Ljuskänslig

Norrvi - Falsklarm, kameran fungerar helt ok

Så, nu fick jag tillbaka rullen från fotokillen.

Negativen ser faktiskt helt ok ut och de är nog lite mer mörka (eller negativljusare) än de brukar vara när jag fotograferar utan ljusmätare. Jag säger inte att det är sämre egentligen. Det är kanske så att filmens kvalitéer kommer fram bättre då. Who knows.

Ingen fara på taket i alla fall.

Stockholm var faktiskt väldigt tråkigt igår ur gatufotoperspektiv. Kanske var det så att det var lite för kallt för att något intressant skulle hända.

Målet med promenaden var i alla fall att testa kameran och de nya objektiven, så jag gråter inte över spilld film.

Ganska dålig fokus på denna

Damer i anorak. Damen i rött suckade, vände sig om och sade "varsågod". Tack svarade jag då.

Typisk bänkbild som inte alls är särskilt intressant.

Tack alla ni som oroade er för mig och min nya kamera :)

 

Postat 2013-02-24 14:22 | Läst 883 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Norrvi - Din sista rulle. Ett mardrömsprojekt

Tänk dig att du får den sista rullen film i hela världen.. eller att du bara har en bestämd tid kvar att leva.

Hur skulle du fotografera upp den, eller din sista rulle film?

Vilka motiv väljer du och vilka bilder vill du lämna kvar till eftervärlden?

De senaste veckorna har jag haft en sådan sjuk ångest inför det här projektet som jag knappt vågar sätta igång. Ett projekt som går ut på att få 36 riktigt jävla bra bilder på en rulle film.

Bara gräddan av motiv får vara med och bilderna ska vara grymt bra.

Sedan länge har jag haft en förhållning till fotografin där jag tycker att det är väldigt onödigt att ta skitbilder. Varför ska jag knäppa av en bild när jag redan i förväg vet om att den inte blir bra.

När jag sedan såg Steve McCurrys film om när han knäpper upp den sista rullen kodachrome (i hela världen) så etsade sig liksom idén fast sådär riktigt hårt och jag började grundligt tänka igenom vad som är viktigt för mig att visa.

Följande bilder har inget med själva projektet att göra

Visby utan turister

Även en sorts balansgång mellan olika förhållanden dök upp och frågorna i mig själv blev jäkligt bökiga.

Förhållandet mellan teknisk kvalité och bildinnehåll finns egentligen alltid där oavsett hur man fotograferar. I ett sådant här projekt så måste man liksom bestämma sig från början. Hur mycket analt petande i ljusmätning och komposition ska man tillåta sig kontra, hur dåliga får bilderna vara bara de har ett bra innehåll?

Frågan är svår.

Nästa fråga var egentligen vad som är värt att fotografera (eller intressant för andra att se). Den frågan kallar jag "kärlek vs reportage".

Ponera att det finns en bild kvar på rullen och jag är ute på stan med min tvååriga son. Helt plötsligt går min son fram till några gatumusikanter och får en fiol räckt till sig. Han tittar på den och lyfter den till axeln och börjar lira helt felfritt.

Samtidigt på andra sidan gatan så tänder en munk eld på sig själv.

Någon av dessa två händelser ska fotograferas... vilken?

Det är ju naturligtvis helt absurt och osannolikt, men jag tror att ni förstår vad jag menar.

Frugan i miniatyr på Furillen på Gotland

Nästa farhåga i projektet är mitt superdåliga tålamod. Hur ska jag klara av att göra en sådan här grej. Enligt beräkningarna så kommer projektet ta 1-2 år att ro iland. Under den tiden kommer en av mina kameror att vara upptagen med en "förbjuden" rulle när jag egentligen vill ha en rulle svartvit spontanfilm i den.

Dörr och lampa

Nästa regel som ska bestämmas är egentligen hur man bedömer vad ett misslyckande är. Säg att några bilder på rullen blir helt misslyckade... har hela projektet misslyckats då?

Jag börjar väl egentligen inse att projektet är mer eller mindre omöjligt. I alla fall för mig. Det jobbiga är ju att det egentligen är genomförbart på samma gång. Bara man håller sig lugn och tänker lite.

Furillen beach

Jag lider verkligen av att det verkar omöjligt och genomförbart på samma gång. Samtidigt känns projektet ganska pretto och högtravande. En sådan där grej man pratar om men aldrig lyckas leverera.

Frugan på Gotlandsfärjan

Oavsett om det blir ett projekt eller inte så har jag förmodligen lärt mig något ändå. Bara att fråga sig själv vad man skulle göra med sin sista rulle film gör en medveten eller upplyst om vad som är viktigt för en själv och man ställer sig även frågan ifall det man själv tycker är viktigt är intressant för andra att se.

Man får en tankeställare om för vem man egentligen fotograferar. Många vill gärna svara att de fotograferar för sig själva, men frågan är om det verkligen är riktigt sant att de gör det. Gör jag det?

Jag skulle gärna vilja att folk ville se bilder på när min son jammar med gatumusikanter istället för att titta på en munk som dör, men jag tror inte att det fungerar så och jag tror inte ens att jag själv fungerar så.

Egentligen så är vi väl så bra på att minnas bilder eller upplevelser i våra hjärnor. Vi behöver egentligen inte fotografera för att minnas underbara eller hemska stunder. Många av oss börjar fotografera i vuxen ålder och livet börjar ju inte när du tar ditt första kort.

Med tanke på det så tror jag ändå att vi (eller jag då) i huvudsak fotograferar för att visa andra det jag ser. Detta innebär inte att jag bara fotograferar det andra vill se.

Anders på loppis


Jag hoppas att jag har sått någon sorts tanke hos er även om jag kanske inte formulerat mig helt begripligt. Allt är inte alltid så jäkla noga heller. Vid ett eventuellt "sista rulle-projekt" så måste man ha en spontankamera också så att man kan larva sig lite. Annars blir fotograferandet förmodligen skittråkigt.

Postat 2013-02-20 00:50 | Läst 950 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera