Ljuskänslig

Norrvi - Uppsala - Well, is it your street?!

Uppsala har blivit mitt nya fotohem. Folket är annorlunda där.

Med ett visst motstånd åkte jag dit idag, för jag visste att jag måste fotografera. Ledbruten efter helgens biltvättande dunsade jag ner i förarsätet så att svanken nästan bröts. Min nacke knakade när jag såg mig omkring efter barn, hundar eller cyklister bakom bilen.

Det var egentligen inte bara kroppen som inte ville vara med. Ganska långt fram i hjärnan fanns en tanke om att "det här nog bara kommer att bli skit och vara jobbigt". Samtidigt fanns en dröm om att hitta det perfekta trädet, busken eller en flummig fasad med soliga ansikten framför.

Ibland undrar jag var drivet kommer ifrån. För ofta är det en önskan om att redan vara klar och tänker man för mycket så är det som att blåsa ut ett ljus eller som att vifta bort vattenångan från en kastrull. Det är flyktigt och tänker jag bara lite fel så har jag förstört en dag.

Kanske fotar man det man är rädd för. Sociala band, skönhet, en hård man och någons relationer. Är det därför det är jobbigt.

Ibland sätter något igång en och man börjar arbeta. Kanske två småtjejer som fnissar och ber mig att ta bild på dem. "Faaan vad fiiint!", säger de när jag visar bilden jag tagit. Jag lovar att skicka den till dem. "Du får gärna lägga upp den!", ropar de när de tassar iväg.

Sedan fotar jag bara. I bakhuvudet hör jag Joel Meyerowitz, som är rätt ödmjuk, säga: "Well, is it your street?!" Och jag har det som ett mantra och vapen så fort jag tänker att någon ska komma fram och skälla på mig. Det går ganska bra ändå utan vapen förutom en man som knuffar till mig i ryggen för att jag tydligen fotade honom för fem minuter sedan. Han är inte aggressiv. Han bara jävlas och säger förlåt. För en gångs skull blir jag inte nedstämd av det där och fortsätter fotografera.

Well, is it your street, tänker jag igen. Sedan tänker jag att jag är fotograf och att jag dokumenterar samtiden. Sedan, utan att höja mig själv till skyarna, så tänker jag på hur viktigt fotografi är för alla och hur alla, oavsett intresse för fotografi eller inte, älskar att se gamla foton.

Postat 2021-04-19 00:18 | Läst 230 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Norrvi - Barndomsminnen

Gick man fram till lastkajen på postens baksida, därnere vid Rondellen, så fanns det en ringklocka monterad precis under den ruttna träbalken som utgjorde ett skydd mot backande lastbilar.

Pappa tog ofta med mig dit för att lämna något företagspaket. En liten man som hette Gösta och som jobbade på posten brukade glatt öppna de där speciella plastdörrarna, de som ibland finns på lager och som öppnas elektroniskt genom att man drar i en stropp. Den lilla mannen var så trevlig och de hade gått i samma skola, men hela han såg ut som en hjärtinfarkt.

De brukade växla ett par ord och sedan gick vi de några hundratals metrarna hem. Ibland kanske vi gick förbi Konsum som låg bredvid posten och hade jag tur så fick jag smurflakrits eller en liten chokladkaka med ett Disneymotiv på.

Pappa är nästan alltid snäll, men på badplatsen så tror han alltid att jag är tuffare än vad jag är. Jag kan inte simma men ändå håller han mig i armar och ben och slänger ut mig så långt han kan. Jag skriker, men han fattar inte att jag hatar det. Han är yngre än vad jag är nu och han har ju nästan växt upp med min tuffa storasyster som är våghalsig. Hon kan handla ensam, gå på bio och ansvara för ett helt stall och alla barnen där.

Jag följer med henne överallt, men hon blir arg när jag kallar henne för mamma.

På badplatsen skäms jag när man ska byta om. Jag gör det under en handduk, men sedan när jag ska klä på mig så hoppar några från Friskis och Svettis omkring på gräset och mina kalsonger fastnar i en mans fötter. Han gör höga knän och kalsongerna viftar runt hans fot. De står i ring och han springer sidleds med kalsongerna runt foten och inom några sekunder är kalsongerna 30 meter bort. Jag får tag i dem och han fnyser. Jag vill inte vara där längre.

Några år senare hyr vi några kanadensare vid kanotklubben. De blåser upp lite, men jag är van. Är det något jag kan så är det att paddla hårt, framåt. Min kompis och jag har en kanot tillsammans. Hur vi än gör så blåser den längre och längre ut och den är så fruktansvärt instabil. Min kompis är inte lika van vid att paddla.

Av någon outgrundlig anledning så hoppar jag över kanten och tar repet i handen och simmar in med kanadensaren till stranden igen.

Det gamla huset mittemot Postens lastkaj

Badplatsen Kairo i Upplands Väsby där mina kalsonger fastnade i en mans fot. Något som är bra med stället är att jag faktiskt träffade min fru där.

Ungefär där vi sjösatte kanadensarna den där dagen då vi nästan blåste iväg.

Postat 2021-04-10 23:33 | Läst 161 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Norrvi - Förutsättningslöst

Det är mycket som händer omkring mig just nu och det känns som att det är positivt. Jag har öppnat dörren till mig själv och tar mig an fotograferandet på ett helt annat sätt än förr.

