Gloet. En tanke i skogen. Och William Eggleston.

Passerar gloet i skogen. I år är gloet vattenfyllt och skvallrar om att de små vattenmagasinen i grannskapet förmodligen är hyfsat fyllda. Det inger en viss trygghet, precis som en välfylld vedbod. Att vedboden är mer än fylld är stormen Alfridas förtjänst, vilket skaver lite grann.Om den korrekta benämningen är ett glo, vet jag inte. Det är kanske dialektalt. Finns kanske nån därute som vet.
Jag funderade lite runt hur man bearbetar den här sortens bilder. Rätt fula bilder, utan direkt finess. Som en Egglestonbild fast i skogen. Det är kanske mycket korn och svärta som gäller här. Fast, visst, ska det vara Eggleston ska det nog vara färg. Alldeles oavsett, det är ett möjligt bildspråk som kanske kan fungera i just det här sammanhanget. Som kopierat på extra hårt papper. Kanske ett pressat negativ. Allt det där går att åstadkomma i datorn. Nästintill. Men det verkar finnas en avgörande skillnads-parameter i den här analog-digitaljämförelsen och det är den slutliga bildens storlek. Om jag har ett tänkt negativ med en viss täthet, ett visst korn kopierat och uppförstorat på ett visst papper i en viss kemi kommer jag få ett resultat som är helt avhängigt av de faktorerna. Men i en digital värld, en bild på skärmen, där finns egentligen inte de begränsningarna. Skärmen har egentligen ingen slutstorlek. Eller, ja, jo det har den visst...För visst har storleken betydelse. Först där kan man avgöra bildens egentliga kvalitet. I det korn, i den skärpa eller oskärpa som blir. Och så ska man hela tiden komma i håg att skärpor, korn, svartvitt eller färg (bildspråkets adjektiv) med mera är bildens grammatik.

Jag gillar fula bilder.

Att vara människa

I Olof Hellströms ateljé. Olof ägnade mycket tid till att gestalta det där att vara människa om jag förstått saken rätt. Det blev många skisser i det arbetet. Att skissa tredimensionellt är lite mer skrymmande än att skissa på papper.
Skissandet, tänkandet i bildarbetet ska inte negligeras. Inte för fotografen heller. Det är kanske inte materielvård i första hand. Kanske något mer av tankeverksamhet. Att prova bildlösningar. Låta idéer sjunka in. Är det kanske fler än jag som har ett vaxdukshäfte med anteckningar, skisser, små utskrifter av foton. Kom-i-håger och anteckningar från fototillfällen. Lite mer fysiskt och långsamt än alla metadata och sparade inställningar.

(Bilderna tagna med en Fuji X10. Bra att ha i fickan. Annars mindre bra.)

Konsten att se

Jag återkommer ibland  till John Berger och "Ways of seeing". Många hävdar att foto inte ska handla om bildens efterföljande  seende, allså det som sker när betraktaren träder in på arenan. Kan det vara ett slags litet missförstånd av vad HCB menade med "the decisive moment- Le Sauvette". Att tänka bort betraktaren, mottagaren är förvisso inte helt ovanligt, och det kan säkert vara så att den tänkta läsaren inte alls hjälper fotografen i konceptionsögonblicket. Sannolikt inte. Men det är inte samma sak att fotografera som att publicera en bild. I publiceringen gör bilden ett kvalitativt språng. Den blir till en tolkning. I bästa fall. Börjar jag bli tjatig?
I skärgårn går det lagom fort. Det blir faktiskt ett mellan hägg och syren. Man hinner se när det händer. 

(Bilden har inte så särskilt mycket med texten att göra, bortsett från att mottagaren kan vara anonym och att det nu finns många olika sätt att se.)

Gatufoto och långsamhetens lov

En öl i Prag. Inte direkt gatufoto precis. Men en bild.

Jag tror att Joakim K E Johansson i sin blogg här på FS är inne på ett bra spår om gatufotots lilla problem. Läs den. Joakim refererar till Cartier-Bresson, med all rätt för det HCB hävdar är att fotografi måste få ta sin tid. Och han beskriver detta att röra sig långsamt, uppmärksamt, stanna till och ge sig tid till att avvakta. Att vänta in ögonblicket, och att vara beredd. 

