Sista dansen

Säsongsfinal i division 1, Norrland. Hemmalaget spelar normalt i grönt och vitt, men dagen till ära har man klätt sig i rosa och beslutat skänka matchintäkterna till den lokala Bröstcancerföreningen. Sport när den är som allra bäst och där solidaritet och gemenskap fortfarande har sin givna plats. Att jag med kamerans hjälp låtit frysa situationen tycks inte motiven bry sig om. De dansar vidare, var och en på sitt sätt och skapar en ständigt pågående rörelse trots att ekot av slutsignalen för länge sedan tystnat.

Diskret gudinna

Aurora höll sin föreställning bakom ridån i går kväll. Men jag kunde ana färgprakten genom en liten glipa i molntäcket. På andra håll i landet var hon inte fullt lika reserverad. Tydligen förgyllde hon natthimlen även på sydligare breddgrader.

För tre veckor sedan var hon på bättre humör och visade upp hela sitt register flera nätter i rad. Här en bild från en udde ute vid Bottenvikskusten.

Norrsken är cykliskt och sägs visa sig bäst vart elfte år. I två års tid nu har jag varit övertygad om att vi nått en peak, men som den här säsongen börjat får jag nog revidera uppfattningen än en gång.

Där jag växte upp i en by i Västerbotten gjorde den mörka årstiden verkligen skäl för sitt namn. Men när norrskenet brann och när fullmånen lyste hade vi barn allt ljus vi behövde för utomhusaktiviteter på kvällarna. Jag gissar att det här satte sin prägel på oss och när jag nu i mer än mogen ålder ger mig ut med kameran under höst- och vinterkvällar handlar det säkert om att återskapa en del av barndomen.