Som ni säkert har märkt så har jag skrivit mycket om det här med självförtroende och att strunta i andra den senaste tiden. Det är nog väldigt viktigt för mig och jag tror att andra också skulle må riktigt bra av att, någorlunda kravlöst, syssla med sin konst. Eller, det kanske inte behöver vara kravlöst, men det är väl viktigt att det är du som sätter de krav du vill.

Ibland måste man bara släppa taget, fota det man fascineras av, ta en bunt skitbilder och vara nöjd med det.

Just nu försöker jag bara dras med av mina barnsliga fascinationer och jag strosar omkring som Tärningsspelaren och låter nästan slumpen leda mig på promenaden.

Något jag slutat tänka på är: "Vad vill du säga med den här bilden?" I min hjärna kan det kanske vara den mest destruktiva tanken eller frågan... för jag vet inte. Det är inte så jag fungerar. Jag är mycket mer mekanisk än så, och kanske tråkig (tråkigare än Terje? ;))

I mina anteckningar från 1/3-21, dagen då jag liksom re-bootade mig och tänkte att jag skulle ta fotograferandet på allvar igen, skrev jag:

  • Textur, yta, reflektion, ljus
  • Det lummiga
  • Dioramaporträtt
  • Gatufotot (färg)

Det är det jag är intresserad av och riktar in mig på. Det kan tänkas brett, men det struntar jag i. De "grenar" jag inte gillar får sållas bort automatiskt.

Jag gillar när en husvägg ser ut som plysh eller när glas ser ut som plast osv.

Vidare skriver jag:

  1. Jag söker gräddig ton
  2. Lummigt grönt är skönt
  3. Diorama, tänk Tuvstarr
  4. Lummigt. Rött/rosa är skönt
  5. Snö, dis och dimma är lummigt. Plysh

Det är inte säkert att jag kan hålla mig inom mina egna ramar. Vi får se. Huvudsaken är väl den att mina stolpar har väldigt lite med "storytelling", humor eller sentimentalitet att göra och jag får låta det vara så.

Betraktaren, den som ser konsten, gemene man, den kanske extroverta söker kanske inte plyshväggar, grädde eller det lummiga. Men det får vara så den här gången.

Följ mig gärna på flickr.

Postat 2021-04-06 12:10 | Läst 210 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Norrvi - Känner du dig lite annorlunda och osäker?

Det gör vi nog alla lite då och då. Vissa mer än andra. Jag är en helt fruktansvärd tvivlare som ofta ser ner på mina egna förmågor, men det har blivit bättre på senaste tiden. Mycket tack vare helt extern hjälp av folk som inte ens vet vem jag är.

Jag har ju skrivit förr lite om Joel Meyerowitz fantastiska kurs på Masters of Photography som jag ser som mycket ögonöppnande.

Någon jag inte har pratat om är den danska fotografen Thorsten von Overgaard. Jag hade visserligen lite kontakt med honom för drygt tio år sedan när jag hade några frågor om en M9:a, men jag tror knappast att han minns mig. Thorsten är mycket speciell och verkar ha en väldigt torr humor som få kanske genomskådar och dömer bort honom som snorkig. Han är nog rätt excentrisk.

Hursomhelst, han har en 27 minuter lång Youtube-film som jag drog mig för att titta på för att titeln lät så dryg, men efter att ha sett andra klipp med honom som tittade jag på det ändå. Det är en fantastisk liten monolog om hur konstnärer är. Ta en titt vettja.

Postat 2021-04-04 19:56 | Läst 207 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Norrvi - Fotoprojekt, ett dilemma som nog är värt att lösa

Jag har börjat fundera lite på det här med fotoprojekt. Det är nog något jag behöver göra för att fokusera, men jag har så förbannat svårt att komma på något intressant att göra. Rekommendationerna från den stora massan på social media är att man bör göra ett projekt för något man brinner för. Det blir liksom enklare då.

Här kommer nämligen problemet. Jag har väldigt svårt att komma på något jag brinner för och jag vill ju göra ett projekt som faktiskt betyder något, eller som möjligtvis är provocerande. Provocerande är nog lättare för mig. Brinner jag för det provokativa? Ja, det kanske jag gör, men jag är samtidigt väldigt "rädd" och lite för trött för att diskutera och argumentera för det provokativa jag kan tänkas visa upp.

Samhället har blivit lite speciellt... och jag står på många sätt utanför det. När det gäller människor så är jag endast engagerad i min familj. Det är nästan ett aktivt beslut.

Jag har alltid varit ensam, vill vara ensam och är mycket dålig på att socialisera. Det kanske kan bli ett projekt, men jag måste bara lösa problemet om hur man visar det i bild.

Förövrigt så skulle jag verkligen uppskatta om ni kollade på mina bilder på Flickr. Där lägger jag upp det som jag tycker ser bra ut. Ibland blir det lite mer som en anslagstavla med det som jag fotograferat senast. Dock brukar jag, lite då och då, rensa bort sådant som jag tröttnat på.

Jag har inte jättemånga följare så ett uppsving skulle ju värma.

Jag finns även som "enklafotografen" på instagram där jag slänger upp det mesta, gammalt och nytt, bra och rätt dåligt.

Postat 2021-04-01 12:28 | Läst 259 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 3 ... 35 Nästa