Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Sten-Åke Sändh

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

De 15 bilder i min portfolio "Södermalm - Om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen " är ett litet tidsdokument. De visar vad som tilldrog sig på Hornsgatan mittemot Maria Magdalena kyrka där Bellmansgatan mynnar ut på Hornsgatan en veckoslutsdag vintern 1979.

(Portfolio 15 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Portfoliobakgrund:

Citat från Arkitektupproret (https://www.arkitekturupproret.se/rivningar/1900-talets-rivningar/):

"Mer än 40 procent av de svenska städernas äldsta bostadsbestånd revs 1960-1970. Under åren 1960-1975 revs i Sverige c:a 30-40 000 hus från 1800-talet och över 100 000 lägenheter byggda före 1901. I Katrineholm och Hagfors revs 80% av bostadsbeståndet. I Oxelösund, Köping, Enköping, Fagersta, Norrköping minst 70%. I Eskilstuna, Karlstad, Ljungby, Karlskoga, Tranås, Västerås, Nyköping, Uppsala, Linköping, Jönköping, Luleå, Borås, och Södertälje omkring 60%. I vissa städer och stadsdelar, bl a Norrköping och nedre Norrmalm i Stockholm, revs över hälften av befintlig bebyggelse. I Stockholms innerstad över 700 byggnader!"

Två händelser på samma dag

Egentligen var det två händelser som inträffade nästan samtidigt denna dag. Ett mindre demonstrationståg demonstrerade mot rivningarna i staden och särskilt då mot den planerade rivningen av kvarteret Järnet i hörnet av Erstagatan och Bondegatan i det område som nu kallas SOFO (South of Folkungagatan) samt en storskalig och väldigt väldrillad grafittibombning av den just totalrenoverade Hornsgatspuckeln. Idag skulle man kanske kallat det senare för en "flash mob" men det har var långt före både Facebook och Internet. Då gällde telefonkedjor och möten IRL.

Primalkaféet

En sak jag bara inte kan utelämna var att det under dessa år låg ett litet märkligt kafé i det hus som ligger närmast på vänster sida ner vid Bellmansgatans mynning mot Hornsgatan. Det hette "Primalkaféet" efter psykologen Arthur Janovs uppmärksammade bok "Primalskriet" som kom i början av 70-talet. I denna källarlokal hade man tydligen inrett med "skrikboxar" där folk kunde ligga och "primalskrika". En av mina dåvarande kompisar bodde högre upp i detta hus och han kunde meddela att det fanns en viss irritation över det fenomenet. På trendkänsliga Söder kan man se lätt märkliga saker än idag och därför blev jag inte särskilt förvånad när jag var där för ett halvår sedan och upptäckte att det längre ner på Hornsgatan låg en "fotobutik" som erbjöd "aurafotografering". Kanske något att satsa på i dag för en del av dagens svårt proletariserade fotografer som kanske har svårt att få ihop till gröten.

Under 70-talet hårdnar kampen om bostäderna och rivningarna

Nåväl, under 70-talet och framförallt 70-talets slut hårdnade kampen om bostäderna och grönområden i Stockholms innerstad. Det blev allt svårare att gå i land med så stora rivningar och projekt som man ägnat sig åt när man rev Klara-kvarteren och bebyggelsen runt nuvarande Sergels Torgs-området och byggde Stockholms Centrum.

Arvet efter Mullvaden

Den mer medialt kända och mer storskaliga ockupationen av kvarteret Mullvaden hade ägt rum bara ca ett halvår tidigare och hade avslutats med en rätt massiv och delvis rätt brutal polisinsats och aktivisterna från det slaget var långtifrån uträknade och hade absolut inte glömt. Senare revs den del av Mullvaden som vetter mot Krukmakargatan medan husen efter Hornsgatan står kvar än idag. Så aktivisterna vann i alla fall en halv seger. Kampen om Mullvaden gick få förbi och många stödde på olika sätt aktivisternas kamp mot avhysningarna och grävskoporna. När kampen om kvarteret Järnet tog fart, så hittade många aktivister som slickat såren efter Mullvaden nya slagfält att samlas på. Ett av dessa råkade hamna på Hornsgatan denna dag som skildrats här och det var kanske inte så konstigt för en del av kvarteret Mullvaden vetter ju även det mot Hornsgatan.

Överdäckningen av Södermälarstrand och ockupationen av Skaraborgsgatan

Vid denna tid fanns fortfarande det gräsliga djupa dike kvar som delade i princip hela norra Södermalm i två delar kvar. När överdäckningen av Söderleden planerades in på 80-talet så planerades även rivningen av de gamla 1700-talshusen efter ledens västra sida vid Skaraborgsgatan (nr 8, 10 och 12) och även där stötte stadsplanerarna och byggföretagen på patrull . Denna gata förbinder S:t Paulsgatan och platsen där Södra Latins Gymnasium ligger. Man demonstrerade även mot de ofta okänsliga renoveringar som gjordes vid denna tid som ofta ledde till höga hyreshöjningar som nästan utan undantag ledde till att de gamla hyresgästerna tvingades flytta längre ut i förorterna. Det var ju precis det trubaduren Olle Adolfsson sjöng om när han skaldade: "va ere för några jävlar som härjar i stan glada som barn med sitt satyg till kran..."

Även jag blev avhyst från en etta i Sibirien på norr men hamnade till slut på Bellmansgatan

Några år innan hade även jag och min dåvarande flickvän blivit avhysta från en etta på Surbrunnsgatan i Sibirien-området på norr. Det skedde dock i mer ordnade former som det brukade ske i alla delar av Stockholm utom på Söder men precis som på många andra ställen så slog man ihop två ettor och gjorde treor av dem. På så sätt försvann en massa små lägenheter lämpliga för studenter och ensamhushåll. Men vi hade tur, för på denna tid fungerade faktiskt Bostadsförmedlingen och vi fick en tvåa istället på Hägerstensåsen med förstahandskontrakt. Skillnaden mot hur det såg ut på Söder och inte minst i Mullvaden var också att vi alla hade rivningskontrakt och att vi inte hade ockuperat våra lägenheter. Den två vi fick bytte vi dock efter kort tid mot varsin lägenhet på Söder när vi flyttade isär. Det var så jag hamnade mer permanent i denna vådligt överreklamerade stadsdel.

Något om utvecklingen på 80-talet i Maria-området och på Bellmansgatan 19 till 23 i synnerhet - Bostadsrättsbildningsepidemin

Att jag befann mig på platsen för demonstration och aktion denna vinterdag 1979 berodde på att jag och min nya flickvän och sedermera blivande fru flyttat ihop efter att vi lätt osannolikt lyckats byta varsin etta mot en helt nyrenoverad trea i ett 1890-talshus på Bellmansgatan 21 1977, där ett annat par just flyttat isär. Så jag bodde bara några hundra meter från platsen där detta utspelades.

När vi så går in i 80-talets första år så händer något oväntat. Några rätt ekonomiskt drivna hyresgäster lyckas sälja in idén att köpa tre fastigheter om sex hus runt en gemensam gård från fastighetsägaren Abacus och bilda en bostadsrättsförening. De var helt euforiska och lyckas faktiskt med sitt uppsåt. Vi var som var fattiga studenter och andra som levde med små medel kände oss verkligt pressade. Vi var dessutom helt emot bostadsrätterna av rent ideologiska skäl men insåg klokt nog att vi inte skulle kunna stoppa projektet. Det fanns alldeles för mycket lättförtjänta pengar i potten. Vi inser också att även om vi skulle tjäna på affären där och då, så kommer detta på sikt att vara ett nollsummespel över tid, då många hade barn. De skulle många tvingas att köpa dyra bostäder i framtiden till sina barn och så har det ju verkligen blivit idag. Det har nog även de drivande i ombildningen insett idag - om de nu fortfarande är i livet. Våra fastigheter var några av de första i området som ombildas. Snart utbryter rena ombildningsepidemin, inte minst i Maria-området och ett av de mest åtråvärda områdena låg just på Hornsgatspuckeln, där en del fastigheter var från 1600-talet.

Hyresgästernas ställning i vår nybildade förening

En mindre grupp hyresgäster ville inte gå med och delar av den kom mycket riktigt inte heller att behandlas särskilt väl av föreningen över tid. Men vi kommer till sist fram till att vi varken vill flytta eller vara hyresgäster till dessa medlemmar som vill bilda föreningen. Det skulle visa sig vara ett bra beslut för på det första mötet höjer en medlem med stark småländsk dialekt upp sin röst och säger ungefär följande: "Hur blir dä mä hyresgesteras hyror? Så blir det först alldeles knäpptyst på mötet innan talaren fortsätter: "Dä bor alldeles för bellet". "Jaa...och?", säger en kvinna i styrelsen och fortsätter: "...Ture, nu var det ju bara några veckor sedan vi själva var hyresgäster!" För oss blev det den första bekräftelsen på att vi nu hamnat i en helt ny situation.

