Tillbaks till svartvitt, eller monokromt som det heter...

Fast, monokromt betyder en färg. Och den måste inte nödvändigtvis vara svart. Som inte är en färg om vi tänker additiv färg vilket är det mest korrekta att göra om man är fotograf. Svart är avsaknaden av ljus. Och motsatsen vitt är allt ljus på en gång. Monokromt betyder bara en färg och den kan vara vad helst man behagar. Rött, grönt, mahognybrun, ligusterblå eller vad man nu kan hitta på. Svartvitt är egentligen grått. Från väldigt ljusgrått till väldigt mörkgrått. Ja rent vitt och rent svart ryms också. Men det här är något man inte behöver påpeka för en fotograf. Eller?

Och hur man nu som fotograf eller bildmakare förhåller sig till färg eller svartvitt, ja det är en fråga som varit på tapeten rätt länge. Och här finns inget rätt eller fel. För en bild är en bild och verkligheten är nåt annat. Ja, inte ens verkligheten är nåt annat eftersom det vi ser faktiskt är en bild det också. Med hjälp av våra egna synapparater. Med många parametrar som slår lite olika från individ till individ.

Dans på berget. Julinatt. Skärgårdsdrömmar. Borde kanske vara i färg. Och skärpan som ligger helt fel. Eller gör den det?

Inte alltid till sin fördel. Gatufoto...

Om man nu väljer att se personer i en bild som något slags figuranter i ett av fotografen iscensatt drama kan man med viss fog även fundera lite över vad det är som egentligen händer på riktigt. Men först, gatufoto verkar efter en tids tittande sönderfalla i olika undergenrer. En del skulle nog kalla det för stilar, att hitta sin stil, andra kanske vill kalla det för manér. Man kanske prövar sig fram till något som senare blir en stil eller rent av ett uttrycksmedel. Lägg märke till valörskillnaden mellan stil och uttrycksmedel. Stil som ett utanverk och uttrycksmedel som en aktiv handling.
Kvinnan på bilden är som synes fångad i ett ögonblick av mindre smickrande utseende. Exakt varför och vad hon gör med anletsdragen får vi aldrig veta. Vad hon har gjort kan vi se och förstå genom bildens denotationer. En läskburk, ett kvitto, en text till vänster som indikerar miljön. Hon går från mörker till ljus, något som vi tolkar som att gå ut från något. ( Det finns en möjlighet att hon faktiskt fortfarande befinner sig inomhus men att ljusförhållandena spelar oss ett spratt.) Kvinnan bär ett linne med en text. Satt med ett antikvatypsnitt. Sånt brukar indikera att det är något lite mer tänkvärt som uttrycks. Åtminstone i populärtypografin. Så, hur kan man då tolka detta? Vardaglighet. Rörelse, den lutande horisontlinjen. Kroppens riktning åt vänster = tillbaka, huvudets riktning höger = framåt. Kvittot indikerar att något har hänt. Blicken framåt höger att något ska hända. Samma med rörelsen från mörker till ljus. Mot detta står texten på linnet. Eftertänksamhet, tankar eller något sånt.

Man kan se bilder på olika sätt, utifrån olika infallsvinklar. Komposition, kontraster, teknisk briljans och som sagt i försök att förstå vad bilders berättelser går ut på. I fallet med denna bild kommer de flesta berättelser att vara efterhandskonstruktioner. 
Som sagt, figuranter i ett av fotografen iscensatt skådespel. Som läsaren får tolka efter vad som erbjuds att finna i bilden. Men vad som egentligen händer får vi aldrig veta. Och vi kanske inte behöver den upplösningen heller vad skeendet gäller.

Under vårt magiska träd, den sjustammiga lönnen är det svalt. Den fungerar lite grann som en fläkt som drar in luft för att sen sakta skicka upp den genom kronans fotosyntes. Det är mycket behagligt. Jag ser att molnkanten rullar upp sig inåt land. Det är lite sjöbris i alla fall. Det betyder att viken nog är rätt full med alger. Algerna kom tidigt i år, trots rätt låg vattentemperatur.

Gloet. En tanke i skogen. Och William Eggleston.

Passerar gloet i skogen. I år är gloet vattenfyllt och skvallrar om att de små vattenmagasinen i grannskapet förmodligen är hyfsat fyllda. Det inger en viss trygghet, precis som en välfylld vedbod. Att vedboden är mer än fylld är stormen Alfridas förtjänst, vilket skaver lite grann.Om den korrekta benämningen är ett glo, vet jag inte. Det är kanske dialektalt. Finns kanske nån därute som vet.
Jag funderade lite runt hur man bearbetar den här sortens bilder. Rätt fula bilder, utan direkt finess. Som en Egglestonbild fast i skogen. Det är kanske mycket korn och svärta som gäller här. Fast, visst, ska det vara Eggleston ska det nog vara färg. Alldeles oavsett, det är ett möjligt bildspråk som kanske kan fungera i just det här sammanhanget. Som kopierat på extra hårt papper. Kanske ett pressat negativ. Allt det där går att åstadkomma i datorn. Nästintill. Men det verkar finnas en avgörande skillnads-parameter i den här analog-digitaljämförelsen och det är den slutliga bildens storlek. Om jag har ett tänkt negativ med en viss täthet, ett visst korn kopierat och uppförstorat på ett visst papper i en viss kemi kommer jag få ett resultat som är helt avhängigt av de faktorerna. Men i en digital värld, en bild på skärmen, där finns egentligen inte de begränsningarna. Skärmen har egentligen ingen slutstorlek. Eller, ja, jo det har den visst...För visst har storleken betydelse. Först där kan man avgöra bildens egentliga kvalitet. I det korn, i den skärpa eller oskärpa som blir. Och så ska man hela tiden komma i håg att skärpor, korn, svartvitt eller färg (bildspråkets adjektiv) med mera är bildens grammatik.

