MOMENTS

By Elisabeth Landberger

Är tillbaka från Namibia

Den 23 april lämnade jag, Martin Agfors och 8 förväntansfulla fotografer Sverige för att åka på fotoresa till Namibia. Nu har vi kommit hem. Nästa resa går i oktober. Den 22 oktober. Det är 163 dagar dit. Hur ska jag kunna vänta så länge?

Alldeles i början av resan fick jag frågan;

- Vad är det som gör att du är så förtjust i Namibia?

- Naturen, svarade jag, och letade en kort stund i mitt inre efter en känsla. Jag hittade den och log. Man blir liksom...drabbad. Jag log bredare. Det är SÅ mycket natur och den är förtrollande vacker. Och så dessa ytor. Landet är dubbelt så stort som Sverige och har bara ca 2 miljoner invånare. Man kan färdas långa sträckor med bussen och inte ha ett enda möte.

Jag minns att när jag sa det blev jag i detsamma lite orolig. Tänk om det hade förändrats under de senaste 4 åren. Tänk om det skulle vara kö upp för sanddynan Dune 45? Tänk om Dead Vlei skulle myllra av människor? Min oro visade sig vara helt obefogad. HELT obefogad. Vår grupp, plus 2 personer till var själva på Dune 45, och vid Dead Vlei var det vi och ytterligare kanske 10 personer. Märk väl att detta är Namibias största turistattraktioner! Det är det som är så magiskt med det här landet. Man har alla de här fantastiska platserna så gott som för sig själv.

Här följer några glimtar från vår resa:

Vi startade i Windoek med vår buss Nina. Bussen rymmer egentligen 24 personer, men vi tar bara max 10 deltagare på resorna för att alla ska kunna få varsin fönsterplats, så det finns gått om utrymme. Med på resan var också vår chaufför Dtando och vår lokale guide/kock Kennedy. Det blev många timmars skumpande i bussen tillsammans.

Första anhalten var nationalparken Etosha. Parken, som är Namibias största av sitt slag är hem åt 113 olika däggdjur, 350 fågelarter och ca 130 reptiler och groddjur. Här möter man både stora och små djur.

Namibia har under många år lidit av svår torka, men nu under det senaste året har det regnat en del vilket gjort att det blommade på savannen. Vissa delar av parken påminde om Stora Alvaret på Öland.

I Etosha använde jag främst mitt Sigma 150-600mm. Då kunde jag komma nära även om djuren befann sig en bit bort...

...och trots att det är rätt tungt att handhålla hann jag ända fånga gnuernas springlekar i dammet.

Nästa stop var ett besök hos Himbafolket. De unga kvinnorna hade fullt upp med hårbestyr.

Här jobbade jag bland annat med blixt, och körde med high speed sync för att kunna ha en stor bländaröppning. Bilden nedan är tagen med Nikon 50mm, 1/640 f2,2  ISO 100

Vi fortsatte resan mot Damaraland. Där finns en av de två populationer av ökenelefanter som finns i världen. Har man tur får man se dem. Den här elefanten är nybadad, i gyttja, och fotat med mitt 70-200mm.

Många av motiven vi stötte på lämpar sig utmärkt för svartvita bilder eller bilder med väldigt hög kontrast.

I Damaraland jobbade vi också med stjärnfotografering. Namibia har världens första naturhimmelreservat och man ser extremt många stjärnor på himlen om natten. Nu var vi inte i natureservatområdet men eftersom det är så sparsamt med bebyggelse i stora delar av landet blir det väldigt lite ljuskontamination på himlen så stjärnfotografering fungerar på många platser. Tyvärr hade vi inte de bästa förutsättningarna, det var både molnigt och blåsigt. Trots det var det här något som gav blodad tand åt flera i gruppen.

Vi drog sedan vidare mot kusten - Skelettkusten, känd för sina många skeppsvrak. Vi stannade och fotade ett av dem.

Vid kusten ligger staden Swakopmund, där kan man fota både det lilla och det stora landskapet.

Vi fortsatte mot vad många anser vara resans höjdpunkt, sanddynorna i Sossusvlei. Här hittar man några av Namiböknens jättar och här finns bland annat Martins och min favorit, Dune 41.

Ett stycke därifrån ligger Dune 45, en av de få sandyner i området som man får bestiga. Den är 170 meter hög, ganska brant i början och med ett flackt parti på toppen. Om man vill promenera upp på den gör man lätt klättringen upp och ner på en timme med ett antal fotostopp inkluderat.

Vi hade otrolig tur. Vi fick uppleva något helt fantastiskt - moln över Sossusvlei. Det fick alla tidigare destinationer i världen jag varit på att blekna.