De flesta väljer att gå med men många säljer snabbt för att realisera vinsterna

Att köpa lägenheten var oerhört förmånligt och insatsen som man sade på den tiden var 16 000 kronor, vilket kan låta helt galet billigt idag men det var inte så vi upplevde det då. Vi som var ett par fattiga studenter vid denna tid, tyckte även att 16 000 var en klart oroande stor summa att vara skyldig banken. Vi kom från en annan tid där de flesta inte var vana vid att låna och leva med större skulder. Yngre människor förstår nog inte alls det här idag. Många av de nyblivna bostadsrättsägarna hade annars väldigt bråttom att sälja sina lägenheter och det hade myndigheterna faktiskt förutsett, så man hade infört en "skattetrappa" över om jag inte missminner mig fem år, men trots det så sålde många inom något år. De som sålde i gårdshusen där vi bodde fick ca 275- 280 000 för en tre på ca 68 m2 då. Den prisnivån blev så pass "låg" därför att många tänkte precis likadant och flödade marknaden. När vi som inte hade så bråttom sålde några år senare låg priserna på nära det dubbla och skatterna var dessutom avtrappade betydligt. Förmodligen grämde sig en del av de som varit mest ekonomiskt drivande svårt över detta.  Precis som i många av Stockholms innerstadskvarter är det viss skillnad på gårds- och gatuhus. Det har ofta varit lite finare lägenheter i gatuhusen med dubbla salongsdörrar, flottare stuckatur i taken och betydligt mer påkostade kakelugnar. Kanske även en särskild pigingång. Så gathusens lägenheter var klart dyrare.

Söder gentrifieras alltmer på gott och ont

På ont?

Söder kom att omvandlas starkt på väldigt kort tid och det blev ännu hippare än tidigare att bo på Söder. Särskilt populärt blev det att bo i hus med "karaktär" och det kostade, vilket ledde till befolkningssammansättningen kom att ändras mycket snabbt. Med ett fint ord blev Söder alltmer gentrifierat. Skitiga, nedgångna "knivsöder" tvättades rent från det solkiga, illaluktande och prekära, så att även lägenhetsspekulanter som annars aldrig skulle övervägt stadsdelen kunde trivas.  Den söderkis som "tänkt att på Söder bli få bli gamling, han sitter numera uti Vantörs församling", skaldade Olle Adolfsson så träffande, då han i sin sång beskrev gentrifieringsprocessen. Söderkisen hamnade för det mesta i någon av förorterna tillsammans med andra mindre bemedlade. Ju fattigare, ju längre ut bland grodbladen. (Vantör innefattar f.ö. Årsta och en del andra områden söder om söder. Idag skulle det nog ansetts som rena klippet i jämförelse med Brandbergen, Grantorp/Flemmingsberg eller Jordbro)

Mycket av Söders lokalfärg har ju försvunnit med dess tidigare tidigare invånare och in har folk flyttat som betalt galet mycket pengar för sina lägenheter. Med det följer vissa krav på ytterligare "städning" av det man stör sig på och idag handlar det bl.a. om Mosebacke och andra platser där nattlivet med musik och folkrörelser fortfarande finns kvar. En hel del välkända musiketablissemang och klubbar har fått stänga de senaste 10 åren av olika skäl och en del är idag allvarligt oroliga för Stockholms framtida musik- och kulturliv.

