Min fotojournal från livet på min ö

Fotografisk felångest

Den här bloggposten är en kommentar till en bloggpost av Lena Pesula.

För många år sedan sa jag upp mig från en välbetald tjänstemannaanställning för att starta eget. Det var längtan efter frihet som drev mig. Men jag stod inför ett nytt problem: att sälja mig själv, mina tjänster, till företag som jag trodde skulle behöva mina tjänster. I tjugo år lyckades jag leva på det där, fram till min pension. Det gick, tack vare att några kunder verkligen gillade det jag gjorde och kom tillbaka, ibland år efter år. Men den där nyförsäljningen var en mardröm för mig.

På sätt och vis var mitt yrke också min hobby. Så jag tog upp en bit av det här i Canada. Jag gjorde webbsajter åt småföretagare. Men jag gjorde inga försök till aktiv försäljning. Den blygsamma verksamheten fick sina kunder genom rekommendationer. Så då slapp jag i stort sett den där försäljningsmardrömmen. Samtidigt började jag odla fotohobbyn, och efter några år tog den mer eller mindre över. Förra året bestämde jag mig för att inte ta några nya uppdrag utan bara ägna mig åt fotograferandet. Och så gick jag med i öns fotoklubb. Det blev en ny dimension, nu är jag med på min första utställning i klubbens regi.

Det kändes först nästan som en katastrof. Killen som skulle göra inramningen åt mig hade för bråttom, och ramarna blev alldeles fel. Och mina bilder hängdes på en fullständigt omöjligt plats i lokalen, för högt upp och med reflexer från ett fönster i glasen. Det är i en teaterfoajé, och det kostade inget, så jag fick finna mig. Men jag bestämde mig för att fiaskot var ett faktum, det var bara att vänja sig. Sedan kom ramkillen och tog ned fotona och ramade om dem. Han sa att han ville känna sig stolt över sitt jobb. Ett par dar senare mejlade en god vän som råkat vara på teatern och berättade att han sett mina bilder, och han öste beröm över mig.

Situationen är ett typiskt exempel på hur man skapar sig en negativ bild av sig själv och vad man gör, och den stämmer inte med omgivningens bild. Det är konstruktion i den egna fantasin. Kalla det Jantelagen om du vill. Eller felångest. Vi är tränade att inte tro på oss själva, att vara rädda för misslyckanden, att vara värdelösa. Vi har prestationsångest. Vi tränas till en sådan inställning från barnsben, inte minst i skolan.

Men jag har bestämt mig för att foto är något jag gör enbart för mitt nöjes skull. Jag behöver ju inte tjäna pengar på det. Så om jag plötsligt drabbas av felångest när jag publicerar bilder (eller ställer ut) så säger jag till mig själv: ”Skärpning nu! Om jag inte kan göra detta för mitt nöjes skull, då är det bättre att låta bli!”

I min portfölj här på FS har jag skrivit en presentation (på engelska) av mig själv. Där finns en programförklaring:

To be an amateur (from Latin amator: lover) is to do something out of love for it rather than for money. I love the art of photography, and so I call myself an amateur photographer.

När ambitionsdjävulen slår sina klor i mig påminner jag mig detta. (Inskjuten kommentar: vänta dig inga storverk i min portfölj, den är under ombyggnad just nu.)

Just i dag har jag faktiskt varit på ett litet uppdrag som jag får åtminstone symboliskt betalt för. En enkel produktfotografering. Jag har varnat beställaren om att resultatet kan blir mediokert, för jag har ingen riktig studio. Senare i år ska jag få tillgång till en studio genom fotoklubben, och då ska jag kunna ta bättre produktbilder. Men som det är nu ville en del av mig tacka nej. Och så hörde jag mig säga i stället: ”Ok, vi gör ett försök!” Så är det med oss människor, om vi inte bestämt oss för att ge upp och dränka våra självtvivel i tidsfördriv, då hoppar vi på de tåg som finns. Och så vänjer vi oss, bit för bit, vid att världen inte går under, och inte vi själva heller, ifall det senaste projektet blir ett fiasko. Vilket det sällan blir. Men det händer! Då gäller det att påminna sig vad en av mina vuxenårs lärare framhöll: ”Vi brukar säga att misslyckanden är något negativt. Men det är i själva verket det mest positiva man kan råka ut för. För det finns ingenting man lär så mycket av som ett misslyckande. Och utan att lära utvecklas man inte.”

