Rapport från skärgår´n

220717

Värmeböljan övergick till ett mer normalt sommarväder, läs omväxlande. Det tråkiga är att vi inte har nåt bra facit för hur det ska vara. Vi gissar oss till nån slags medelväder och ser inte de stora övergripande förändringarna.

Blidösund ska ut på lusttur till Brunnskär och anlöper vår brygga. Fuji Xpro2 Meike 12/2.0)

   Jag har plåtat med det nya 12mm vidvinkeln. Och jag finner det gott. Man ställer det hyperfokalt efter rådande situation och sen är det bara att köra. Trevligt. Som i gamla tider. Visst blir det rätt mycket nackar. Men det tecknar skarpt, så skarpt som behövs. Och distortionen är måttlig beroende på hur man riktar objektivet. Eller också köper man distortionen. Det fanns en tid när man utnyttjade distortionen som ett kreativt verktyg.  
    Har objektivet någon påverkan på färgåtergivning? Kanske, men absolut inte mer än valet av arbetsfärgrymd  eller valet mellan raw eller jpg.
    Vi är nu  i mitten av juli. Skärgårdssommaren som ligger lite granna efter sommaren i inlandet. Trastarna envisas fortfarande om än lite förstrött. De andra har stängt pipan nu. Fast det är faktiskt bara ett par dagar sen den sista talgoxen slog på sitt städ, tit-u, tit-u. Sånt hör februarivåren till. Och nog drog inte morkullan över taknocken i förrgår. Är tiden ur led?
   Så sitter jag i köket och en efterlängtad regnskur ligger som en dunkel fond på det alldeles nya plåttaket som är husets nya. Dyrt. Ja det är bara förnamnet. Men nu behöver inte jag, möjligen nästnästa generation bry sig om husets tak. Vem det nu är. Är bara taket helt är det lugnt. Jag gillar regn. På tak, eller presseningar. Eller på kojor. Man känner en slags trygghet i det.
   Förra veckan fick vi faktiskt fått över åtta millimeter regn, i två omgångar. Det är vi glada för. Våra odlingar klarar sig nog i år. För det växer så det knakar. Och vi har vatten i våra tunnor så vi klarar ett par veckors torka. Men om grundvattnet är det en annan historia.

I går kväll var vi och lyssnade på Drottningholms Barockensemble i Blidö kyrka. Kompetent. Inlevelsefullt. Sällsynt bra. Tio fullblodsmusiker med specialitet spelar ute i regionens ytterkanter. Det är kultur när det är som bäst.
(Och i kväll blir det Billie Holliday, John Coltrane eller Newport Jazz Festival på SVTplay. Ordningen är inte riktigt förhandlad ännu.)

Vindkraft är kärnkraft.

En grej jag inte riktigt förstått är det här med kärnkraftsförespråkarnas vurm för kärnkraft. Vår planet har sen begynnelsen drivits med kärnkraft, fusionsenergi dessutom, denna hett eftertraktade energiformen  som är så svår att få till konstgjort. Men vår sol levererar sådan och ha så gjort i milliarder år och kommer att fortsätta i milliarder år på detta vis. Det är liksom inget nytt under solen.

I den ljusa tiden blir det en del lite tillbakalutat makrofotografi i spenaten. Kan det ha att göra med pappans stora intresse för flora. Han byggde herbarier han. Nikon D800 och ett Nikkor 55mm är utrustningen som i huvudsak gäller.

Hur fungerar ett kärnkraftverk? Man skapar värme genom att klyva atomer, koka vatten som blir ånga och driver turbin som i sin tur driver en generator som i sin tur genererar elektricitet.  En energiform som kan användas till lite allt möjligt. Skapa värme till exempel. Vilket är lite att gå över ån efter vatten. Men elektricitet kan omvandlas till andra saker också,  att få  tåg och elbilar och sånt att rulla. Eller värma upp badrumsgolvet eller sätta snurr på en hjärt-lungmaskin och en hel del andra mer eller mindre nyttiga grejer. Man kan också utnyttja lägesenergi genom att använda den kondenserade vattenångan som kan samlas upp i dammar och sen med hjälp av lite fallhöjd få en turbin att snurra och i sin tur en generator skapa elektricitet den vägen. Som man kan använda till lite allt möjligt. Fast just det sättet är kanske lite osmart att göra med ett kärnkraftverk. Pysslar man med solenergi kan man såklart plocka hem energin direkt via solceller eller andra mer spektakulära projekt som man gör i Marocko till exempel. Eller att med hjälp av nanoteknik och tunna filmer utvinna elektricitet direkt. Den tekniken är de bra på vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala.
  För visst är det nu så att det helt enkelt finns tillräckligt med energi tillgängligt väldigt många gånger om för att täcka ett konsumistiskt ohållbart leverne redan nu. Plus en hel del annat också. Kärnkraft är liksom bara dumt. Som sagt, bättre att ta vara på det som redan finns. 
   Eller kan det vara så att vindkraftverk inom synhåll är en alltför tydlig påminnelse om det här med överdriven konsumism?

Hagtorn inte riktigt utslaget men berett på att utnyttja fusionsenergin som fullkomligt sköljer över trädet, och mig, och det mesta i grannskapet.

Om den lilla poesin.

