Kalas

 Det är verkligen speciellt med barnbarn och barn. Jag känner ibland som att det är mig själv jag ser i barnbarnen. Barnet i en vaknar till liv. En glädje som är så speciell och det får mig att minnas min egen barndom. Får mig också att tänka på livet. Att se ett barns ohämmade glädje, höra skratt, det värmer.

Idag fick jag dessutom höra historien om mig igen, som fyråring då jag trillade ner från ett garagetak och spräckte skallbenet , det var hur lätt som helst att ta sig upp där även för en fyraåring . Jag fick ligga på sjukhus en hel månad, jag fick inte gå, bara ligga. Min balans försvann och jag fick till sist lära mig att gå igen. Så jag har lärt mig gå två gånger. 

Ja, dessa barn..

På väg till " Lets dance"?

och det blir lite oro i ledet, det kan ju bero på att örnen kom i vägen. I dag har det passerat hundratals tranor och det är sannerligen intressant att se hur de cirkulerar uppe i luften. Fyra havsörnar/ormvråkar i närheten, vet inte inte om de störde deras tur men såg nästan ut som det.

Men till sist blir det ordning i ledet och alla styr åt samma håll.

Sen finns det dom som inte ägnar sig åt flykter till varmare breddgrader utan håller sig på samma plats året runt. Inte så noga med klädseln heller ser det ut som. Känner sig hemma.

Samtliga bilder tagna idag, i ett vackert vårväder i Hörvik

Blicken

 jag fick, intensiv och skarp.

Tanten på Tunnelgatan

eller vem är jag att bestämma vem som är tant eller inte. En dag som denna 8 mars, internationella kvinnodagen som uppmärksammas på olika sätt runt om i världen.

Den här bilden tog jag förra året på Tunnelgatan i Stockholm, jag satt på en bänk och studerade förbipasserande och i händerna höll jag min mobiltelefon. Jag klickade av denna bild och upplevde att vi fick ögonkontakt. Jag har inte direkt ägnat mig åt gatufotografering och har väl inte direkt möjligheterna till det på hemmaplan eftersom jag bor i lilla Hörvik.

Men av alla bilder jag tagit genom åren så har just denna en speciell plats i mitt hjärta. Den är absolut inte perfekt rent tekniskt och jag har provat den som s/v men den känns bäst så här, för mig, bör jag kanske tillägga.

När jag sen tänker på vilken plats jag tagit den på, en gata som faktiskt redan gått till historien, pga av att  Olof Palmes mördare ska ha sprungit upp här på Tunnelgatan från Sveavägen.

Min fantasi sätter igång och jag tänker på om tanten hade varit på plats och hur hon reagerat. Kanske hade hon slagit till mördaren med sin handväska om han stött till henne under sin flykt, kanske hade hon blivit rasande och sprungit efter en bit, kanske hade hon registrerat och kunnat ge en beskrivning på gärningsmannen, jag vet inte men länge leve tanten.

 Hoppas även att min blogg lever ett tag till, det här var inlägg 300 ialla fall.

Pulkasäsongen är över

i alla fall i Hörvik. Det går mot ljusare och varmare tider. Den här bilden tog jag för några år sedan och idag när jag bläddrade bland gamla bilder i datorn dök den upp och jag tänkte att det är så trevligt att man förevigat vissa saker eller händelser i livet, det är skoj att komma ihåg dessa händelser och uppleva känslor tack vare fotona man tagit om man bara ger sig tid.