Dagen därpå åkte vi till Dead Vlei, en gammal sjöbotten som för länge sedan förlorade tillflödet av vatten då en sanddyna flyttade på sig. Vi kom alldeles utmärkt i tid för att uppleva när kallt möter varmt, solens tidiga varma strålar mot den röda sanden kontra sjöbottnens blekblå skugga från den kringliggande sanddynan Big Daddy. Det är områdets högsta sanddyna, en bjässe på 325 meter.

Både Sosussvlei och Dead Vlei är helt fantastiska områden. Jag skulle kunna spendera flera veckor bara där.

Det finns mängder med spännande motiv, även mitt på dagen med det hårda ljuset.

Sista kvällen på lodgen skulle vi köra stjärnfotografering igen. Men det var molnigt och dessutom månsken. Vi beslutade oss för att göra ett nytt försök på lodgeområdet kl 04.00 på morgonen. Tyvärr hade ju då Vintergatan flyttat på sig från snyggt diagonalt liggande till stående.

Vilken tur att vi åker tillbaka oktober. Då får vi nya försök :-) Du hänger väl med mig och Martin? Det finns några platser kvar än. Eller följer du med oss 2018? En resa är planerad i april, och en senare i oktober*. Som medlem på Fotosidan får Du 800 kr i rabatt på resorna.

HÄR finns en länk till våra resor. Du kan också följa oss på Facebook, på Fotoresor i Fokus.

Fotografen René Timmermans, var en av deltagarna på resan. Läs hans blogginlägg och se hans fantastiska bilder.

Hoppas att vi ses :-)

PS Kika gärna bilderna i helskärmsläge, och vill Du se bilder från förra gången jag var där hittar du dem HÄR.

* Till oktoberresan 2018 har inga flygtider släpps ännu. När vi vet dessa kommer även den resan att läggas ut på Aktivresors hemsida.

Postat 2017-05-12 06:15 | Permalink | Kommentarer (19) | Kommentera

Från renässans till impressionism via Slussen

Plötsligt satt hon bara där. Jag såg det omedelbart, ljuset, men jag var mitt uppe i ett samtal med en kollega. Oartigt att bara avbryta tänkte jag. Kanske sitter hon kvar efter det att vi gått igenom rummen med Helene Schmitz foton.

Hon satt kvar, som ett skolexempel på chiaroscuro. Jag gick fram till henne. Hon var brittiska.

- Hej, sa jag. Ljuset är väldigt speciellt just där du sitter, är det ok om jag tar en bild?

- Ja visst, svarade hon.

Jag tog tre snabba bilder, sedan kom hennes familj och jag ville inte uppehålla henne så jag tackade så mycket och gick vidare.

H

Det blev en härlig eftermiddag på Fotografiska. Jag hade tänkt att jag skulle stanna och dokumentera arbetet med Slussen på vägen hem, men jag var sen, så jag sköt en snabb bild från höften. Armeringsjärnen hängde som nervtrådar från fundamenten. En annan dag kommer jag att göra en grundligare iakttagelse.

Det småduggade och världen var så där lugn och tyst som den ibland är just i duggregn. På väg från Medborgarplatsen mot Södra station fick jag för mig att jag skulle fånga det hela, duggregnet, höstfärgerna och den ständigt pågående lämmelvandringen i vilken vi människor förflyttar oss från arbete till hem, hem till arbete. Jag höll kameran framför mig, jag ville gå med den, vara en del av vandringen. Min 6 sekundersmarsch resulterade i denna impressionistiska bild:

Jag fortsatte att leka hela vägen hem. Väl tillbaka på min lummiga gata i Huddinge hade det mörknat betydligt. Det är en trivsam liten gata där man kan stöta på både älg och grävling och ibland hoppar katten fram och håller en sällskap sista biten. Fast idag mötte jag ingen. Det vara bara jag och kameran som sakta promenerade den sista biten mot hemmet i ljuset av gatlampan bakom de gulnande träden.

God kväll och tack för mig,

Elisabeth

Postat 2016-10-25 22:34 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Nästa Namibiaresa ligger i startgroparna

Resrutten är på plats. Alla idéer och önskemål har tagit form - det har blivit en ny fotoresa till Namibia! Den 23 april 2017 bär det äntligen av.

Jag har rest rätt mycket, i alla delar av världen. Dock har jag aldrig varit särskilt lockad av den afrikanska kontinenten. Men jag har en bakgrund som formgivare och keramiker och jag älskar form. Sanddynor är något jag fascineras speciellt av, dessa sensuella, böljande former. Det vilar någon slags kraft och mystik över dem. Så jag bestämde mig för ett antal år sedan att åka på en fotoresa till Namibia. Jag har inte kunnat släppa landet sedan dess. Namibia har förblivit min absoluta favoritdestination. Och där finns ju så mycket mer än fantastiska sanddynor insåg jag. Nu ska jag få åka dit igen, på en ny fotoresa. Det är jag och min kollega Martin Agfors som håller i resan den här gången.

