Ännu lite mer runt svartvitt

Filmfotograferandet löper vidare. Lite märkligt att en 36-bilders rulle räcker så länge. Men visst, en återhållsamhet i avtryckarfingret finns. Promenaderna i närområdet görs med två kameror. En digital för omedelbar behovstillfredsställelse och Nikon F laddad med Fomapan 200 för det långsamma fotograferandet. Långsamhetens fotografi blir inte snabbare för att kameran saknar en lämplig korrektionslins till sökaren, det blir mycket kepsar och glasögon som ska flyttas innan man kommer till skott. Men en +3 dioptrilins borde man nog kunna hitta nånstans därute i cyberaffären. 

De bråda majtiderna saktar in, jorden har ännu inte rett sig, fröpåsarna får vänta. Musen har inte fått öron, först då potatisen ska i jorden brukar vi säga. Fel där, det är björken som ska ha fått musöron. Och i går eftermiddags anlände den svartvita flugsnapparen, näst skatan den i mitt tycke mest grafiska fågeln i vår fauna. Annars är det inte det där entusiastiska fågellivet nu om dagarna. De bidar sin tid. Saknar bofinkens smattrande ”snällalillamammakanintejagfågåpåbiiiooo Ikväll?” Och lite annat.
   Vikens snyggaste roddbåt, nytjärad har lite is i kölsvinet på morgnarna. Det blåser kallt, snö, regn och hagel åtminstone fem gånger varje dag. Det är mycket energi i atmosfären både här i viken och annorstädes. Då blir det rörigt. (I det här lilla hörnet av världen gäller värmeläran och termodynamikens huvudsatser fortfarande.)

Några båtar har gjort sitt och får ”gå i hagen”. En av dem.
   Eftersom dagens bilder är obeskurna, har samma utsnitt som objektivets får de en svart ram, lite som i gamla tider. Men såna ramar gick att knåpa ihop i mörkrummet när man ville fejka en ny brännvidd som man inte hade råd att köpa. Det blev liksom ett litet ”bedrägeri” där. Och någon kompis som undrade hen fick låna min 105:a. Skulle bara veta…
  Härom veckan fick jag ett tips, tack Per-erik Åström, om i samband med avfotografering av negativ stacka det (BKT)  för att på så sätt få fram bättre teckning i såväl de mörkaste som de ljusaste partierna. Det borde också kunna hjälpa upp en bristfällig skärpa beroende på hur man bearbetar de olika delexponeringarna. Och hittar jag en framkomlig väg blir det så klart ett makro också. Nu finns det säkert plugins som gör sånt här i en knapptryckning  men visst är det mer spännande att själv undersöka. Och jag lovar mig själv att i framtiden återkomma med ett resultat.
   Nästa rulle, som kommer att bli en Ilford FP4 ska jag vika för porträttfotografi. Känns seriöst, liksom…  

På tapeten, lite yrvaket kanske…

Men det är den där tiden. April i skärgården. Och är det inte inledningen till Hemsöborna, SVT:s filmatisering från 1966 som anger ton och klang. Alldeles särskilt Ulf Palmes berättarröst. Idag morsade jag på Strandskatan, och ett par sädesärlor som nått sin slutdestination. Lite trötta var de nog, motvind de senaste dagarna, Visst är det enormt, en liten fjäderboll tar sig från nånstans vid södra Nilens stränder, tillbaks hit till en skärgårdsstrand. Bara så där. År efter år kanske, eller är det avkomman. Saker funkar. Och barometern, en Schatz,  om inte barometrarnas Rolls Royce så åtminstone nånstans ditåt, som satt på skottet i min gamla  kustkryssare visar högtryck och inte förvånande är det också ordentligt lågvatten. Det där med havsytans elasticitet.  En barometer fungerar lite så där ungefär, som en ljusmätare från en annan tid. Man får tolka resultatet. Sånt man funderar runt när man går och skrotar ute på ön. Och tar några analoga bilder då och då.

 Så var det där med AI alltså. Och med anledning av den här länken som är i ropet. Och vad tror jag? Min första reaktion var, snygga stillbildsfoton från någon kommande film. Det är så uppenbart modernt bildspråk. Men det har den fotografi-intresserade allmänheten redan noterat.

    Min tro är, mer eller mindre väl underbyggt, att bildberättande, bilden som språk kommer att splittras upp i två olika spår än mer tydligt än vad som råder idag. Inte bara det kommersiella språket med sitt berättande, berättelsen om allt det du ska konsumera, allt du ska tycka, allt som har en sändarens avsikt. Men. Också ditt eget och alla andra på samma vågräta berättarplan som har något mer att säga.
  Tänk så här, vad skulle AI och de som drar i spakarna ha för glädje i att publicera x antal bilder på sångsvanar, tranor eller havsörnar? Bortsett från att AI kanske möjligen kan göra bilderna tekniskt sett bättre, skarpare med större omfång men blir bilderna bättre? Bilden som berättande språk.  Nä, i de fallen är bilden som sanningsvittnen så oändligt mer viktigt än bildens eventuella kvalitet. En bild är en bild och fortfar att var det. 
  Än så länge är det ganska lätt att avslöja AI-genererade bilder, åtminstone för intresserade bildmänniskor, inte minst fotografer. Och så kommer det nog fortsatt vara. Men visst är det en utmaning för det svenska skolväsendet. Hur lär vi ut de här kunskaperna. Att se tvärs genom en bild?
   Vad AI har svårt för tycks vara att hitta en undertext, för även bilder har en undertext. Nåt mellan raderna. Jag är inte så oroad, men visst, lite skärpt uppmärksamhet gäller numer i umgänget med bilder.