Vad är det då som är viktigt med fotograferandet? Den som måste försörja sig på det är beroende av framgång, av rent ekonomiska skäl. Vi andra kan betrakta det så som vi betraktar vädret. Stockholm lär i genomsnitt ha tio riktiga högsommardagar per år. Trots att dessa dagar ofta är så få är det dem vi minns. Man får låta de små glimtarna av fotografisk framgång bli som högsommardagar, inget att sträva efter (vem kan styra vädret?), men att glädja sig åt då de kommer. Dessemellan gäller: ”Det finns inget dålig väder, bara fel kläder.” Med andra ord: ”Det finns inga dåliga bilder, bara bilder som man tycker mer eller mindre om. ” Och hur ska man göra för att ta bilder man tycker om? Svaret är enkelt: genom att fotografera. Plåta på! Ju mer desto bättre.

Tänk på Vivian Maier.  Hon tog tiotusentals bilder på gatorna i Chicago, och tydligen visade hon inte någon av dem för någon annan. Ändå var hon en absolut passionerad fotograf. Hon fotograferade för nöjet att fotografera. En sann amatör! Arkivet efter henne är en bildskatt.

När man fotograferar mycket växer så småningom något personligt fram. Man utvecklas som människa. Och inte minst utvecklas bildseendet, bilduppfattningen. Jag är nästan sur på mig själv för att jag, som började fotografera i tioårsåldern – och älskade det redan då – inte satsat ordentligt på det förrän nu på gamla dar. Men det är meningslöst, jag får ta igen vad jag hinner. Och visst går jag framåt. Två steg framåt för varje steg bakåt.

I sommar ska klubben ha en till utställning, denna gång i ett riktigt galleri. Naturligtvis ska jag vara med. Jag har redan börjat våndas över vad jag ska välja för bilder. Men jag har bestämt mig för en ledande princip: det ska vara bilder jag själv tycker om. Om de är bra eller dåliga, det lämnar jag till andra att tycka till om. (Detta sista påståendet hör till kategorin goda föresatser :-))

Dagens fotouppdrag: produktfoton för en leksaksmakare

Inlagt 2011-01-21 03:50 | Läst 2693 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.



Logga in för att kommentera

Synnerligen tankvärt och välskrivet, inte utan att man känner igen sig...
Svar från EGW 2011-01-21 19:21
Tack för att du tittat in! Själv passade jag på att titta på dina bilder, som jag inte sett förut. Jag gillar verkligen din stil som fotograf, mycket inspirerande!
Tack för ett inlägg som "gick rakt in". Kloka ord att ta vara på. /Martina
Svar från EGW 2011-01-21 19:25
Kul att det sa dig något! Jag passade på att titta på ditt porträttalbum, som jag tycker är väldigt fint.
Ibland ska man akta sig för att läsa din blogg:-) Ett inlägg som det här får mig nästan att vilja bli fotograf på heltid. Jag tror minsann att du är en mentor för många här på FS, mig inkluderad.