Det är ungefär samma sak för en tecknare, målare eller annan bildkonstnär. Det tar tid. Man snyter inte fram en bild på en minut. Vilket kan tyckas konstigt för en fotograf som tänker i exponeringstider kortare än en blinkning. Men foto är förberedelser, inväntande, närvaro, koncentration, och efterarbetet i mörkrum eller i datorn. Det kanske är svårt att göra jämförelsen - idé, skiss, utförande, värdering, korrigering som man gör inför en målning eller teckning. Men likheten finns.

Men idag har vi en omedelbarhetens filosofi. Snabbt. Omedelbar behovstillfredställelse. En bildkultur som åtminstone i det fotografiska tillåter direkt publicerande. Och förmodligen också ett snabbt gillande från när och fjärran. Finns det tid för eftertanke? Värderingen av en bild? I hela kedjan.

Det är möjligt att det här är något av en generationsfråga. Om man som de gamla rävarna har levt i det analoga fotograferandet med framkallningsritualer och mörkrumsseanser är det kanske svårt att förstå det här - tryck och publicera. För oss var det en lång väg innan en sällsynt lyckad och värderad bild blev publik. Så är det inte idag. Och kanske, den tidsrymd som kan behövas för att avgöra om en bild verkligen håller för att exponeras publikt har därigenom blivit  lite för kort.

Att publicera innebär att göra bilden publik. Här! Se mig. Tyd mig. Läs mig. I det ögonblicket gör bilden ett kvalitativt språng. Från att vara fotografens, sändarens egen juvel, till att bli allmänt tillgänglig och, i bästa fall sedd, medvetet sedd av en mottagare. 

Återkommer i detta.

Nya bryggan och hemslöjdad soffa. Tjockan rullar in. Mistlurarna skär genom verkligheten.

Vaknar 8.00 Springrunda. Mulet och lite disigt. Lite trög i benen. Lugnt på ön. Plockar med växthuset. Skruvar fast nocken. Åker och handlar på ICA. Handlar lite mer som behövs på brädgården. Hämtar propellern på Borgö. Gör färdigt soffan och tar ner den till bryggan. Det har regnat i dag. Lite skurar. Ett par millimeter. Fortsätter på växthuset. Det verkar fungera som jag tänkt, även om det finns ett och annat mätfel. Kvällen kommer och dimman rullar in. Skärgårdsvår.

Och på frågan om gatufoto sa de nästan alltid, nja, jag vet inte...

Idag närkontakt med geting. Nästippen. Baddar snabbt med alsolsprit och tar en dos Betapred. Jag kommer alltså se ut som Rudolf med röda mulen i en vecka framåt. En rätt stor mule. Inget att se fram emot att behöva förklara varför man ser ut som en stoppsignal i nian. Nu klarar det sig verkar det som. En får se i morgon. Att dona och bygga lite här och där är ganska skönt. Och så tänker man så bra. På lite allt möjligt. Fotografi och bilder till exempel. Och för mig som odlar en hart när pedantisk inställning till genren gatufotografi, låt vara av akademiskt pedantisk art, finns det ständigt nya kopplingar.

Har ni tänkt på att de flesta av nittonhundratalets bemärkta fotografer, sådana som alltför ofta får epitetet gatufotograf stämplat i pannan väldigt ofta, i intervjuer, svarar på frågan: Hur tänker du om gatufotografi? Och de svarar alltsom oftast: Nja, gatufoto. Vet inte direkt... Jag fotograferar väl mest så som det blir. ( Eller något annat med samma andemening.)
Alltså, gatufotograferandet lånar metoder, förhållningssätt och teknik. Skapar en genre utifrån detta. Men de stora elefanterna i nittonhundratalets dokumentära fotografi. Nä, de är bara inspiration men definitivt inte ”street photography”. Så har vi bara detta i bakhuvudet är det väl bara att köra på.

Men jag tror att man tar bättre bilder om man, de facto inte går ut på stan och tänker ” nu ska jag ta lite gatufoto”.  Gatufoto, som alla andra bilder uppstår först när betraktaren-mottagaren träder in på scenen. Jag som är fotograf kan bara såpa banan och hoppas att allt går i mål som jag tänkt.

(Bilder från NY, Manhattan. Gatufotografens scharaffenland.)