Norrvi - Barndomsminnen

Gick man fram till lastkajen på postens baksida, därnere vid Rondellen, så fanns det en ringklocka monterad precis under den ruttna träbalken som utgjorde ett skydd mot backande lastbilar.

Pappa tog ofta med mig dit för att lämna något företagspaket. En liten man som hette Gösta och som jobbade på posten brukade glatt öppna de där speciella plastdörrarna, de som ibland finns på lager och som öppnas elektroniskt genom att man drar i en stropp. Den lilla mannen var så trevlig och de hade gått i samma skola, men hela han såg ut som en hjärtinfarkt.

De brukade växla ett par ord och sedan gick vi de några hundratals metrarna hem. Ibland kanske vi gick förbi Konsum som låg bredvid posten och hade jag tur så fick jag smurflakrits eller en liten chokladkaka med ett Disneymotiv på.

Pappa är nästan alltid snäll, men på badplatsen så tror han alltid att jag är tuffare än vad jag är. Jag kan inte simma men ändå håller han mig i armar och ben och slänger ut mig så långt han kan. Jag skriker, men han fattar inte att jag hatar det. Han är yngre än vad jag är nu och han har ju nästan växt upp med min tuffa storasyster som är våghalsig. Hon kan handla ensam, gå på bio och ansvara för ett helt stall och alla barnen där.

Jag följer med henne överallt, men hon blir arg när jag kallar henne för mamma.

På badplatsen skäms jag när man ska byta om. Jag gör det under en handduk, men sedan när jag ska klä på mig så hoppar några från Friskis och Svettis omkring på gräset och mina kalsonger fastnar i en mans fötter. Han gör höga knän och kalsongerna viftar runt hans fot. De står i ring och han springer sidleds med kalsongerna runt foten och inom några sekunder är kalsongerna 30 meter bort. Jag får tag i dem och han fnyser. Jag vill inte vara där längre.

Några år senare hyr vi några kanadensare vid kanotklubben. De blåser upp lite, men jag är van. Är det något jag kan så är det att paddla hårt, framåt. Min kompis och jag har en kanot tillsammans. Hur vi än gör så blåser den längre och längre ut och den är så fruktansvärt instabil. Min kompis är inte lika van vid att paddla.

Av någon outgrundlig anledning så hoppar jag över kanten och tar repet i handen och simmar in med kanadensaren till stranden igen.

Det gamla huset mittemot Postens lastkaj

Badplatsen Kairo i Upplands Väsby där mina kalsonger fastnade i en mans fot. Något som är bra med stället är att jag faktiskt träffade min fru där.

Ungefär där vi sjösatte kanadensarna den där dagen då vi nästan blåste iväg.

Inlagt 2021-04-10 23:33 | Läst 165 ggr. | Permalink
Dåliga minnen kan bli härliga bara de får tid på sig. Jag har liknande erfarenheter.
Svar från Norpan 2021-04-11 19:30
Tack för din kommentar.