Ha det gott! /Thomas
Svar från EGW 2011-01-21 19:30
Fotograf på heltid -- det var ju en intressant respons, även det bara är en flyktig tanke. Ja, det är nog många här på FS som önskar att de kunde leva på sitt intresse. Min egen bakgrund är ganska brokig. Jag säger som Steve Jobs i sitt berömda tal till eleverna på Stanford-universitetet: "Följ ditt hjärta!"

http://www.youtube.com/watch?v=UF8uR6Z6KLc

Om du inte sett det, så gör det! Jobs är en lysande talare.
På den här sidan klotet är vi nog onödigt rädda för att misslyckas, medan det i t ex USA, som jag har uppfattat det, ofta kan ses nästan som en merit. De inser att man (oftast) lär av sina misstag.
Trevliga leksaker. Lite BRIO-känsla. Typiskt att det skall vara ett flygplan på tofflor i Kanada. :-)
Svar från EGW 2011-01-21 19:35
Det är mitt intryck att vi svenskar är mer rädda för att misslyckas och även mer trygghetsberoende än folk här. Men det är också lite lättare att lyckas här tror jag. Marknaden är större och affärslivet öppnare. Och skattesystemet mycket snällare mot dem som verkligen vill försöka något.

Flygplanen är typiska just för västkusten, som har den största flottan av sjöflygplan i världen. Tråkigt nog är det ombyggda landflyggplan, som lär vara en smula svåra att flyga. Det har hänt flera allvarliga olyckor med dem. Men trafiken är livlig, här passerar sådana plan över vår by många gånger varje dag.
Du skriver så klokt Göran. Otroligt kloka ord.
Jag kunde inte sova inatt för att jag hade två små kottar på vardera sida som tog upp en sån hiskelig plats =) Gick upp en stund och såg att du skrivit detta blogginlägg.
Det lade sig som bomull kring hjärtat och fick mig faktiskt att tänka till:
"Det blir inte mer än jag gör det till"

Och precis som du är jag en amatörfotograf..."To be an amateur (from Latin amator: lover) is to do something out of love for it rather than for money. I love the art of photography, and so I call myself an amateur photographer. "
Jag älskar att fotografera och kommer alltid att göra.

Att misslyckas måste jag lära mig. Jag sätter sån enorm press på mig att allt jag gör måste vara perfekt. Annars är jag en sämre människa.
Men jag lovar...jag ska kämpa med att tänka om. Tänka på dina ord, samma ord som du sa "att man gör det för sitt eget höga nöjes skull"

Tack Göran. Tusen tack =)
Stor kram Lena
Svar från EGW 2011-01-21 19:42
Jag tyckte att din egen bloggpost inspirerade till ett ordentligt svar :-) Ack ja, det finns mycket att säga om detta med vår rädsla att inte vara tillräckligt bra. Som någon vis person sa, "Du behöver inte bevisa att du är värd att leva. Ditt värde är oförstörbart, och livet är sitt eget berättigande." Om du ser dig runt och ser alla stackare som har ett miserabelt liv, hemlösa, A-lagare, långtidssjukskrivna som givit upp, ungdomar som slagits ut från skolan etc, så är det en sak de alla har gemensamt: de har en negativ självbild. Det varierar från gnagande självtvivel till rena självhatet. Detta ser jag som en av vår kulturs största problem. Om man vill inspirera andra finns inget bättre sätt än att odla självkärlek och självuppskattning. Jag vet det, eftersom jag mött andra som inspirerat mig på det sättet.
Kram!
Fantastiskt skrivet ! Och ja, vi känner nog alla igen oss.
Svar från EGW 2011-01-21 19:46
Tack för att du tittade in! Jag passade på att titta på dina bilder och samla på en av dem, som du ser!
Jag blir glad av att se leksaker i trä, som jag är uppvuxen med. Jovisst fanns det leksaker då som var i alla de olika material och utförande som idag, men ändå får jag en härlig minnesbild och känsla av min egen barndom. De höll bättre än de plastiga leksakerna. Och var enkelt att laga för händige far.

Känner igen egenskapen Vivian Maier, då jag har en fotografvän som sällan visar upp sina bilder. Han fotograferar för sitt eget nöjes skull. För mig känns det märkligt då jag gärna vill visa hur duktig jag är och har varit. Värt eftertanke, det här.

