Ljuskänslig

Norrvi - Leica IIIa, en jäkel till kamera

Idag rotade jag i farsans fotoskåp och tog med mig två lådor med diabilder och en nästan helt tom pärm med några svartvita negativ i.

Tanken var att hitta några bilder som är tagna med min gamla Leica IIIa som jag berättade om här på bloggen för ett tag sedan.

Farsan fotograferade mycket med Leican till och med sent 80-tal då han gick över till att fotografera med farfars Nikonkameror som är tillverkade 78-79.

Jag valde ut lådor som enligt uppgift var från 78-80 i hopp att få se mig själv som bebis och för att hitta bilder som är tagna med Leican.

 

Här är jag. Antagligen 1979 i Hallen, Åre. Bilden var mycket underexponerad, men jag tyckte att jag poserade så bra så jag tog med den ändå. Leica IIIa

 

Många bilder var underexponerade vilket kanske inte är så konstigt när man fotograferar utan ljusmätare. Jag tycker ändå att han har lyckats bra i och med att det är diafilm.

 

Jag och mina syrror. Syrran till höger håller antagligen i den kamera som några år efter ska bli min första. Leica IIIa

 

Alla i min familj, utom morsan, fotograferar och den som har lyckats bäst är syrran till höger. Hon är halvproffs och säljer en del bilder. Min farfar fotograferade också mycket och han var väl mer eller mindre proffs. Hans flygbilder går att hitta lite överallt.

 

Min morfar. Han var gammal redan på slutet av 70-talet.  Här röker han en av många cigaretter i sitt liv. Leica IIIa

 

Min morfar var antagligen inte alls bra på att fotografera. Jag har aldrig sett någon bild han tagit. Det var han däremot som fick med sig Leican från Bulgarien när han och hans familj flydde till Sverige 1947.

Leican hade han fått av en tysk soldat han räddat. Märk väl att han i samma veva räddade en rysk soldat också. Min morfar var varken kommunist eller nazist. Var han någon -ist, så var han humanist.

 

Jag och mamma på Skansen (antar jag). Jag minns faktiskt de där röda hängselbyxorna. Hängselspännena brukade ramla av. Leica IIIa

 

Som jag berättade i mitt första inlägg om denna kamera så blev den tyvärr stulen och ersatt med en likadan från 1937. Det är alltså ersättningskameran som tagit dessa bilder. Objektivet är ett Elmar f=3,5 från 1954 som jag faktiskt har använt på min Leica M9.

 

Mina syrror på någon färja. Mannen i bakgrunden vet jag inte vem det är. Min yngre syrra håller i någon 110-kamera tror jag. Leica IIIa

 

Pappa fotograferar inte längre och jag tycker att det är synd. Jag tror att han sitter fast mellan analogt och digitalt. Han vill nog gärna fotografera digitalt, men han vill inte riktigt ta steget dit.

Jag förstår honom. Det tog riktigt lång tid för mig att ta steget över till digitalt och jag var rätt motvals när det begav sig. Då får man ändå tänka på att jag är en riktig prylbög som älskar alla tuffa tekniska prylar.

Han funderar på att köpa en digitalkamera och jag tycker att det är bra. Samtidigt så tänker jag på hur frustrerad han kommer vara över all mjukvara han kommer att behöva sätta sig in i.

 

Jag på mammas och pappas balkong. Ledsen. Leica IIIa

 

Det var nog bättre förr. Man skickade in sin diafilm till ett labb. Man visste vilken film man ville ha och hur den fungerade. Sedan laddade man filmen i en projektor...det var det enda man behövde göra.

Fördelarna är ju förstås helt uppenbara med det digitala, men samtidigt fanns det en enkelhet som inte finns idag med det analoga.

 

Här sitter jag och äter kladdkaka. Leica IIIa

 

Barnbilder är ju ingen hit för utomstående att titta på, så jag ber om ursäkt. Nästa gång jag gör något sådant här så ska jag ta bilder från 60-talet istället.

 

Bildkvalitén var i alla fall genomgående mycket bra förutom de underexponeringar som fanns och jag blir ruskigt sugen på att renovera den gamla Leican.

