Centerpiece

Ett impulsköp. Etthundra pengar, och jag vet inte ens om den fungerar. En Yashica w 35 Wizard från anno dazumal, komplett med bruksanvisning på svenska och till och med med linsskydd i original.

Jag köpte ett namn, ett stycke gedigen nostalgi och sist men inte minst så köpte jag en centerpiece till en kommande utställning - Min allra första någonsin.

Jag har egentligen inte en aning om vad jag pysslar med. Jag vet knappt hur eller vad jag borde förbereda, men efter att jag klev över stupets kant och faktiskt anmälde mig så har jag skickat in de valda bilderna för tryck hos ett professionellt och dessutom lokalt tryckeri. Jag har skrivit bildtexter med den information och de tankar jag känner att jag vill förmedla, en del av dem kontroversiella, andra inte.

Kameran har linser, eller brännglas om man har lust att fokusera en text med all den skärpa som en väl vässad penna kan tillfoga. Därför tyckte jag att en klassisk gammal pjäs kan vara på sin plats. En belyst piedestal i mitten av rummet tillsammans med en blyertspenna och ett block. Mitt eget lilla sätt att hylla alla de fotografer, reportrar och förstås alla de som dokumenterats genom deras vakna ögon och öron. Reportage, texter, bilder - Allt.

Varför kanske man kan undra. Jo, efter ett besök på fotografiska i Stockholm, hitintills mitt enda. Jag råkade besöka muséet under utställningen "James Nachtwey - Memoria"  (20190614 - 20190915) och under någon timma fick jag se alldeles för mycket lidande och ta del av alltför mycket elände. Stämningen på den nedre våningen var minst sagt dämpad. De flesta av besökarna var tysta eller mycket tystlåtna. Alla var förmodligen ganska tagna av de bilder de möttes av.

Jag har inte sedan utställningen klarat av att handskas på ett bra sätt med att tolka alla mina intryck från detta mänsklighetens totala mörker. Nu gör jag det. En eloge till alla de som vågar dokumentera och som står upp där andra faller.

Spade och skyffel

Jag tänker inte alltid i bildvinklar, slutartid, bildredigering o.s.v. Precis som jag inte alltid tänker text i stycke, grammatik, rättstavning eller så. Men det ligger ibland nära till hands att känna hur det kliar i fingrarna, eller kanske snarare i själen - Eller var den nu finns, den obestämbara punctum som tydligen Roland Barthes oxå hade känning av, semiotiskt sett. Men ibland kliar det ordentligt, och då behöver jag formulera mig i ord, bild eller båda för att må bra. Några av er har nog haft sårskorpor, myggbett eller annat som kliat så ni förstår säkert:) Det här blir ju lite av “Preaching to the choir” som det så fint heter på engelska. Hittar inget lika bildligt vackert uttryck för det på svenska dock.

Visst tycker jag om att skriva. Men jag gör inte anspråk på att vara varken poet, författare eller journalist. Möjligen har jag kallat mig för skribent. Jag tycker också om att fotografera. Men jag är varken sport, natur, mode, eller dokumentärfotograf. I en kör behövs det många stämmor. Jag är knappast någon novis men försöker inte försörja mig på något av de ovan nämnda. Likväl kliar det som sagt - I min punctum:) Så jag river i det, krafsar med naglarna, biter och skrubbar med borsten. För någon vecka sedan hoppade jag till och med utför ett stup. (Visserligen idiomatiskt, men ändå)  Jag anmälde mig till den regionala konstrundan med uppemot ett hundratal utställare.

Nu befinner jag mig således i fritt fall, med ett tjugofemtal bilder inlämnade för tryck i blandade format, färg såväl som svartvita. Ekonomiskt är det en börda, men själsligt är det förhoppningsvis en svalkande salva. Som sig bör i fritt fall så tär det på mitt psyke när jag känner vinden slita i både hår, kinder och stativ:) Men jag känner oxå att det kanske är dags att breda ut de figurativa vingarna. Segla på vindarna och låta blicken söka efter nya infallsvinklar. Låta mig bäras av den tillfredsställelse som kan skapas när man låter kreativiteten flöda fritt och trivs med sig själv. Med pennan i ena handen och kameraväskan packad och klar; datorväskan med och mobilen laddad.

Inte alla pennor

Pennan är mäktigare än svärdet påstås det emellanåt. Finns nog mycket att säga om det ämnet. Och förmodligen i andra bättre lämpade forum än det här. Men det förtjänar att sägas, eller kanske snarare skrivas.

Kameran är inte så klen den heller, i rätt händer förstås. I fel händer kan nog det mesta bli farligt.

Pennan är kinesisk och ganska hårt hållen. Bilden är ganska mörk, men jag är rätt nöjd, bara budskapet når fram så :)

Vilse i vädret

En kopp kaffe vid solväggen. Fågelkvitter. Knoppar som skulle kunna ha inspirerat till och med Karin Boye.

Gott om tid för fotografering för närvarande. Varför?

Jooo... Jobbar ju med snöröjning vintertid :)

Och gräsklippning sommartid kanske ska tilläggas.

Det står januari i almanackan, men i hjärtat kvittrar det som vore det april <3

Fullformat eller fulformat

Tonåringar gör det säkert varje dag, ja åtminstone tjejerna - Det har man ju hört... De har till och med givit oss ett antal nyord. Selfie, duckface, ja ni vet :)

Men vad i hela he****e gör jag med alla mobilbilderna? Jag har funderat på det där ända sen jag (för bara några få dagar sedan) började lägga upp mina bilder här, och egentligen bra mycket längre än så. Men visst, när jag tänker efter så anar jag nog ett svar. För visst är det väl så; att - Alla kan ju inte äga en Hasselblad, och alla har inte heller ett objektiv lämpat för att fånga närbilder på savannen, trots att lejonen kanske vilar under acacian bara något hundratal meter bort. Man gräver där man står helt enkelt. Man använder det man har och skulle man enbart ha mobilen till hands, ja då blir det inget foto från någon Hasselblad; den här gången... Lite genant för någon kanske, men hellre en bild i ett skissblock än ingen bild alls. (min egen åsikt)

Så jag kommer förmodligen att skapa en mapp för mobilbilder. För utvecklingen är nu en gång för alla sådan att - Visst framkallas det förmodligen fortfarande med framkallningsvätskor och i mörkrum. Åtminstone i vissa kretsar. För egen del bedömer jag att mobilbilder (numera) håller en "good enough" kvalitet för att bevaras under eget namn. För, jag menar - Lite svårt att förneka instagrams existens eller hur :)