Att göra det lätt för sig

Jag har ett manuellt vidvinkel på kameran, ett 12 mm 2.0. Det har det goda med sig att om man ställer det hyperfokalt bländare 8 och avståndet runt 2 meter och låser det hela med en bit tejp, sätter ett hyfsat generöst auto-iso så har man plötsligt en kamera att i princip bara trycka av. Skärpedjupet blir generöst och utsnittet får med det mesta.  Allt med en Fuji Xpro2 och ett Meike 12mm. Rätt kul.
En del gillar fotografer, andra inte. 
(Konst på Blidö, ett sånt där sommarevenemang. Mycket folk. Bild och musik. Jag deltar med en vägg, dock icke fotografi.)

Lite mer om optik och hur man egentligen ser saker

Såna här sällsynta högtrycksryggar med 21 grader i badvattnet och en stillsam sjöbris nån dag efter midsommarhelgen lockar väl vem som helst ut till ytterskären. Särskilt då man vet att de flesta löneslavar åkte hem till grottekvarnen i går kväll. Men med ett barnbarn som kompanjon utforskar vi en (mycket välbekant) liten ö. Familjen svan, en labyrint, badvatten med tångruskor (”hötter” på roslagsmål) och spigg. Det är en unge som sakta men säkert gör sig bekväm i det här hörnet av världen. Och lär sig ro en båt så snart fyllda sex år som man är, och andra nyttigheter.

  Bilden visar Svartlögafjärden i Stockholms skärgård och vid horisonten förtonar sig Ljusterös siluett. Vad en observatör från vår utsiktspunkt inte ser, knappt ens med en fältkikare 10x42 är två stycken vindkraftverk med totalhöjden 150 meter (navhöjd 95 meter och rotordiameter 110 meter.) Förutom vindsnurrorna kan en skarpögd observatör, helst då alltså med fältkikare urskilja inte mindre än fem mobilmaster utmed horisonten. Avståndet mellan vår observationsplats (cirka 4 meter över havsytan) och kraftverken är ungefär 23 kilometer, sikten ca 20-50 km enligt SMHI:s observation. Bilden är tagen med 23mm objektiv för aps-c. Ett lite snävare utsnitt vore kanske mer rättvisande om man jämför med ögats aktiva synfält ( ja det är det där med tappar och stavar och hur synapparaten egentligen fungerar) och observationen tar ingen som helst hänsyn till observatörens förväntningar på vad denne egentligen ser, eller förväntar sig se, för om nu observatören befunnit sig i riksdagshusets plenisal ser denne ingenting av detta.

det finns mycket värt att observera en solig dag.
  

Rycka strömming eller tomma hinkar

(Iphone 6. Inte en tillstymmelse till efterbearbetning.)

Fredag eftermiddag, lite småkylig ostlig och ett försök att dra upp middagen. Strömming mediteraine är en paradrätt i huset. (låt marinera strömmingen i citron, vitlök, olivolja och timjan. Halstra.) Nu blir det tomt i hinken och minns jag inte andra tider när man rodde hem med en rågad tioliters hink på durken. En del hävdar att det är säl och skarv som är boven, men så många sälar och skarvar finns inte att de skulle glufsa i sig alla Östersjöns och Bottenhavets strömmingar. Ekologi, evolution och en del andra grejer sätter stopp för det innan det sker. Dessutom har man kanske inte rätt att förvägra sälar och skarvar mat på middagsbordet. Lika lite som sitt eget middagsbord.
   Industritrålning akut, men kanske på lång sikt det bedrövliga tillstånd innanhavet befinner sig i är nog skälet. Vem minns inte den tiden då frågan inför middagen inte var om torsk, utan hur många. Så rodde man ut med jollen medans pluggen stod på spritköket i pentryt och drog upp önskat antal.

Det är annorlunda nu. Och så här kan man kanske också illustrera klimat och miljöfrågor.

(Aktersnurran på bilden är en luftkyld fyrtaktare som körs på alkylatbensin. Och såväl värmelära som termodynamikens satser gäller märkligt nog fortfarande i det här hörnet av Östersjön.) 

Om lämpligt fotoväder

Jag har en rulle Fomapan 200 i min Nikon F, den med Photomicsökaren. Då vill man inte ha knastersol och ständigt blå himmel. Man kan förvänta sig att skärgårdsvädret särskilt på våren har några dagar eller morgnar med vacker dimma eller dis. Eller rejält mulet. Svartvitt väder som man säger. Men så icke. Och inte blir det så mycket annat fotograferande heller. Man kan gör annat. Bygga ett skjul eller regntak över verkstadsarbetsplatsen. Sånt är också roligt. Och nyttigt.

Under arbete. Restimret står kvar. Att det blir några kvadratmeter regnsamlare, om det nu kommer något, får tas med i beräkningen. Då är det bra att hitta lite hängrännskrokar i skrotlådan. Och en gammal hängränna bakom knuten. Sånt som AI inte fixar.

Vindspelet i hagtornet hänger kvar. Stengods klingar bra och den koboltblå glasyren hänger med.
Sen funderar jag på det här med AI jag också, det ligger ju i tiden. Just nu är tillvaron rätt långt från AI. Stengods och koboltglasyr är liksom på riktigt. Det är gullvivor, mandelblom, kattfot och blå viol också. Och en halvvägs exponerad Fomapan 200 den med.

Vindkraftverk, ett par grejer att ha i minnet

Om havsbaserad vindkraft finns det en hel del åsikter. De flesta handlar om att de stör utsikten.
  1. Eftersom jordytan kröker sig, jorden är som bekant rund, kommer en större del av vindkraftverket hamna under horisonten. Den som utbildat sig till befälhavare i sjöfart är säkert införstådd i de tabeller man kan använda just för sådana beräkningar.
2. Saker och ting blir ser ut att bli mindre ju längre bort de är. Nåt som varje fotograf känner till. Saker långt borta krymper inte bara på höjden utan även på bredden. Trehundra meter på höjden, hur mycket i synfältet blir det på tre mils avstånd, för att inte tala om bredden på ett vindkraftverk? (En entusiastisk fotograf kan nog översätta detta till bågsekunder.)
3. Om nu vindkraftverk placeras  30 kilometer från kusten,  och då med tanke på sikt över hav. Vid mycket god sikt räknar man med 30- 40 kilometers sikt. Men alla dagar har inte mycket god sikt. 
4. Observatören måste vara på rätt plats. Och vid rätt tidpunkt. Vindkraft i Östersjön utanför Stockholms skärgård kan  möjligen ses från Tärnskären i Stockholms skärgård, fast där är inte så många observatörer,  eller från Trouville på Sandhamn. Där bor det för övrigt rätt få personer, undantaget ett fåtal välbeställda sommarhusinnehavare.  Förutsatt att sikten är på topp, alltså.
  Nu ska man så klart inte förringa själva vetskapen om att det står en hord med vindkraftverk bortom horisonten. Den kan ju vara nog så störande…
   Tankar som dök upp när jag körde båten från Nisses brygga till hemmabryggan och lät blicken svepa styrbord. (Hemmavid har ett av grågåsparen  fått ällingar. Tre stycken. Sötfaktor 5. Men naturligtvis ingen kamera tillhands. 
(Nu kan det också invändas i att den här bloggtexten inte handlar särskilt mycket om fotografi, men mer om optik och hur vi ser och upplever saker vilket är nog så betydelsefullt för fotografi.)

  Nikon F Photomic gör sin tjänst och jag överlistar den rätt basalt utformade ljusmätningen. Old school om man säger.