Jag gillar fula bilder.

Regnig dag och vad man kan pyssla med då

Jag såg en Cadillac Deville, tror jag bestämt att det var. Årsmodell, törs man gissa på en 69:a Så det blev en bild. Med JH Engströms bild på en Volvo 244 bakom en piskställning som dök upp i bakhuvudet. Mjukt exponerad och murrigt kontrastlös. Redan i fotoögonblicket tänkte jag på den bilden. Inte som epigon, utan mer för att jag såg en möjlighet att prova ett slags bildtänk. Den här mycket mjuka, ofta omättade, ibland lite murriga stilen var rätt i ropet för runt tio år sedan. Väsensskild från Tunbjörks blixtljuskontrast. För att inte tala om Martin Parr. Det är på något sätt en eftersinnande bildstil, med mycket berättelse och en ansenlig portion poesi. 

Genom att undersöka en bild, inte bara själva bildberättandet utan också undersöka bildens tekniska uppbyggnad tycker jag mig få en större förståelse. Och att det är ganska svårt att nå den där exceptionella mjukheten, en mjukhet som definitivt tillför något även om det förvisso finns flera sätt att åstadkomma det. 

Det fanns också, i min exponering en hel del text i form av skyltar och annat, sånt som gör bilden både daterad men också fäster den vid en plats. (Och därigenom tar bort bildens allmängiltighet.) Men att retuschera så att bilden fortfar att fungera visar sig vara inte alldeles enkelt. 

En Cadillac Deville, en cabriolet dessutom, från sent sextiotal, tidigt sjuttiotal är en anakronism. Ett par ton plåt vars huvudsakliga syfte är att manifestera sin ägares betydelse. Man förknippar väl annars gärna amerikanska bilar, jänkare, med en mer svulstigt elegans. Fenor, kromdetaljer, mullrande V8:a ska det så klart vara. Rattväxel på amerikanskt manér eller automatlådor. Och en futuristisk hitte-på estetik som bottnar i någon slags Blixt Gordon-strömlinjeform.  Det där med form och funktion är väldigt avlägset. Men en sån här årgång av Cadillac har blivit mer av en anonym yta. Det är en form som inte direkt blickar framåt på futuristiskt manér utan den är och beskriver den tid den är. Inte för inte lär den ha kallats ”one acre with weels”, en yta. Kan ägandet makten beskrivas bättre än med just en yta, en inmutning, det här är min del av vägen. Desto större, desto mer betydelse.

Idag är dessa plåtschabrak en utdöd art. Från en tid när fossila bränslen var lycka och framtid. När en bränsleförbrukning på ett par liter milen var högst försumbar. En slags dinosaurier. En passerad epok. Är de vackra, tja, en del. De lever i sin egen estetik. I sin egen subkultur. Men de hör nog numera hemma på muséer. Ett urval som illustrerar en knasig epok.

Men till bilden.

Att bara försöka minska kontrasten räcker nog inte. I den mån det går att efterlikna något som borde vara underexponerad negativ färgfilm. Man får nog lov att vrida lite på kurvorna också, särskilt den gröna. Eller med nyans/mättnadsverktyget minska lite på cyan och magenta. Jag har inte tagit reda på om JH Engströms bild är analog, men efter vad jag kan förstå är den det. Jag försöker återskapa med hjälp av den digitala verktygslådan. Mycket går att göra digitalt. Men inte allt. Sen är det väl också det att bilder på nätet är som MacDonalds. Printade bilder är det som gäller om man vill avgöra kvaliteten. Gärna rätt stora.

Det är roligt att experimentera, lära sig något. Även bildstilar jag nog inte kommer att praktisera själv, de ligger ibland lite för långt från vad jag är uppfödd med. Däremot läser jag JH Engströms bilder med stor glädje. Och andra liknande fotografer.

Till saken hör också att jag dessutom fick en flash till sextiotalets amerikanska superrealistiska  måleri med namn som Ralph Goings, Chuck Close med flera. Målningar som föreställer fotografier som föreställer en (ofta) banal amerikansk vardag.

Att vara människa

I Olof Hellströms ateljé. Olof ägnade mycket tid till att gestalta det där att vara människa om jag förstått saken rätt. Det blev många skisser i det arbetet. Att skissa tredimensionellt är lite mer skrymmande än att skissa på papper.
Skissandet, tänkandet i bildarbetet ska inte negligeras. Inte för fotografen heller. Det är kanske inte materielvård i första hand. Kanske något mer av tankeverksamhet. Att prova bildlösningar. Låta idéer sjunka in. Är det kanske fler än jag som har ett vaxdukshäfte med anteckningar, skisser, små utskrifter av foton. Kom-i-håger och anteckningar från fototillfällen. Lite mer fysiskt och långsamt än alla metadata och sparade inställningar.

(Bilderna tagna med en Fuji X10. Bra att ha i fickan. Annars mindre bra.)