Åh åh tjejer

Vi måste höja våra röster för att höras. Känns texten förlegad? Jag tycker inte det. Efter Raunis inlägg om manligt, kvinnligt väcktes en del tankar. Jag har tidigare funderat och även tagit upp det här på min blogg på Fotosidan.

För mig är bloggandet nästan som att skriva dagbok och dela med mig av mina bilder och tankar. Jag har alltid tyckt om att skriva även om jag skriver hellre än bra. Jag har ibland problem med grammatiken och under en tid i mitt liv blev jag påhoppad av en språkpolis, vilket fick mig att sluta skriva under en period.

Jag tror att grammatiken blivit lite lidande av att jag är tvåspråkig. Svenskan var inte det första språk jag lärde mig. Jag kan inte heller minnas när jag lärde mig svenska men förmodligen var det ganska tidigt då jag började leka med svenska barn och när jag började första klass kunde jag svenska.

För ett antal år sedan då jag gick en teaterutbildning hade vi ett projekt tillsammans med elever som gick en skrivarkurs och jag diskuterade med en av tjejerna om skrivande och jag sa att jag gärna hade gått en skrivarkurs men att jag hade problem med grammatiken, jag ansåg mig inte tillräckligt kvalificerad för att gå en skrivarkurs.

Svaret jag då fick, har etsat sig fast i mig.

- Det spelar ingen roll, skriv det du känner, sa hon.

Så självklart var det. Ni tycker kanske att det var väl inget märkvärdigt med det, men för mig har dessa ord betytt mycket. Jag hade under lång tid talat om för mig själv att jag inte kan skriva. Vad hände tror ni?

Jo, jag började skriva igen och det var innan bloggandets tid, men jag skrev och skrev , sparade i min dator. Jag skrev för mig själv, ingen annan läste mina texter. Det var en befrielse.

Numera tänker jag inte på att jag kanske inte skriver rätt och skulle någon språkpolis hoppa på mig så bryr jag mig inte, ifall någon inte förstår vad jag skriver får jag väl förklara vad jag menar.

Vad jag vill med detta är att vi ofta är så bra på att sätta gränser för oss själva för att vi lyssnar allt för mycket på andra och det gör många gånger att vi går miste om upplevelser. Många av oss är experter på att tala om vad inte kan men desto mindre experter på att tala om vad vi kan och vad vi skulle kunna lära oss om vi bara vågar.

Vad har detta med manligt och kvinnligt att göra? Min personliga åsikt är att bäst klimat och dynamik skapas av en blandning av olika personligheter, intressen, kön och ålder. Ett gäng med likasinnade kan bli ganska tråkigt, enformigt och förutsägbart. Mångfald är kanske rätta ordet.

Alla behövs vi, så om det nu finns någon tjej som inte tycker sig platsa bland, för tillfället flertalet bloggande män här på Fotosidan, skriv och fota som ni vill. Jag gillar att läsa och titta på alla möjliga foton. Våga vara er själva, det brukar bli bäst då.

Jag har för nävarande inte varit så aktiv här, har mycket annat att stå i, men det är en annan historia, som jag kan återkomma till.

En trevlig helg till er alla!

Förebild

Pratade med Lizzie i dag. En kvinna som blivit en stor förebild för mig. Förra hösten och i våras fick jag hyra ett rum hos henne då jag studerade i Halmstad. Kommer så väl i håg när jag satte mig i bilen förra hösten och körde till Halmstad. Jag hade packat för en veckas vistelse och hade även bokat rum på ett vandrarhem. När jag efter första dagen i skolan körde till detta vandrarhem visste jag inte vad jag skulle mötas av och det visade sig att standarden var mycket enkel och det har jag inget emot men jag kände direkt att det kändes fel. Rummet var möblerat med två våningssängar och inget annat.

Jag bestämde direkt att här kan jag inte bo och plockade fram laptopen för att se om jag kunde hitta något annat alternativ och någonstans i bakhuvudet hade jag Lizzies , som jag tidigare läst om då jag sökt på nätet. Jag hittade numret och ringde upp.

- Hej, sa jag. Jag har panik och behöver ett rum, har du ledigt? Frågade jag.

Lizzie lät så vänlig och svarade.