Jag hade tyvärr sönder den lite när jag mekade med den sist. Filmladdningen är ganska svår och det är inte sällan det fastnar filmbitar i kameran. I ett försök att rensa den så drog jag sönder en låsskruv, pajjade fjädern i "filmsnurran" och fick lite för många delar över när jag sedan försökte sätta ihop den igen.

En lagning av dessa fel samt en CLA är förmodligen bra mycket dyrare än att köpa en begagnad Leica III i bättre skick, men affektionsvärdet är alldeles för stort på denna kamera för att jag ska skrota den.

 

Ha det bra

Postat 2011-02-28 00:10 | Läst 3300 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Norrvi - En tur till Tekniska Muséet

Jag, farsan och min systerson åkte idag in till Tekniska Muséet för att titta på deras rymdutställning.

Tydligen har man lånat lite grejer från Nasa och dessa ställs ut där.

Tyvärr var utställningen inte särskilt intressant då de inte hade skyltat ordentligt med info. Det enda sättet att tillgodogöra sig utställningen var att ha på sig sådana där mp3-spelare med informationen på.

Det tar ju bort lite av känslan när man går i grupp om alla deltagare ska ha lurar på sig.

 

Min systerson med något rymdskrot framför sig. Vi förstod inte riktigt vad det var. Leica M9

 

Jag tog med mig kameran och plåtade lite, men av någon anledning kände jag mig lite småstressad, så det blev mest snapshots utan någon tanke bakom.

Helt plötsligt så kan jag ju ta bilder i färg i och med att digitalkameran är tillbaka från service. Det är svårt som tusan och dessutom är kvalitén för bra så man ser alla skärpefel etc.

 

Vi gav sedan upp rymdutställningen och försökte hitta det ordinarie utbudet av maskiner och sådant. Tyvärr hade de alla de sakerna i förråd t.o.m november. Dock fanns "gruvan" kvar.

 

Några rör på en masugn nere i "gruvan". Leica M9

 

Denna utställning var lite mer intressant, men många av informationsskyltarna var så gamla att de inte gick att läsa. Många föremål som muséet byggt upp var trasiga och kantstötta.

 

Museidockor är bland det äckligaste och roligaste som finns. Ett barn nere i gruvgången trodde att min farsa var en docka. Leica M9

 

Några dockor som läser en dagstidning från 1969. Leica M9

 

En fördel med Leicakameror är att det går att ta bilder handhållet med ganska långa slutartider. Rörbilden näst längst upp är tagen handhållet i 1/8 sekund med 35mm objektiv.

Näst sista bilden är tagen i 1/3 sekund fast med stöd.

 

Me like

Postat 2011-02-26 20:25 | Läst 1445 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Norrvi - En halvdag på Airsafe

Äntligen har min kamera kommit tillbaka från service. Jag skickade den dit den 11/1 och idag den 24/2 kom den tillbaka.

Sensorn och något kretskort är bytt och den verkar fungera bra. De har även kalibrerat alla "grejer" som går på kameran.

 

I och med att kameran kom precis före lunch så presenterar jag här hur en halvdag på mitt jobb är.

 

Kollegan går upp mot Wäsby Golfrestaurang där vi ganska ofta äter lunch. Leica M9, 50mm summicron

 

Den hyfsat gemensamma lunchen är viktig hos oss. Jag jobbar i ett familjeföretag och vi är ett gäng som äter lunch tillsammans nästan varje dag.

 

Min farsa är min chef och han tillhör lunchgänget. Leica M9, 50mm summicron

 

Företaget sysslar med försvarsmateriel såsom fallskärmar och selar. Vi har egen fabrik där vi konstruerar och syr dessa saker.

Vi har även en avdelning som servar flytvästar och livflottar.

 

Två kollegor som stirrar ner på någon servicejournal eller något. Leica M9, 50mm summicron

 

Förutom tjänstemän så finns även ett 15-tal sömmerskor anställda. De är mycket skickliga hantverkare som förutom att sy måste kunna läsa komplicerade ritningar.

 

En kollega kollar igenom några ritningar inför en slutkontroll på några selar som kommer att användas i Herculesflygplan. Förutom att vara skicklig på att sy så är hon även en mycket framgångsrik drag racing-förare. Leica M9, 50mm summicron

 

Vi har även ett tekniskt kontor som konstruerar, räknar hållfasthet och kontrollerar allt som tillverkas på fabriken.

