Historien bakom en bild

Slänten ner mot vattnet var glaserad, men slyet på kanten skymde sikten så jag tog ett steg framåt. Det var ett steg för mycket. Jag hann få grepp med höger hand i en tunn björk och plötsligt hängde jag där med kameran på magen, ryggen mot slänten och fötterna ett par decimeter ovanför meterdjupt strömmande vatten. En belägenhet inte olik den som schassen i serien Knasen brukar råka ut för.

Min armstyrka har aldrig varit något att skryta över och den har inte blivit bättre med åren, men eftersom fötterna inte fick något fäste på den isade slänten var armarna enda chansen. Med vänster hand lyckades jag bryta en kvist på den smala stammen. Jag lirkade loss kameran och hängde den på den avbrutna klykan. Nu kunde jag rulla över på mage och med den fria handen greppa en annan slana. Jag segade mig upp en bit och kunde kroka vänster ben bakom nästa lilla björk. Så släppte jag mitt första grepp, fick tag i en annan tunn stam och kunde med hjälp av det lilla spjärn som knävecket erbjöd krångla mig upp på kanten igen.

När pulsen lugnat sig något lyckades jag töja mig fram så pass att jag fick loss kameran. På bilden ser man i förgrunden dimensionen på björkslyet jag ville undvika, men som också till sist blev min räddning.

Över ån efter vatten

Det var norrsken i går kväll så jag tog en promenad över till södra sidan älven för att om möjligt få en vy över stan med lite färggrant i bakgrunden. Väl på andra sidan hade norrskenet slocknat och efter ett par timmar i snålblåsten vände jag hemåt igen. Ju närmare jag kom desto grönare blev himlen och när jag var nästan hemma såg den ut precis som när jag hade startat min kvällsvandring.

Oss riskbenägna emellan

Lilla kameran fick följa med på dagens joggingrunda. Det blev ett klassiskt motiv från Älvsbackabron. Precis som väntat sitter ett par gubbar där på älven och rycker i sina spön. Att isen knappt har lagt och att vattnet därunder är strömt är inget bekymmer. De här gubbarna är rutinerade och kan sina saker. Fast vem vet? rent statistiskt tillhör de en riskgrupp. 80 procent av alla som drunknar är män och bland dessa är risken störst bland de mest rutinerade.

Jag springer vidare på det isiga underlaget. Hörde jag någon viska om broddar? Nej, man är väl för sjuttsingen rutinerad och kan sina saker. Halkolyckor drabbar bara andra!

Mustasch

Unga och glada och fulla av liv. Inte ens säkert att de förstått vad den där överläppsprydnaden symboliserar. För dem är det här bara en kul grej. Precis som det ska vara i de här åren.

Det sjätte massutdöendet

Det kom tråkiga rapporter från Världsnaturfonden igår. Sedan 1970 har mer än hälften av alla djur i världen försvunnit och bara inom några år kan två tredjedelar ha drabbats av samma öde. Ett massutdöende som vi människor håller på att skapa.

I bedrövelsen finns dock en ljusglimt. Vi lär kunna vända på utvecklingen om vi vill och det finns goda exempel på hur god naturvård kan förbättra eller åtminstone bromsa den här utvecklingen.

*

Bilden, ett fotomontage, har ingenting med FN- rapporten att göra, men jag tyckte ändå att den kunde passa i sammanhanget. Montaget består av två bilder, den ena från solförmörkelsen 2015, den andra av en kråka från i mars innevarande år. Förstoras för bästa upplösning.