Och lite grann om litium.

  Apropos litium i batterier. 80 procent av litium återvinns. Bra vad? Men det innebär att 20 procent inte återvinns utan sprids ut. Så i nästa mätcykel är det mindre litium som ska återvinnas, närmare bestämt 80 procent av det som återstår av den tidigare mätcykeln. Ja, statistiskt kunniga och matematiskt kunniga här på FS kan snabbt räkna fram kurvan. Samma sak tycks även gälla uran fick jag reda på . Vilket kan vara en generande faktor för alla kärnkraftskramare. (Vår energi och näringslivsminister inte att förglömma.) Det där med den inte förhandlingsbara entropin ni vet. Termodynamikens andra sats går liksom inte att villkora.
   Frågan dök upp i ett litet kallprat häromdagen med en professor emeritus i  fysikalisk kemi. Han har uppenbarligen koll på såna saker. Vi sågs som hastigast på konstgrafiska verkstaden här i stan. Bortsett från entropins problematik pysslar han lite grann på fritiden med hur man ska kunna etsa järnplåtar för grafiskt bruk på ett någorlunda miljövänligt sätt. Ett ytterligare möjligt  sätt att runda problemet med koppargrafik och etsande syror, en massa lösningsmedel och annat otrevligt.  En poäng med stålplåtar är dessutom att de är hållbara och tål därmed stora upplagor.

(Det här är Domeij, inte vår bästa press men den är nu anpassad för högtryck och fyller sin tjänst med den äran. Högtryck är annars rätt miljösnällt med vattenbaserade tryckfärger. Fuji Xpro2 numera i tjänst igen.) 

Och dagarna går... 

Om stora format

Anselm Kiefers skulpturer och målningar är nog definitionen på stora format. Och tungt. Han arbetar gärna med tunga material, mycket bly bland annat. Ruggigt effektiva bilder och gestaltningar, allt med någon slags koppling till Europas trasiga nittonhundratalshistoria men ofta med bibliska referenser. Vi var  överens om att det här är konst med tydligt politiskt tilltal men för den skull inte plakatbilder.

Artipelags konsthall på Värmdö utanför Stockholm. Utställningen slutar i morgon söndag och det lär dröja innan Kiefer kommer tillbaka till Sverige igen. Det är en bokstavligen tung och inte alldeles lättflyttat samling det här.

Trots den allestädes närvarande smartphonen blev det Fuji X10 som fick tjänstgöra. Den är roligare om än inte nödvändigtvis bättre.

Om pluggbrätten vardag och lite annat, kulturpolitik till exempel.

Idag går dagen åt till att plantera om en massa växter som ska ut från den skyddade tillvaron i växthuset. Vi sår i pluggbrätten. En och en. Sen sätter vi ut de små. Men basilikorna får åka tillbaka till växthuset. De trivs bättre där. Verktyget i förgrunden är graderat så man kan få rätt djup för frön och bönor. Göra ett lagom hål för en liten planta i ett pluggbrätte och trycka ut densamma ur brättet. Eller måtta plantavståndet i raderna. Väldigt användbart och kan säkert utvecklas.
  Kamera, den som ständigt finns tillstädes i bakfickan. 

I övrigt har dagen mestadels gått åt till att fundera gårdagens bloggaktiviteter: https://www.fotosidan.se/blogs/omvantperspektiv/index.htm

Att bloggarna och de diskussioner som kan uppstå är viktiga. Och att FS kan bli och vara en yta där den fotografiska och bildrelaterade diskussionen kan frodas. Jag känner en viss tillit i detta.

Vad övrigt är. Jag har mot bättre vetande(?) beställt ett nytt objektiv. Det kommer nu sakteliga krypandes i webbshoppandets besynnerliga värld. Återkommer om detta.

Vad som får visas

Om socialkonservativa krafter får som de vill är det minsta höjd på ribban som gäller för vad som får visas. Passerar Sara-Vide Ericsson under ribban? Det beror mest på om de som satt sig att uttolka "folkets röst och smak" tycker och förstår hennes bilder. Men vänta nu? Ere inte lite sådär feministiskt på nåt sätt? Nä, inte sånt på vårt museum. (Om man nu har nåt.)

Sara-Vide Eriksson på Kulturhuset i Stockholm. Klart sevärt måleri. Både tekniskt och innehållsligt. Och borde passera under ribban förutsatt att den inte ligger jäms med fotknölarna.

Om att välja kamera, och annat också för den delen

Visst finns det en evighetslång diskussion om vilken kamera som är bäst, eller hur? Sånt tillhör entusiasternas värld oavsett om det är kameror, spinnfiskerullar förgasare eller vad det nu vara månde. Och argumentationen för det ena eller andra tar inte sällan rent astronomiska proportioner. Vilket är en ganska viktigt detalj i den värld entusiasterna lever i. Själva drivmedlet, fotogenen så att säga.
En god vän till mig yttrade för ett tag sedan att ”mobilkameran, den är bra. Tycker jag.” Och då var jag ganska nära avtryckaren  med frågan ”varför då?” Eller ”hurdå?” Detta med vetskap om att vännen inte är fotograf, dedikerad fritidsfotograf, amatörfotograf eller på något sätt utmärkt sig för initierad bildförståelse, bildkunskap överhuvudtaget. Men jag höll mig. Vem vill vara en besserwisser.

Men när det gäller val av kamera så är väl det här citatet ur WeeGees Naked City inte helt fel: ”If you are puzzled about the kind of camera to buy, get a Speed Graphic…for two reasons…it´s a good camera and moreover, it is standard equipment for all press photographers…with a camera like that the cops will assume that you belong on the scene and will get you police lines. ( Later after you have sold some pictures, the editors will help you to get a press card.”

   Naked City apropos (kom ut 1945) är väl fotografiskt oändligt långt från de flesta dedikerade fotoentusiasternas uppfattning om vad en bra bild är. WeeGee använd i princip alltid blixt, och då talar vi om blixt, inte en  TTL-styrd sofistikerad utportionerare av lite extra ljus, Nä, här handlar det om BLIXT.
   En annan grej är att WeeGee (Arthur Fellig) också förklarar det där med hyperfokal inställning av avstånd-bländare. Detta i en tid när hypersnabba autofocus möjligen existerade i en fantasifylld science fictionvärld. Naked City är en fotografisk berättelse som man gärna kan hålla utkik efter. Om man letar i boklådor eller Bokbörsen. WeeGee är ett bildspråk från en annan planet om man jämför med dagens perfektionella digitalfoto. Bild är bild och bild är en berättelse, en sanning att ha i åtanke. 
  Vad gäller mobiltelefonkameran så är det fantastiska inte ergonomin, bildkvaliteten eller andra fotografiska parametrar, det är möjligheten att publicera, nästintill i realtid som är mobilens styrka. En styrka som bidrar till att hålla igång en av världens bästa affärsidéer, serverhallen. 

(Vad övrigt gäller. Nej till kommunala veton till vindkraft. Kärnkraft är bra men endast i sin säkraste form nämligen vår sol som inte är annat än ett gigantiskt kärnkraftverk. Och så har vi solkärnkraftens generatorer, vindkraft, solkraft, vattenkraft. Ungefär som i ett mänskligt byggt kärnkraftverk där den frisläppta  energin driver generatorer. Skillnaden är att solen går jämnt. Skiter det sig i ett människobyggt kärnkraftverk så blir det konsekvenser. Något för Frankrike att fundera på. De har gott om sådana.)

Det får bli en teckning idag. Fast jag använder ofta kameran som skissblock. Det blir en slags framkallningsprocess det med. Kol på papper 50x70cm. Tillhör Uppsala kommun.