 

En kollega och vän från tekniska kontoret håller "föredrag" snitt på ritningar till en produkt vi håller på att ta fram. Leica M9, 50mm summicron

 

Här sitter produktionschefen och diskuterar huruvida en kaffemaskin är bra eller dåligt för oss. Leica M9, 50mm summicron

 

Så, det var lite ströbilder som framförallt kom fram för att jag var så kamerakåt nu när kameran kommit tillbaka. Nu kan jag börja fotografera på allvar igen.

 

Ha det så bra

Postat 2011-02-24 21:23 | Läst 2069 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Norrvi - Blyg gatufotograf

Jag har skrivit om det förut...om mina problem som gatufotograf.

 

Gatufotografi är det häftigaste som finns om det är så att man lyckas få till några bra bilder. Hittills så har mitt gatufotande kantats av sura objekt. Något som får mig att bli blyg och osäker.

 

Ibland har jag försökt "kasta" bort drömmen om att bli gatufotograf, för det är så jäkla svårt. Visst har jag lyckats fotografera folk på gator, men jag skulle vilja få till det där lite extra. Det humoristiska liksom, eller bara ha tålamodet för ett så kallat "decisive moment".

För ett sådant kräver tålamod. Enligt folk som kan något om Henri Cartier-Bresson så menade han inte att man måste vara skitsnabb på att få upp kameran för att fånga ett ögonblick.

Man kan lika gärna stå på ett bra ställe och planera in när bilden ska tas. Typ: "Nu står jag här i den här betongkrumeluren och när nästa jäkla cykel passerar så ska jag knäppa bilden...då blir det bra."

Tyvärr är jag impulsiv och orkar liksom inte hålla på :)

 

Familj på ICA i Upplands Väsby Centrum. Leica M6

 

Jag blir helt enkelt osäker när jag plockar fram kameran och ska fotografera människor jag inte känner.

När jag läste Magnus Fröderbergs senaste inlägg så tänkte jag på det att det kan vara bra för mig att åka på någon typ av sporttillställning för att fotografera människor. Sport är jag nämligen inte intresserad av.

Kanske accepterar folk på sådana tillställningar att bli fotograferade. Det skulle i så fall kännas säkrare för mig.

 

Pizzeria i Grimsta (Vällingby?). Sony Nex-5

 

Jag vet inte riktigt när jag blev blyg, eller när jag blev "rädd" för vad folk skulle tycka om vad jag sysslar med. Tyvärr så är det i alla fall så och ibland bävar jag lite över att plocka fram kameran i folksamlingar.

 

"Hej", sade jag. "Hej", svarade han. Gubbe med paket vid rondellen i Upplands Väsby. Leica M6

 

Oftast kör jag med hälsningsfraser eller så ler jag bara mot personen efter att jag tagit bilden. Oftast tittar de på mig som om jag vore en idiot.

Vid närmare eftertanke så är jag nog en ganska dålig gatufotograf. Jag har läst att det hela handlar om kärleken till människan och mänskligheten. Det är tyvärr en kärlek jag inte upplevt.

 

"Okänd soldat". Gatustädare möter gatufotograf i Upplands Väsby. Leica M6

 

Många som känner mig skulle nog säga att jag hatar allt för mycket. Jag älskar i alla fall inte människor utan att känna dem. Det är kanske dåligt att försöka vara gatufotograf om man känner så, eller så kanske jag kan bidra med någon intressant vinkling av mänskligheten.

 

Arbetare i Upplands Väsby. Bessa R4M

 

Det är faktiskt sällan jag vill visa något riktigt glatt med mina bilder. Snarare vill jag visa något melankoliskt. Inte alltid förstås. Jag gillar humor och glada människor.

 

Tant i Upplands Väsby Centrum. Leica M6

 

Snart är det i alla fall vår och snart kommer min digitalkamera hem från servicen den varit på allt för länge. Kanske kommer jag att älska mänskligheten mer då och kanske kommer jag att kunna gå ut och fotografera utan att förfrysa mina fingrar.

Jag hoppas att jag utvecklas i alla fall och att jag kanske lyckas ta en bild jag älskar.