Läste Lenas bloggpost tidigare men inte hunnit kommentera det än. Ska göra det efter jobb. :-) Tack för påminnelsen. ;-)

Trevlig helg!
Svar från EGW 2011-01-21 19:52
Även jag hade en del riktiga träleksaker. Bland annat ett tåg. När jag var i kanske femårsåldern försökte jag en gång elda brasa med det under bordet i mitt rum. Men det var stört omöjligt att få eld på det. Milde gud vilken tur jag hade där, i dag ryser jag när jag ser tillbaka på det. Efter en sådan sak är det frestande att börja tro på änglar.

Förr brydde jag mig inte om att visa mina bilder annat än någon gång för den närmaste familjen. Det var på något sätt lättare, men samtidigt mindre inspirerande. Nu är jag fast för visa-upp-sig-spöket :-)
Kloka ord. HAr jobbat en hel del med personlig utveckling. Handlade ofta om drivkrafter och drivkrafternas drivkraft verka var SE MIG. På vilket sätt som helst.
Det gäller oxå, som du upptäckt. att hitta sina stryrkor och svagheter. Utveckla styrkor, bestämma vilka svagheter jag kan leva med och förbättra/eliminera de andra, men i små steg för de' kan va' knepigt.
Nå'n klok person har sagt " Jag är inte misslyckad för att jag inte lyckades jag är lyckad för att jag försökte"
Fina leksaksbilder. Trä är så levande. Jag skulle gärna sett ett litet mellanrum fram och bakvinge i bild nr två .Uppdragsgivaren blev nöjd kan jag tro :-))
Ha de' bra//Kurre
Svar från EGW 2011-01-21 19:56
Ofta handlar det väl om att utveckla en positiv självbild. Det är ett projekt som kan gynnas av framgång och positiv feedback, men det är inte alltid som sådana erfarenheter faktiskt hjälper. Jag har mött människor som i sin tjurskalliga självförnekelse låter bli att göra just det som de älskar mest, fastän de är fantastiskt duktiga på det. För det området är så känsligt att minsta ord av kritik får dem att tro att de ska gå under. Hellre då göra något trist och mindre viktigt, så att det inget gör om man bara är lite halvbra på det.

När det gäller flygplansvingarna så är jag smärtsamt medveten om den brist i kompositionen du uppmärksammar. Så jag tvekade faktiskt att ta med den bilden. Men den var ändå den roligaste av de flygplansbilder jag hade. Ska verkligen se upp med det där, om jag får en ny chans att plåta planen.
Kloka ord....med mycket "tänk" i som jag absolut håller med om.
Det där med "förväntningar" är inte lätt alltså vare sig det är mina egna eller någon annans. Misslyckande är ju ett av dom sätt man kan utvecklas på om man bara kan "ta det" och försöka lära sig något av det.
Ibland går det bra.....och ibland mindre bra..."thats life" för mig i varje fall:-)
Som datautbildare så ska gudarna veta att man försöker få deltagarna att förstå att man "lär sig på" att göra fel....många...många gånger...till slut så sitter det och man förstår vad man gör och att träning ger färdighet...det finns liksom ingen genväg.
Ja du jag vill också bara skapa och fota bilder jag själv tycker om...men erkänner villigt att man är lite svag ibland och anpassar sig efter det "efterfrågade" kanske och då blir jag arg på mig själv och tar en paus....:-)

Det var tjusiga produktbilder du tagit förresten....gillar verkligen dom vackra träleksakerna:-)
Ha det gott och tack för att du delar dina kloka tankar med oss alla.....:-)
/// Monika
Svar från EGW 2011-01-21 20:03
Vad säger du, är du datautbildare? Vad är det för en besynnerlig fördom som får mig att bli överraskad av detta besked? Även jag har fuskat lite grand i den branschen, men jag trivdes inte alls med det. Däremot har jag med viss framgång ägnat mig åt att skriva handböcker.

Det har förvånat mig hur många som använder datorn mest privat som inte bryr sig om att lära sig ett dugg om hur deras dator egentligen fungerar. Och så gör de idiotiska fel, sabbar sina system och ställer till det. Jag brukar rekommendera någon elementär lärobok, men det är sällan de bryr sig om det. Nej, datorn är något man liksom ska kunna behärska utan några kunskaper alls.

