Omvänt perspektiv

Motorsågskonstnär

Det här med skulptörer som arbetar i trä med motorsåg är en delikat fråga. Men Mats Nyberg är nu en av de väldigt få som har förmågan att använda motorsågen till något därutöver. Och dessutom i ackord med både teckning och video. Nu är vi jättelångt från utsågade älgar och örnar. Galleri Ett Sysslomansgatan 1 Uppsala

Postat 2019-05-18 21:54 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Jim Frykholm, hört talas om honom?

Hur uthärdar man? I tiden vi lever i, med oron som växer med åren… Kanske spela död?

Utställningen ”Play dead” består till stor del av funderingar kring de gångna 50 åren, från Paris 1968 till i dag. Sin inspiration har Jim Frykholm fått från bland annat Johan Jönsons poesi med ord som ”självdödsadministration: SJ, Posten, COOP, sjukhus, skola, apotek” och ”en ofantlig jag-produktion pågår”. När ska individualismen nå vägs ände?

En del av bilderna har kommit till av mer eller mindre självterapeutiska skäl. Meditativa, petiga blyertsteckningar har gett konstnären tröst. Annat är mer skissartat måleri av gamla motiv som Jim Frykholm idisslar regelbundet.

Att tänka är ingen svensk tradition, säger Johan Jönson också. Kanske ska det till en poet för att visa oss en väg ut ur den här skiten?
( texten hämtad ur katalogtexten.)

Jim ställer ut på Galleri Ett Walmstedtska gården Uppsala. Väl värt ett besök. En vecka kvar.

( Och här blev det lite Tri-X i shoppen. Det passar Jim. Lite rått, ruffigt, mothårs.)

Postat 2019-05-05 20:57 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

De flyende

Ingolf Kaiser, är ett mycket intressant konstnärsskap. Ingolf som var som mest verksam under sjuttio och åttiotalen visas upp i en väldigt fin utställning på Uppsala Konstmuseum. Den är inte heltäckande men "Vagn för flyende" finns med. Det är en stillsam men samtidigt väldigt effektiv gestaltning av denna i historien ständigt pågående flykt. Ingolf har själv den historien i sin ryggsäck. En speciell detalj med verket är att det första gången, nån gång på sjuttiotalet visades på det lilla Galleri Ett i Uppsala. Samma galleri där jag sitter och vaktar min utställning "Allt det vi inte såg". Och hur Ingolf lyckades bygga upp vagnen i det lila rummet är om inte en gåta så åtminstone ett magnifikt sätt att utnyttja ett utrymme. Jag minns vagnen från den utställningen och hur gripande den var och att den hängt med i min bildminnesbank sedan dess.  

Objektet med rullarna, cirka 300 skisser inrullade och förslutna. "De flyende" är ett försök att gestalta det här med flyktingar som är siffror i en statistik. Men varje individ är en berättelse. Statistiken kommer antagligen leda till att berättelserna fortfar att vara stängda, inte sedda. Nåt vi aldrig såg. Man ska våga se. På väggen bakom hänger verket ”Allt det vi inte såg II”. Nittio blundande självporträtt.
Hela utställningen försöker gestalta detta att inte se. Vilket är en lite granna delikat uppgift om man ska arbeta med synliga saker. Alldeles oavsett ingår kamera och foto som en väsentlig del i gestaltningen även om det inte förekommer några foton i själva presentationen.
Det är kameran som skissblock helt enkelt.

Om sedan besökaren går därifrån med en gnagande tanke vad det nu var som besökaren själv inte sett i sin egen värld har nog konceptet lyckats hoppas jag.

Postat 2019-03-25 10:34 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Ett tvärvetenskapligt projekt som undersöker relationen mellan människa och berg.

ANASTASIA SAVINOVA "High Land". Ett tvärvetenskapligt projekt som undersöker relationen mellan människa och berg. 
En mycket fin utställning till stor del fotobaserad, I Åhuset Walmstedtska gården Uppsala. Sevärd!

Det är alltså Anastasia man kan se på bilden. Och så det här med fönster som ljuskälla. Och Silver Efex med Acrosfilter. Som jag har börjat gilla skarpt.)

Postat 2019-02-23 16:03 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Gatufoto och (varför kom jag att tänka på Claes Oldenburg?)

Jo, för att den svenskfödde amerikanske skulptören Claes Oldenburg bland annat gjorde en mjuk toalettstol. Han gjorde en hård version också. Men det där är  en annan tid. Sextiotal och Pontus Hultén och Moderna Muséet. Stockholm som en stad i kulturen. Jag börjar nog min ”tideräkning” med Niki de Saint Phalle och jätteskulpturen Hon. Efter Hon kom Claes Oldenburg-utställningen med teckningar och skulpturer. ( Jag har utställningskatalogen kvar. Det var en spännande höst för en yngling inte ens torr bakom öronen som på nåt egendomligt vis med viss hjälp av konstförstående föräldrar exponerades för allt det här.) 
Så nu stod alltså en toalettstol på Slottsbacken, och när tiden swooschat färdigt i tanken. En bild. Gatufoto. Ja. Beskuren. Ja. Och av någon anledning dyker då Hans Hammarskölds bild på Claes Oldenburg upp när han kånkar på en jättelik tub i Londons gatumyller. Inte så konstigt kanske. Verkligheten sätter igång associationer, eller är det tvärtom?

Jaa, det är ju rätt mycket gata med på den här bilden. Och berättar jag att jag just nyss beskar bort en tant i övre vänstra hörnet. Och att jag kapade toalettstolen i nederkant. Så får man väl ändå inte göra. Men. För att jag ville vadå? Att tanten gick där hon gick hade kanske bidragit till kompositionen. Man ska inte beskära bort saker så att bildytan inte sluts. (Gammal kompositionsprincip från renässansen.) Men, det gjorde jag. För att bilden därigenom i någon mån kom att bli en del av en berättelse. I sin enskildhet kanske inte helt enkel att tolka men i ett större bildsammanhang kanske en pusselbit i den stora berättelsen. Den som lever får se. Det här får bli ouverturen till funderingar om bilders berättelser. Och varför gatufoto kanske  har sitt största problem just där.

Postat 2019-01-15 22:47 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 Nästa