Så går en av de där dagarna i början av juni då allt ligger framför stäven. Och skogsnävan blommar och står inte dikesrenen redan i fägnadsmoln av hundkex och smörblomma. Och barnbarn som rycker sina första strömmingar, vilket i sig är lite märkvärdigt att de överhuvudtaget simmar här i ytterfjärdens innerkant i dessa dagar med industrifiskande jättetrålare därute. Ur led är tiden.

Men det hindrar inte att de senare marineras i citronsaft, olivolja, salt peppar vitlök och en knippa timjan och persilja. Och tar en vända över grillen. Tillsammans med ett knippe skogslök. Och jodå, nog gol göken i väster också. Det goda livet.

Blått och man ser lite mer

Den här bilden ser inte mycket ut för världen men såg ni vyn i en kikare skulle ni säkert haja till. Förstora gärna. Ett inte helt ovanligt fenomen i skärgården på vårarna. Det är de här hägringarna man ser som hänger över horisonten. Det gör att man faktiskt ser, om man har en kikare, skärgårdarna väldigt långt ut, Nassa och ända ut till Svenska Högarna. Det är spännande. Det lär för övrigt vara det här fenomenet som gett upphovet till”Gunnilsöra”, den sägenomspunna ön som svävar långt ute till havs och som möjligen kan vara en hägring av Ösel på andra sidan Östersjön. 
   Det är inte osökt att jag kommer att tänka på ett kommunalråd i kommunen (företräder ett parti på blåa sidan) som med reptilsnabbhet reagerade på en fundering och idé  om  att bygga en vindkraftpark ute i Östersjön ungefär trettio sjömil sydost om Sandhamn. Det skulle inkräkta på utsikt och förfula landskapet med sina 300 meter höga vindsnurror. Nu hör det visserligen till saken att man knappast lär se vindsnurrorna vare sig från KSSS klubbhus på Sandhamn eller än mindre från kommunalrådets veranda. Mest beroende på att jordens krökning inte tillåter det, men också därför att det är väldigt svårt att urskilja ett fem meter brett rotorblad på det avståndet. Och skulle man till äventyrs göra det eller bara känna en allmän olust skulle kommunalrådet kunna  sända en tanke till golvvärmen i badrummet, elbilen, tvättmaskinen, kylen och frysen och ja listan blir rätt lång. Fullt utbyggt skulle vindkraftsparken producera 20 TW, ungefär lika mycket som Forsmarks tre reaktorer gör.
   Det är sånt där man kan fundera runt när man sitter på en vårvarm sten och spanar, lyssnar på alfågelsången och alla de andra som snattrar runt ute på fjärden. 

Tre år sedan, och om vikten av ritualer.

Ute på ön och står i kvällen och tittar på en disig fullmåne. Jag har sett en del fågel idag. Inga bilder, lämplig teknik finns inte tillgänglig men ni får tro mig på mitt ord. Skrakar, knipor, allor, några viggar,  ett gäng gråhäger och inte riktigt hundra säker men var det inte ett par salskrakar där längst ute i det fokus en hyfsad handkikare medger.
    Och nu på kvällen dök du upp i mitt minne, Jonas. Det är nu mer än tre år sedan du klev in på den där andra stigen. Vi som går livstigen och ni andra som går döstigen. En inte helt oangenäm metafor trots allt, man går liksom sida vid sida på nåt sätt. Det hände ju nån gång då och då att vi flåsade runt på en morgonspringrunda eller när du satt morgontidig i fotöljen i Grebbestad och hade varit igång och forskat sen solen gått upp. Du var en sån där som satt på rumpan dagarna i ända framför datorskärmen, om nu omgivningen inte krävde en stunds utomhusvistelse. Vad du gjorde som professor emeritus på ditt labb med dina doktorander såg jag aldrig, om det vet jag ingenting, det ligger klart över min fattningsförmåga. Men du förklarade ändå vissa grejer rätt bra, så professor i klinisk virologi du var. Och attans också, du missade seklets grej, corona-covid19. Det hade varit nåt att sätta tänderna i. Men jag förstår också det här med att sitta framför datorn. Grejer som virus och alltsom där tillhör är så komplext att det går liksom inte att vänta på att det ska puttra till i nåt provrör förklarade du. Och med facit i hand är det kanske så det gick till när man hade ett potent vaccin ute i praktiken på dryga ett år. Många datorer, många forskare liksom.
   Så det är väl med det som med andra komplexa saker, det är mycket datorer och simuleringar, massiva mängder med fakta. Som i klimatforskningen till exempel. Man kan börja med att skilja på väder och klimat. Och fortsätta vidare. För ett som är säkert, de fåtalet forskare som dissar konsensus har inte stått ute på backen med fingret i vädret och blicken mot skyn. Snarare har de suttit på sina bakar framför datorskärmar och luskammat internet efter lämpliga fakta som eventuellt kan styrka nån klimatologisk tes som passar.
   I morse gled Gammel Ante (havsörnen) över hustaket, det är inte så märkvärdigt längre. Man ropar ett litet gomorron, och vinklar han inte lite med vingarna. Jo. Och det här med våren som helst ska dokumenteras varje år. En ritual. Nog så viktig.

Det fick bli en mobilbild idag. Av ren slöhet. Men utsnittet och skärpedjupet stämmer ändå.