Idag känns det bättre...
Tack alla ni underbara människor som finns och som delar med er av kloka ord och tröstar när man behöver det, en stor eloge skall ni ha...och ett stort TACK!
Idag känns det lättare, trots att man vaknade till utsikten av ett snötäcke utomhus. Jag gillar inte snön egentligen, men visst, jag måste erkänna att visst lyser det upp en aning i vintermörkret. Och i år har vi ju till och med varit förutseende nog att se till att snöslunga och snöblad till traktorn sitter på plats samt att kedjorna är ordentligt pålagda. Inget tjafs med att stå i snöyra och svära över sånt i år alltså :)
Ngt annat som känns mindre trevligt den här tiden på året är....MÖSSEN. Japp, ni läste rätt, möss :) När man som vi, bor i ett 140 år gammalt hus på landet (till på köpet en gammal jordbruksfastighet), då delar man per automatik bostad med ett okänt antal (läs; väldigt många) husmöss. I vanliga fall så ser vi inte mkt av själva djuren, men väl spåren efter dem, spillning och confetti efter sånt som de gnagt sönder i sin jakt på föda och bomaterial. Detta stör mig inte heller nämnvärt, sålänge de inte gnager sönder elledningar och annat som kan tänkas förorsaka en katastrof i ett gammalt timmerhus. Visst, jag välkomnar dem inte direkt med en uppdukad buffé, utan jag plockar undan så mkt det går och hänger upp sådant jag är rädd om i krokar i taket osv...men ändå, det ÄR en relativt fånig kamp, dessutom en ojämn sådan.
Men idag var nog allt måttet rågat, idag sprang en liten rackare rakt över fötterna på mig när jag skulle öppna och städa i en av chinchillaburarna. Då blev jag redigt irriterad :( Visst, det ÄR fånigt av mig, men jag känner det så att ränner de runt fötterna på mig i boningsdelen av kåken, DÅ är det krig. Så nu är årets musjakt igång igen...samma visa varje vinter...
Jag skall avrunda dagens brokiga inlägg med en uppdatering av ett tidigare inlägg.
Bebisarna har växt så det knakat och är numer riktigt livliga och relativt självständiga (även om mamma & pappa står högt i kurs fortfarande). Snart dags att flytta "hemifrån" är det också :) Just den biten är en liten konflikt här hemma. Min käre livskamrat tycker att vi har nog med chillor här hemma (sex stycken borträknat de två små), medans jag har oändligt svårt att avstå från dem. Bara tanken på att annonsera och lämna iväg dem till vilt främmande personer som jag inte alls vet om de kommer att få det bra hos kramar iskallt om mitt hjärta :( Men än är inte slaget förlorat, med lite övertalning (och inte så lite snickrande förståss) så får vi nog till en bostad åt dem här hemma till slut :) Däremot får vi nog ta oss en funderare över om pappas "kulor" hänger i en skör tråd, bebisar i alla ära, men vi klarar inte av att ta hand om hur många som helst...
Å så namnen då...ja det var ju en historia för sig bara det. Jag hade ju massor med finfina namnförslag, både från er som läst min blogg och från vänner & bekanta. MEN...ungarna mina var orubbliga (jag hade i ett svagt ögonblick lovat att de skulle få välja var sitt namn, jag tänkte ju att jag skulle kunna leda dem lite i valet..haha), de hade bestämt sig och vek inte en tum: Mimmi & Pelle skulle det vara...Punkt! *suck*
Igår försökte vi fånga de små på bild, en operation som inte är heeeelt enkel :)
Mimmi:
(legogubben är en storleksreferens)
Pelle:
(Han är något mindre än sin syster, legogubben gillade han inte )
Valle tycker chillorna är oändligt oemotstånliga, Mimmi är inte det minsta rädd för honom och det gör honom sjuk av frustration :)
Jag skall se om jag kan lyckas med en bild där de blir med båda två, men hur jag skall gå tillväga har jag inte räknat ut ännu :)
Åhh, vad söta de är.
Gillar sista bilden mycket.
Kram Annika =)