(to be continued:-)

Bilddagbok och om bilders redundans

Bilddagbok den fjortonde februari. Svarlögafjärden sedd från Österbåts. I kikaren kan man se knipor, vigg, skrake och ser vi inte en salskrake också. Längre ut ligger en flock alfågel. Mot kvällen börjar de sjunga. En säl simmar lojt förbi i ytan en bit utanför iskanten. Havsörnen har tydligen ledigt idag.

Detta är vad vi ser.  Bildbevis saknas. Fotografiet som sanningsvittne kommer på skam.
Uttrycker  bilden redundans eller entropi? Sånt är svårt att uttala sig om innan bilden är publicerad. En bild som inte blir läst är som det fallande trädet i skogen. Bild är ett språk.

I varje fotografi finns det inbyggt en teknisk dimension som är svår att bortse från. Ytterligare en faktor att ta hänsyn till i publiceringen och läsningen.
Tekniken som verktyg i berättandet. 
Självklarheter kan det tyckas.

Fotografi därför att man vill säga nåt.

Fotoentusiasm. Central Park NY.

Fotografi för sin egen skull, bild för att det är bild? Eller L´art pour l´art helt enkelt.

Eller bild som språk och därigenom ett verktyg för kommunikation? En fråga som har hängt med fotografiet, och konsten, mycket länge. En fråga som dessutom tål att stötas och blötas länge, kanske rent av ett av de där bränslena som gör att fotografiet fortsätter, hittar en väg förbi bildens devalvering där bilden som språk har lämnat allt vad som handlar om språk, syfte och tilltal.
   Kan fotografiet, eller bilden, överhuvudtaget vara fritt från berättelse? För så vitt den är publicerad? I det ögonblick bilden publiceras, oavsett på vilken arena eller yta finns en möjlighet till kommunikation. Finns och finns? Den är där, kommunikationen. Däremot är det inte säkert att återkopplingen eller bildens feed-back når avsändaren alla gånger. Det hänger mer på var publiceringen sker än bildens kvalitet. Enkelt uttryckt.

Tankar som väcktes till liv efter att ha läst en intressant blogg  https://www.fotosidan.se/blogs/emaks/emaks-betraktelser-728-dessa-bilder-ar.htm

Jag sympatiserar  med tanken om bilder som inget annat är än fotografier och det kan också vara fotografens intention men hur man än vrider och vänder på saken så händer det nåt när man trycker på dela-knappen. När man gör något publikt.

(Som sagt, tankar i bilen hem från ön. Kallt, lite för mycket. Nån is på fjärden lär det inte bli den här gången. Gammel-Ante (havsörnen) drog ett par gånger över taknocken, vi hade ögonkontakt. Korparna hängde på.
    Har ni tänkt på att när det är kallt och vindstilla vilket sker några gånger under en normal nordisk vinter dyker domedagsrubrikerna upp. Men nästa dag när det töar och sydvästen blåser upp över landet, och vindsnurrorna går för glatta livet blir det inte så mycket rubriker. Det kan tyckas lite märkligt eftersom det inte riktigt följer medias nyhetslogik. Eller gör det kanske det? Nåt återkomma till.
  Och så var det det där med svårigheten med  reduktionsplikten, och löften, för eller senare hinner verkligheten i kapp...en typisk bilåkarfundering kanske. 

Trevlig helg

Om skärpa eller inte och lite mer om pictorialism

Diskussionen om skärpa eller oskärpa och dess fördelar är inte lika gammal som fotografiet. I början var sökandet efter den ultimata skärpan A och O. Nicéphore Niepce var nog inte helt nöjd med sin första exponering den där sommardagen 1826 i Saint-Loup-de-Varennes.  Men redan i Daguerres porträttbilder några decennier senare finns faktiskt skärpan där, fullt tillräckligt. Fotografins nästa steg är att övertrumfa måleriet. Övertrumfandet av handens skicklighet; pictorialismen är född. Och ett sekel fyllt av allehanda försök att skapa den konstnärligt kongeniala tolkningen i form av fotografisk bild.
 Där skärpan blir om inte en bisyssla så åtminstone inte hela grejen. Och var är vi nu? Förmodligen i en tid där den perfekta skärpan åter är rättesnöret. Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad man anger som pictorialismens rättesnöre. Pictorialismens egen kanon kanske.
    Vem, vilka, vad är salongernas fotografi? Det som blir pictorialismens dogm.

Mobilbild. Kameran i fickan på morgonens kylslagna springvända. Blött, kladdigt. Väldigt mycket höst, lite flingor i luften. Men man hinner tänka en hel del tankar på några kilometrar. Om skärpa och pictorialism till exempel. Och lite grann om kulturkanon. Nåt att säkert återkomma till.