 

Väldigt vit tjej på fotomässan i Stockholm 2010. Skeptiskt folk i bakgrunden. Leica M6

 

Män i Märsta. Sony Nex-5

Postat 2011-02-21 20:25 | Läst 3101 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Norrvi - Om 100 år...en smärtsam investering

...eller bara tio.

 

När jag var liten så hände det ibland att vi i vår familj tittade på gamla bilder. Detta hände nog högst varannat år.

Även fast jag hade sett diabilderna fler gånger så var det alltid lika roligt. Ljuset släcktes och hela familjen satt i gillestugan och skrattade åt hur töntig pappa såg ut i träskor, gul och tight t-shirt och fula jeans.

Mamma satt och rökte i gillestugan och kommentaren om att hon alltid röker på bild var standard.

Naturligtvis kom alltid samma kommentarer om alla bilder tillbaka. Ni vet, ungefär som när man sitter och tittar på Kalle Anka på julen: "Kolla! Det är schackrutefärg!".

 

Detta irriterade mig. Det var något annat som fascinerade mig. Bortom det roliga.

Det var färgerna eller avsaknaden av dem. Eller det faktum att folk åldrades och att jag ibland inte ens kände igen mina föräldrars kompisar på bilderna. Kompisarna hade på bilderna fluffigt hår som då i tittande stund hade fallit av sedan många år.

 

En del avbildade personer, som jag aldrig träffat, blev mina idoler tack vare det som berättades om dem. En del hade dött.

Familjens alla före detta hundar som avbildades var i alla fall döda, men deras personlighet var förevigt fastetsat på emulsionen.

Ett fåtal bilder fanns på mig. Jag är ju yngst i familjen. Min äldsta syster fanns det dock mycket bilder på.

 

Bland de där bilderna finns den enda kända nakenbilden på min mor. Hon ligger på mage i sängen, hyfsat osexuellt.

Jag vet än idag inte om det var med mening, men bilden efter nakenbilden är en bild på min nyfödda storasyster. Det kan mycket väl vara min far som har försökt vara lustig genom att organisera bilderna på detta sätt.

Min lustige far försöker se allvarlig ut. Leica M9

Jag fick min första kamera av min pappa när jag var några år gammal. Jag minns inte vad det var för kamera, men det var en "point-and-shot".

Han gav mig den inför en resa till Göteborg och jag knäppte ungefär två rullar på sådant som intresserar ett litet barn. Gosedjur i skyltfönster och godis och sådant.

 

Jag har en egen son nu. Han är bara två månader gammal och fattar inte så mycket än, men jag tror att det där med barn och framtid är en stor drivkraft i mitt fotograferande.

 

Syster och son

Min son och min yngre storasyster. Leica M6


Jag fotograferade redan innan han var påtänkt, men det är det där med förändring som gör att jag fotograferar.

Mina fotografier är en jobbigt lång investering. När jag tar mina bilder så tänker jag att de ska vara spännande om 100 år.

 

Det är lite inspirerande och antagligen ganska enkelt. Kvalitén är kanske inte så viktig. Bilderna kommer säkert att vara intressanta ändå bara för att de är 100 år gamla.

Jag vill att andra människor ska se hur fult vi gick klädda och hur vår vardag fungerade. Ifall jag tar en bild på hur vårt vardagsrum ser ut så kan det vara ganska intressant för en människa som lever om 100 år. Det är förmodligen ganska intressant för min son också när han växer upp.

 

Random hink i Sollentuna Centrum. Leica M6

 

Kanske blir bilderna intressanta för mig också. Tänk att en bild på en hink i ett köpcentrum kan komma att bli intressant. Vad gör människorna däruppe i fönstret? Jo, de springer på något vi kallade löpband och min kompis som var med vid fototillfället önskade att de hade vänt löpbanden åt andra hållet så att vi kunde spana på tjejernas stjärtar.

Jo, de sprang helt frivilligt och betalade 5000:-/år för att få göra det.

 

Vissa bilder blir säkert svårare att förstå

 

En kollega. Leica M6

 

Vad gör era bilder om 10-100 år?

Postat 2011-02-20 23:00 | Läst 3603 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 5 Nästa