Vi planerar den kommande resan ihop med Aktivresor. Det är ett dotterbolag till AfroCarribean Travel. De var de jag åkte med sist, och de är specialister på destinationen. Även Fotosidan är en samarbetspartner och som fotosidanmedlem får man 800 kr rabatt på resan.

Jag längtar, ser fram emot nya spännande möten, några extra mycket. Det gäller bland annat zebrorna. Deras ränder gör sig så fantastiskt bra i det hårda solljuset. Något som man kan dra nytta av som fotograf. Jag använde främst mitt 70-200 mm när jag fotade djur. En telezoom med en brännvidd upp till 300 mm skulle vara perfekt, och det behöver inte vara ljusstarkt eftersom det mesta av djurfotograferingen sker på dagen.

Jag ser också fram emot att möta Himbafolket igen. Vi hade några timmars porträtt- och miljöfotografering inplanerat hos dem sist, och det blir samma upplägg denna gång.

Under det besöket jobbade jag istället främst med mitt 24-70 mm. Jag gillar nämligen att vara nära dem jag porträtterar. Då hade vi också av viktskäl, eftersom vi flög inrikes mellan destinationerna, inte möjlighet att ta med så många objektiv. Den här gången kommer jag också att ha med både min 50 mm och min 85 mm. Det ska bli kul att jobba med de objektiven just i himbabyn.

Så hoppas jag ju också få chans att fotografera några av mina kattfavoriter. Här är en ökenlo som spejar i det höga gräset.

Martin, jag och Cathinka Ingman från resebyrån, var nyligen på Scandinavian Photo på Norrlandsgatan Stockholm och höll ett föredrag om resan. Det var fullsatt i lokalen, och mycket uppskattat. Nu kommer vi köra ett liknande föredrag på Fotomässan lördagen den 11 november.

HÄR kan du se mer bilder i ett tidigare blogginlägg som jag gjort från förra Namibiaresan. Mer information om själva resan hittar du HÄR.

Du hittar också mer bilder och info på Facebooksidan.

Trevlig helg,

Elisabeth

Postat 2016-10-15 06:29 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Minnen i jackfickan...

De ligger där. Jag känner dem med fingertopparna. Och varje gång jag tar upp något ur jackfickan trillar några ut. Korn. De har ramlat ner i skor i hallen, på golvet i bilen, i matkön på Hemköp, på pendeltåget. Likt små sagogryn, fjäderlätta och blekgula dyker de upp. De minner mig om magi, och likt en fe låter jag dem strös runt ikring mig där jag går.

De tar mig tillbaka till den plats där jag fick dem - Hornborgasjön.

För dig som känner mig väl så vet du att tranor är min största passion, så jag tänker inte gå in på den historien. Men min kärlek till de långbenta fåglarna är stark och därför vill jag återigen ta med dig till ett av gömslena invid tranornas mecka i Västergötland.

Ingen gång är den andra lik. I år hade jag valt att sitta i gömsle Ett. Det var ovanligt mycket folk och husbilar på parkeringen när vi kom till informationsmötet kvällen innan. Dessutom var tranorna mycket närmare staketen än vad jag varit med om tidigare, bara ett tiotal meter från åskådande fotografer och andra fågelentusiaster på plats.

Proceduren kring gömslevistelsen går till så att man under ordnade former åker ut till sitt gömsle kvällen innan den dag man ska sitta där. Där får man en stor spann med korn att strö ut, och det var rester av dessa korn som letat sig ner i min jackficka.

Vissa väljer att sova kvar i gömslet tills morgonen, men hittills har jag inte gjort det. Jag brukar åka tillbaka till den varma sängen på Stora Haketorp och sova några timmar för att sedan gå upp i ottan dagen därpå och åka tillbaka.

Dimman som jag hoppats på infann sig inte, men däremot var himlen nästan overkligt röd. Nedanstående bild är helt oredigerad, den är direkt från kameran. Jag ville bara visa himlen, bilden i övrigt är ju rätt ospännande. Men det var så här det började...

H

...för sedan kom de så sakteliga, tranorna, i tusental. 19 800 st kom den här dagen. Här är några av dem:

H

Inom kort var gömslet omringad av tranor.

H

Jag gillar att tänka utanför boxen vad det gäller naturbilder. Här är "Crane goes High fashion".

H

Förra året jobbade jag mycket med långa slutartider. Det här året ville jag göra något annat, nämligen multiexponering. Jag hade redan från början en tydlig idé om vad jag ville åstadkomma. Jag valde genomgående 2 exponeringar för varje bild för att det inte skulle bli för rörigt. Så här blev resultatet. Just denna har jag lagt en blåaktig ton på.

H

Jag provade att både skjuta lite godtyckligt och att skjuta utifrån min idé. Jag kan så här i efterhand säga att det var helt klart de bilder där jag hade en uttänkt idé redan från början som blev bäst, enligt min uppfattning.

H

Att sitta som ett gem, fullt fokuserad i sjutton timmar sätter sina spår, både i axlar och kreativitet. Det blir lätt lite galet mot slutet...

H

Men dessa sjutton timmar är några av de bästa timmarna på hela året och jag längtar redan tillbaka till nästa år. För mig är det 17 timmar av magi, ögonblick som jag för alltid kommer att minnas...

...och ser du korn som ligger på marken så kanske det är just sådana korn, fulla av magiska minnen. Och vem vet, kanske kommer de från just min jackficka...

ps Förstora gärna bilderna.

Tack å hej från mig :-)

HÄR kan du läsa mer om att sitta i gömlse vid Hornborgasjön.

Postat 2016-04-17 07:27 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Kärlek i östra Finland

Det här är Blondie! Man känner igen henne på hennes ljusa huvud och hennes svarta ringar runt ögonen. Det ser nästan ut som om hon använt kajalpenna. Hon är fantastiskt söt! Inte undra på att kavaljererna står på rad.

H

När historien börjar har Blondie en flört med Ursut. Ursut är en spenslig ung herre. Han ser ut lite som Långben och är övervägande mörk i pälsen. Men deras romans varar inte så länge. Det finns fler som är intresserade av den välformade blondinen, nämligen "The Talk of The Town", björnen med stort B, bjässarnas bjässe - jag talar förstås om Brutus. Och när han gör entré på arenan har inte Ursut en chans. Möt Brutus:

H

Det här är en riktig bit! Han tros vara Skandinaviens största björn och han utstrålar en otrolig självsäkerhet när han lunkar fram över myren.

H

Men dessa två är långt ifrån de enda björnar som just nu rör sig i området. Här finns en annan oerhört vacker björn som går under namnet "Hungriga Berta".

H

Och så har vi Ragge:

H

Han känneteckans av tre märken på nosen och tydligt markerade mörka trekanter under ögonen. Det är massa fart i Ragge och han älskar att springa och plaska i vattnet.

H

Ibland ses han sällskapa med Hungriga Berta. Ingen vet riktigt vad de har för relation med varandra. Är Ragge kanske en hona? Eller är han Hungriga Bertas uppväxta unge? Här söker de efter mat tillsammans sent på kvällen.

H

Vid sidan av den spirande romansen mellan Blondie och Brutus finns även andra kärlekspar. Skrattmåsarna uppvaktar varandra med dans på  den kvarvarande isen...

H

...Gråtrutarna gör fler Gråtrutar...

H

...Småspovar är på plats och söker partners...

H

...och Gluttsnäppans trestaviga visslande lockläte hörs över nejden.

H

Herr och fru Kricka simmar stilla i ena änden av sjön. Hanen putsar omsorgsfullt sina fjädrar.

H

Ett Knip-par har slagit sina påsar ihop i den lilla tjärnen. För varje dag smälter isen mer och mer och de får nya ytor att simma på.

H

Men här finns bara plats för ETT Knip-par. Gud nåde de par som försöker flytta in, eller den hane som försöker konkurrera med den redan dominerande hanen. Då blir det ett vilt sjöslag:

H

Men har alla hittat en partner tro? Hur är det egentligen med järven?

H

Hungrig är han, och han har ett sår på benet som kan vittna om en fight.

H

Oavsett om han har sällskap eller inte så blir en tall föremål för hans kärlek under en kväll. Han gnider och gnuggar sig emot tallen en lång stund och tycks oerhört upphetsad. Sedan försvinner han vidare i det tilltagande mörkret.

H

Kvällen lägger sig. Lena Holm och Sirpa Ukura, vars linser  ni ser sticka ut från gömsle 6 hoppas få några sista bilder innan det är för sent.

H

Det är alldeles stilla. Knip-honan lägger ner sitt huvud i vattnet. Det verkar som om Knip-hanen kommer bli belönad för att han så tappert jagade bort alla andra Knipor från tjärnen.

H

Sist av alla, i dunklet dyker Blondie och Brutus upp. Blondie bestämmer vägen, Brutus följer efter. Och medan min historia slutar här har deras precis börjat. Kanske får vi se små "Brundiesar" framöver...;-) Hoppas det!

Vill du också följa de fantastiska djuren? Rovdjursland har resor hela säsongen. Jag är nyfiken på fortsättningen, är du?

Ha en riktigt härlig söndag :-) Puss å hej från mig!

PS förstora gärna bilderna.

HÄR kan du se fler bilder från platsen.

Postat 2015-05-17 06:11 | Permalink | Kommentarer (19) | Kommentera
1 2 3 ... 29 Nästa