Joachim Rosenquist har analyserat gentrifieringen förtjänstfullt

https://www.yimby.se/2016/03/kronika-vacker-dod-stad._3780.html

"Gentrifieringsprocessen kan alltså delas in i olika skeden. Grovt förenklat kan man säga att fas 1 inleds när fattiga kulturarbetare får upp ögonen för ett slitet och ruffigt men i grunden urbant arbetarklassområde där det finns lediga lokaler och bostäder med låga hyror. Dessa pionjärer är beredda och/eller tvungna att ha överseende med de problem som fortfarande präglar området men bygger långsamt upp en tryggare och vackrare stadsmiljö genom frivilliginsatser och renovering av hus och offentliga platser.
    I fas 2 har en kritisk massa av kulturarbetare och bohemer flyttat in i stadsdelen och ger underlag för enklare gallerier, nischade butiker och spartanskt inredda kaféer. Allt fler besökare kommer utifrån för att ta del av det alternativa utbud som stadsdelen erbjuder.
   I den tredje fasen stiger hyrorna i takt med att den köpstarka och väletablerade medelklassen upptäcker vad de ser som ett "mysigt" och "genuint" område. Stafflierna och de etniska livsmedelsaffärerna byts ut mot yogamattor och Cajsa Warg-butiker.
   Ytterligare en tid senare inträder fas 5, gentrifieringens slutfas, där hyrorna/bostadspriserna blivit så höga att endast höginkomsttagare har råd att bo kvar i området och där de ekologiska olivoljebutikerna har ersatts av mäklarkontor och kaffekedjor. (Det finns forskare som identifierat en sjätte fas av så kallad "supergentrifiering" i vilken stadsdelar töms på invånare och bostäderna används som placeringsobjekt för utländska oligarker men denna fas tycks inte aktuell utanför London och ett par andra globala storstäder)."

På gott då? … ja behövde inte Stockholms nedgångna miljöer ändå åtgärdas? .. eller var det inte så farligt och kunde vara som det var?

Under 60-70-talen så levde fortfarande många på Söder med utedass och vedeldning som enda värmekälla. Jag minns min mors gamla faster som också bodde på Bellmansgatan nära det hus Micke Blomqvist i Stig Larsson trilogin med Lisbeth Salander levde i. Det var inte kul för en gammal sjuk kvinna på den tiden och många levde under liknande villkor.

Söder hade ett antal misärcentra på denna tid. Mariatorget med sitt knark, Björns Trädgård och Slussen med sina fyllon. Hornstull och andra ställen med sina Öl-fik som drog till sig det prekära folklivet dag som natt. Vid sidan av detta så var det hamnarna med alla gamla pråmar och halvvrak till båtar. Södermälarstrand, Årstaviken och inte minst Hammarbyhamnen där även jag som minderårig handlade billig smuggelsprit på polska, östtyska och engelska båtar. Jag har aldrig varken förr eller senare sett så mycket sprit nere i lastrummens avrinningstrummor.

Långholmsgatan Hornstull - några smakprov på den sociala misär man kunde få uppleva vid den tiden

Jag har bott på tre olika ställen på Söder och allra värst var det på Långholmsgatan nere vid Hornstull. Det jag än idag kommer ihåg från den vältrafikerade gatan där all trafik till och från Västerbron passerar är två episoder:

- Jag kommer hem från jobbet och en barndomskompis kommer på cykel och stannar när han ser mig. Vi står och pratar när han säger: "men vafan, kolla!", och pekar mot en garagenedfart på andra sidan vägen. Ur den kommer en starkt påverkad kvinna just  upp med underbyxorna långt ner på låren. Hon har just bajsat klart där nere med stöd av garageporten. Hon har just upptäckt att hon saknar något att torka sig med, så hon viftar mot de förbipasserande och skriker: "Ere ingen som har lite papper?"

- Vid ett annat tillfälle kommer jag ut ur min port och ska gå till Tunnelbanan vid Hornstull och när jag ska passera det gamla Öl-fiket "Tjoget" så har just ett av de stora fönstren slagits ut efter ett slagsmål som just skett. Glas ligger på trottoaren och en kille, som just fått en ordentlig "vinge" som det hette på den tiden, sitter i glaset med halvt neddragna byxor och hasar runt för att komma upp. Någon lånar honom en hjälpande hand till sist så att han kan resa sig. Det var som att kolla Ronny eller Ragge i baken. Så det kanske inte är något att sörja att Öl-fiken försvann av rent sociala skäl men jag måste säga att jag saknar att det inte längre går att få en äggmacka med ansjovis på grovt bröd någonstans i stan numera. Nu serveras mest focaccia, brownies, smothies och möjligen någon äcklig kvargdricka eller något annat helt oätbart i grannskapet, efter att även Hornstull fått sin välbehövliga ansiktslyftning.