Kanske kommer vi en gång dit, jag hoppas att åtminstone grejer för hemmabruk ska bli så lätta att umgås med. Den senaste i-Pad från Apple verkar vara ett steg i rätt riktning.

De flesta söndagsfotografer verkar inte heller bry sig om att lära sig foto, men här på FS finns det ett häpnadsväckande antal kunniga och inspirerande fotografer med alla tänkbara inriktningar.

Tack för din kommentar!
Bra formulerat (som vanligt ;-)
När jag skulle försöka formulera syftet med mitt fotograferande i min profil kom jag inte på något bättra än "Fotar för att det är kul och för att utvecklas" . Din formulering "To be an amateur (from Latin amator: lover) is to do something out of love for it rather than for money. I love the art of photography, and so I call myself an amateur photographer" är ju bara så bra.Den tillsammans med Bengt Sändhs kommentar om att han inte ville göra om misstaget att göra en hobby till yrke en gång till beskriver varför jag inte vill bli yrkesfotograf.

Jag har tidigare haft eget handelsföretag jämsides med mitt heltidsjobb och har all förståelse för detta med att "tvingas" sälja. Tror därför att det skall mycket till innan jag blir företagare igen... Men omöjligt är det förstås inte...Men jag fortsätter nog med att fotografera för att det är kul och för att utvecklas....
Svar från EGW 2011-01-21 20:10
Det ligger faktiskt visdom i att avstå från att försöka göra sin hobby till ett yrke. Slitet för brödfödan kan i värsta fall beröva den annars mest inspirerande sysselsättning den mesta glädjen. Att tvingas göra det på det viset som någon annan vill, bara för att det är därifrån pengarna kommer. Det kan kännas motigt även när det inte precis är sin hobby man jobbar med. Livet som egenföretagare hade många både plus och minus, men sammanfattningsvis vill jag säga att det var väldigt krävande. Om man dessutom inte har någon annan inkomst, så kan den psykiska pressen bli hård. Det hände några gånger under de åren att jag faktiskt längtade tillbaka till tjänstemannatillvaron igen. Och det är många som ger upp. För mig hade det dock inneburit att jag och min fru inte skulle kunna fortsätta att arbeta tillsammans, och det perspektivet var det för svårt att acceptera. Så vi knogade på, hittade på nya grepp så gott det gick och hade det rysligt trevligt tillsammans.

Om någon vill köpa mina foton får de komma och be om det :-)

Men det finns ju faktiskt några få fotografer som slagit så bra att de faktiskt kan jobba precis som de själva vill. Man kan avundas dem.
Den här meningen som du skrev säger mycket om oss människor.
"Vi är tränade att inte tro på oss själva, att vara rädda för misslyckanden, att vara värdelösa. Vi har prestationsångest. Vi tränas till en sådan inställning från barnsben, inte minst i skolan"
Jag har läst Lenas blogg och hennes tankar och ditt långa svar här och visst känner man igen sig.

En god självkänsla är färskvara, den måste underhållas och bäst gör man det genom att ge sig själv beröm.
Så läsvärt och det är just sådana här inlägg jag tycker är intressanta här på Fs blogg, det ger så mycket. Dina produktbilder är jättebra och vilka fina leksaker.
Svar från EGW 2011-01-22 02:09
Tack för din kommentar! Visst är FS en himla givande community (eller vad det nu ska kallas på svenska :-))!
Måste återkomma till detta inlägg som jag kikat på tidigare... Härligt upplyftande och peppande. Känner att jag nog behöver läsa detta då och då, så det hamnar i min favoritlista! Mycket tänkvärt.
Hälsn. Ulrika
Svar från EGW 2011-01-23 22:20
Tack ska du ha, Ulrika! Det är så trevligt när man kan peppa varandra lite!