- Jag har ett ledigt rum, men du får bädda själv . Jag har matgäster här i kväll så jag har inte tid att bädda.

- Så klart att jag kan bädda själv, svarade jag.

Jag fick en vägbeskrivning och det var inte speciellt långt att köra. Det visade sig vara en gård med två längor och i den ena längan hade det inretts ett cafe. Lizzie visade mig rummet som jag skulle få hyra och det var ett litet rum på ovanvåningen i hennes bostad. Det var så där gammaldags ombonat och hemtrevligt. Jag kände direkt att jag skulle trivas.

Jag och Lizzie blev mycket goda vänner och på kvällarna åt vi tillsammans och pratade om allt möjligt. Ju mer jag lärde känna henne förstod jag vilken fantastisk kvinna hon är och en entreprenör ut i fingerspetsarna. Men också en kvinna med ett stort hjärta och engagemang för andra människor.

Hos henne fick jag god hemlagad mat och allt bröd bakar hon så klart själv. Hon berättade varför hon startade cafet. När hennes man hastigt dog för över tjugo år sedan bestämde hon att göra allt för att kunna bevara gården själv. Hon möttes av en hel del motsånd från olika håll men gav sig inte. Nu med facit i hand så har hon lyckats mycket bra och har även expanderat sin verksamhet. Då ska man heller ej glömma att hon är över 80 år fyllda i dag. Hon jobbar minst tio timmar varje dag än och flera gånger har jag undrat hur hon orkar.

Men hon är ett levande bevis på att gör man det man vill så orkar man. Hon sa flera gånger att allt det positiva hon får gör det värt.

Som sagt, idag pratade jag med henne och hon blev glad och det blev jag också av att höra hennes röst.

Det finns människor

och det finns människor, en del är goda och glada och andra är mindre goda och glada. I går fick jag uppleva den mindre glada typen eller egentligen mindre öppna sinnet. Jag måste bara få detta ur mig.

Min son som är en underbar pappa till sina barn,  frågade om jag ville följa med till dagis och grilla med barnbarnen eftersom mamman jobbade kväll. Meningen med denna grillkväll var säkert att föräldrar, personal och barn skulle umgås för att lära känna varandra.  Självklart ville jag det för mina barnbarns skull.

Jag kom dit tillsammans med mina barnbarn och sonen. Jag blev så glad att träffa barnen  och det blev de också. Vi skulle grilla och personalen hade lite problem att få fart på grillen. Den riktiga glöden ville inte riktigt infinna sig.  Men alla eller de flesta la på sina korvar där det glödde. Jag gick fram till grillen och försökte lägga våra korvar på grillen och där stod en kvinna som inte ville flytta på sig och då jag talade om för äldsta barnbarnet att det var inte så bra glöd i grillen fick jag en riktigt giftig blick emot mig. Hon hade något emot mig och så tydligt var det och jag blev liksom lite handlingsförlamad, jag kunde liksom inte komma på hur jag skulle bemöta det. Först efteråt när jag tänkte på det,  kom jag på olika sätt jag kunde bemött det på.

Jag vet inte vad det beror på men jag kände som att jag skulle inte vara där. Ibland blir det så påtagligt. Vad jag vill komma till är att i bland finns det människor som sprider gift. Människor som man inte känner, sprider gift. Människor med fördomar, människor som bestämt sig för att tycka illa, människor som är rädda.

Jag är en person med öppna sinnen men tyvärr kände jag mig utanför. Det är så klart inte en jättegrej det här, jag är rätt så luttrad. Under min sons skoltid blev jag flera gånger utsatt för fördomsfulla människor. Jag var en mycket ung mamma och passade inte riktigt in i den sk familjemallen och jag var dessutom ensamstående mamma.

Vilka förebilder är dessa giftspridande personer för våra barn? Det kan man undra. Mina barnbarn är båda två väldigt glada och kärleksfulla av sig, vilket jag fick bekräftat av personal som jobbar med dem på dagis och det gjorde mig glad. Det lilla jag pratade med personalen, så fick jag ett gott intryck av dem. Jag tycker dom som jobbar med barn är fantastiska och de gör ett jätteviktigt jobb.

Det är så klart viktigt att barnen lär sig att läsa,skriva och räkna men det är minst lika viktigt att de får lära sig att förstå människor och se människors olikheter som en tillgång.