Gentrifieringen i vår dåvarande förening på Bellmansgatan 19-23

Även i våra hus hade befolkningsprofilen ändrats starkt efter renovering och ombildningen och här bodde nu fem välkända journalister, bl.a. DN:s dåvarande högprofilerade popmusik recensent Per Mortensen och en av DN:s korrespondenter Nils Erik Ekstrand. Willy och Margareta Silberstein samt Camilla Lundberg idag välkänd musikkritiker som skriver för Expressen och DN bl.a.  De övriga var företagare, fotografer, läkare, flera tandläkare och övrigt folk med välbetalda jobb. Men det fanns även några betydligt fattigare familjer som då ännu inte trängts ut bl.a. några ensamboende rätt alkoholiserade män. En av dessa, en finne, försvann efter ett tag helt spårlöst och efter en utredning som mynnade i att man inte hittade några anhöriga eller eventuella arvingar, så tillföll den hyreslägenheten till sist föreningen. Föreningen gjorde rena "klippet" när den såldes och för de pengarna byttes flera av taken ut som ABACUS av någon anledning avstått från att åtgärda, utan att medlemmarna behövde belastas med en krona i avgiftshöjning. Ja så kunde det också gå när de välbeställda i stan gjorde ännu ett klipp.

Vad hände sedan?

Trots att Sverige inte varit med i kriget så såg det nästan ut så efter att man rivit klart i centrala Stockholm. Jag kommer själv ihåg hur man fick gå på provisoriska spångar på 50-talet över det enorma hål man skapat i Stockholmsåsen, där Hötorgsskraporna sedan skulle stå. De delar av Klara-kvarteren som var kvar revs när jag själv var tonåring på 60-talet och vi var mycket på "Gamla Bro" som låg i en av rivningsfastigheterna på Gamla Brogatan (tvärgata till Drottninggatan). Lite senare rev man även kvarteren på Hamngatan ner mot Kungsträdgården, där nu Gallerian ligger. Där var det länge bara ett jättehål i stadsbilden då man hade svårt att komma igång med bygget. Tage Danielsson skaldade bl.a. "Det är inte mycket man diktar ihop i en grop".

Många stockholmare var chockade över resultatet och någonstans där började kampen på allvar mot rivningarna. Den s.k.  Almstriden 1971 blev stenhård och kom att bli en verklig väckarklocka för politikerna. Trots en rätt brutal konfrontation med en delvis beriden kravallpolis lyckades aktivisterna hindra myndigheternas utsända arbetare att  såga ner dessa gamla ekar genom att barrikadera sig uppe i träden. Almarna står än idag som en bukett runt Kungsträdgårdens populära sommarcafé och den planerade nedgången till Tunnelbanan fick ritas om och flyttas till annan plats. Möjligen spelade det även en viss roll att några aktivister sprängde någon dynamitgubbe som ett allvarligt hot mitt emot Slottet.

Under 80- och 90-talen ökade sedan medvetenheten i samhället kring kulturmiljöfrågorna bl.a. p.g.a. att allt fler kulturpersonligheter ökade trycket på politikerna. Man insåg även kulturmiljöns stora betydelse både för invånare och turister. Stadsmuseet och stadsantikvarien samt museets Kulturmiljöenhet fick en viktig roll att spela i det praktiska arbetet kring hur stadens förändring bäst skulle kunna harmonieras med de befintliga kulturhistoriska värdena. Idag har muséet tagit från en s.k. Kulturmiljökarta som visar en överskådlig klassning av bebyggelsens kulturhistoriska värde. Det har skett efter omfattande inventeringar av varenda hus i innerstaden. Den kartan är en viktig vägledning för fastighetsägarna och stadens bostadsrättsföreningar. 

Att många av de där "fina" gamla husen "med karaktär" på Söder faktiskt finns kvar än idag kan vi tacka alla dessa 70- och 80-talsaktivister för. Undrar hur många som ägnar dem en uppskattande tanke idag. Så mitt lilla "tidsdokument" kan ni se som en senkommen hyllning från mig till alla dessa.

Videolänkar kring ockupationen Av Mullvaden och Järnet:

https://www.youtube.com/watch?v=jYdLmYcxhJs

https://www.oppetarkiv.se/video/19380047/mullvaden-inifran

Postat 2019-11-04 02:02 | Läst 1680 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera