MOMENTS

By Elisabeth Landberger

Namibia - oktoberresan 2017

Återigen har Martin Agfors och jag varit i Namibia med en grupp fotografer. 10 stycken deltagare från 30 till 76 år hängde med oss på resan. Men fotoutrustning från i stort sett alla branschens leverantörer har vi skumpat runt på vägarna tillsammans i drygt två veckor. Vi har bestigit sanddyner, haft djupgående teknikdiskussioner, fotograferat i sandstorm, chillat i pooler, träffat vänner för livet, haft spottävling med oryxbajs, skrattat, lärt oss olika djurspår och framför allt fångat underbara ögonblick på bild.

Här kommer ett axplock av vad vi var med om på resan:

I Etosha, Namibias största nationalpark, till ytan stor som Jämtland bodde vi på ett nytt ställe denna gång, Namutoni, i östra delen av nationalparken. Där är jordmånen alldeles vit av kalk. När det dammar från vägarna blir träd och buskar alldeles pudrade av det vita dammet.


Bäst vi åkte omkring i gryningen stötte vi på den här ståtliga spejaren i ett träd:


Under de närmaste 24 timmarna som sedan följde såg vi flera lejon, 2 geparder, en svart och en vit noshörning, mängder av olika antiloper, zebror, giraffer, elefanter, strutsar, gnuer, vildsvin och fåglar i alla storlekar.


Visste du att Sekreterarfågeln stampar sitt byte till döds?


Det finns en plats som vi åker till varje gång, i Damaraland, väster om Etosha. Det är Etendeka. 

... Jag lägger händerna i knät för ett ögonblick.

För så här är det, mina språkliga färdigheter är för knappa för att kunna beskriva den här trakten i ord. Endast ett besök kan rättfärdiga magin som vilar över platsen. Under den ca 2 timmar långa resan i jeep på närmast obefintliga vägar som tar en sista biten till lodgen sa Leif, vid tre tillfällen tror jag:

- Hur i hela friden har någon kommit på att bygga en lodge här ute i ingenstans?

Och det är bland annat däri magin ligger. Naturen är helt fantastisk, och det finns inget annat här än lodgen, natur och enstaka djur så långt ögat når.

Här har vi just avslutat en gryningsfotografering och är så sakterliga på väg mot lodgens ljuvliga frukost.


Under den här resan var vi vid flera tillfällen med om dramatisk väder. Vid inte mindre än 3 tillfällen ösregnade det.

Men efter regn kommer sol...

Färden söderut mot Swakopmund valde vi denna gång att göra längs Skelettkusten. Där ligger Cape Cross, tillika världens största pälssälkoloni. Den ville vi besöka. Och visst fanns där sälar, mängder av sälar. En multiexponering i kameran får illustrera känslan på platsen. Kort och tvärs, huller om buller och ovanpå och bredvid varandra låg de.

Skelettkusten är också känd för sina många vrak, vissa helt otillgängliga, andra inte. Den gamla trålaren Zeila strandade så sent som 2008. Idag tjänstgör den som bostad åt ett stort antal skarvar.

Söder om Swakopmund ligger Walvis Bay. Där är det perfekt att göra ett fotostop på morgonen. Här finns mängder av sjöfåglar, pelikaner, flamingos och silkeshägrar för att nämna några av arterna.

Eftersom vi hade en del dramatiskt väder under den här resan gjorde vi vad vi kunde för att även ta vara på det på kvällarna. Här regnar det och blixtrar i fjärran. Jag lyckades inte fånga någon blixt på bild, men Johanna Karlstedt fick en supercool bild på det blixtrande ovädret. Själv fick jag nöja mig med lite rosafärgade mullringar i fjärran.

Höjdpunkten på resan är nog för många ändå de fantastiska sanddynerna i Sossusvlei. Dessa sensuella former är helt enkelt magiska.

I april 2018 bär det av igen. Vill du hänga med mig och Martin? Gå då in på Aktivresors länk och läs mer om resan: Namibia 2018

Observera att Du som är Fotosidanmedlem får 800 kr rabatt på resan.

HOPPAS att vi ses :-)

Vill Du läsa om tidigare resor vi gjort hittar Du det HÄR.

Bästa hälsningar

Ella

Postat 2017-11-23 21:52 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera