldrar och en gammal barndomsvän (som köpte en Nymfparakit samtidigt som mig) och alla fyra tror de att jag haft Kickan hos mig sedan några år tidigare än jag själv tror. Om det stämmer så skulle det innebära att Kickan blir minst 30 år 2012!

Så fort jag får tid skall jag gå ut i förrådet och leta rätt på gamla fotografier samt dagböcker från när jag var barn och se om jag kan få tag i det exakta datumet (som jag hela tiden själv trott att jag alltid  haft) när jag köpte min älskade fågel.

Inte kan jag väl ha fel när det, för mig gäller en sådan viktig detalj... Eller? Tänk ändå om Kickan kunde prata, då kunde han själv berätta hur gammal han är.

Någon som vet hur många "människoår" ett "fågelår" är? Berätta gärna! 

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Jag misslyckas totalt...

För ett par veckor sedan skrev jag att jag skulle äta bättre/nyttigare och börja träna igen. Men jag måste erkänna att jag misslyckats totalt! Faktum är att det är många år sedan jag åt så här mycket och onyttigt, var så här "rund" och inte motionerade alls. (Frågan är om jag någonsin har "misshandlat" min kropp så här illa tidigare)?

Jag har ätit flera pizzor, flera hamburgare, pommes, bearnaisesås, bullar, kakor, ostbågar, godis, choklad, you name it!!! Och jag har endast varit på gymmet två gånger på över ett halvår!!! Promenader har jag så gott som slutat med helt.

Jag skäms och är inte ett dugg nöjd med situationen, men jag har bara mig själv att skylla! Varför blir det så att man "glömmer bort sig själv" när man mår dåligt? Det är ju då som man behöver "ta hand om" sig själv som bäst...

Känner Du igen Dig? Berätta gärna! 

Kram "illa Milla"

Igår spelade jag golf på Kungsängen GK tillsammans med min man Marko och vår vän Ove. Till och med det blev jag alldeles slut av och fick ont i kroppen...Foto: Ove Ek

Tips på kompaktkamera mottages tacksamt!

Vi har funderat på att köpa en ny kompakt digitalkamera :o) En som filmar i HD. Den får gärna ha bra zoom och stor LCD-skärm. Självklart skall den ta bra bilder också! :o) Alla tips är välkomna, då det är extremt svårt att välja kamera i denna enorma "djungel" av utbud...

Vi har bland annat kikat på en Canon Powershot som CyberPhoto rekommenderar och gett "betyget" TOPPKLASS!

Canon Powershot SX230 HS, med GPS

(Just nu får man dessutom ett extra batteri på köpet ;o)

Någon som har en sådan kamera? Vad tycker Du om den? Berätta gärna!

Kram Milla