...om konsten att bygga en tröskel...

Gnarp - Sthlm - Gnarp på nio timmar :)

För dryga en vecka sedan noterade jag en annons här på FS angående mörkrumsprylar. Då jag ständigt är på jakt efter utrustning som kan uppgradera mitt mörkrum så kastade jag mig på luren och ringde upp Maj-lis (ja hon hette så, tjejen som satt in annonsen) för att undra lite med henne vad det månne var för utrustning som hon ville sälja.

Det visade sig så att utrustningen var väldigt åtråvärd i mina ögon och jag beslutade mig för att åka ned till Stockholm för att hämta den så fort jag hade möjlighet till det. Igår så inföll alltså den möjligheten :) 

Efter att ha kontrollerat att utrustningen skulle gå in i bilen (jag har valt bort dragkrok på min bil då jag avskyr att köra med släp...dessutom har svågern dragkrok på SIN bil om jag nu absolut måste köra med det förhatliga släpet *flin*), så övertalade jag maken att följa med som sällskap på resan och sedan kollade jag med Maj-lis vilken adress det var och lämpligast färdväg. Svågern fick släppa till med sin GPS, för jag hade ingen som helst lust att slösa tid på att åka runt i storsta´n och leta mig fram :)

Klockan 04,00 ringde klockan på fredagmorgon och jag släpade mig (motvilligt skall erkännas) ur sängen och kämpade mig ner i kläderna. Maken (som är MKT mer pigg på morgonen  än mig)  kokade kaffe till mig och jag hällde i rask takt i mig två koppar för att kunna vakna någotsånär. Vädret hade dessutom valt att visa sig från sin allra sämsta sida och det vräkte ned av ngn blandad sörja av regn & snö, inte trevligt alls alltså.

Klockan 04,50 körde maken fram bilen:

 

 

 

och kl 05,00 lämnade vi Prästmyren för att enligt svågerns GPS anlända till Allhelgonavägen i Sthlm kl 08,35 (vilket sedan visade sig var ngt optimistiskt).

Resan ner var väl inte allt för spännande. Regnet fortsatte vräka ned i princip ända fram till Uppsala, jag spillde kaffe på min vita tröja och vi fick stanna på en mack för att jag skulle göra ett försök med att skölja av det värsta (givetvis en relativt fåfäng förhoppning, men man måste ju iaf försöka) och min favoritchoklad fanns inte att köpa utan jag fick nöja mig med ett annat märke istället (som iofs var lika god, men jag är vanemänniska).

Kl 08,45 aviserade svågerns GPS att målet för resan var nådd och vi hittade en perfekt parkeringsplats alldeles utanför dörren till Allhelgonagatan 7 (hur stora är oddsen för att man lyckas med den bedriften i Sthlm?). Ett samtal i telefon med Maj-lis resulterade i att vi hamnade på Gunnarsons kontitori (som för övrigt hade den största pepparkaksgris jag någonsin sett, upphängd på väggen bakom kassan) för att fika lite medans vi väntade på att Maj-lis skulle komma. Maken ser sådär nöjd ut som bara han kan göra :)

 

 

Runt 09,30-tiden dök Maj-lis upp och vi promenerade tillbaka till Allhelgonagatan för att påbörja arbetet med att lasta in utrustningen i bilen. Det gick som smort, allt jag skulle ha med mig gick in i bilen med militärisk millimeterpassning, inte en kvadratcentimeter lämnades outnyttjad och som min gode vän Ove sa: "Begreppet smockfullt har nu fått en ny innebörd" *skratt*:

 

 

Jag bad att få ta en bild på Maj-lis innan vi lämnade lokalen och det ställde hon till min stora glädje upp på utan knut. Hon trampade glatt in i den mörkrumssluss som monterats ur och således stod fritt mitt på golvet i lokalen (hade jag haft plats i bilen hade jag banne mig tatt med den också) och poserade så vackert när jag tog fram kameran. Så här tjusigt blev det:

 

 

När bilen var färdigpackad så strosade vi ned till Gunnarsons igen för att fika (jag kan rekommendera lussebullarna de har, jag satte i mig en monsterstor alldeles själv *mätt*, supermumsig var den) och få oss en pratstund innan det var dags att vända nosen och åka norrut igen.  Allt hade gått så smidigt hittils att vi räknade kallt med att vi skulle vara hemma i Gnarp innan det mörknade igen.

Kl 11 ansåg vi att nu var det nog iaf dags att bege oss, hur trevligt vi än hade det på Gunnarsons, annars skulle nog tidsplanen spricka ganska direkt. Maken vecklade ihop sin lekamen på passagerarplatsen (för HAN kör minsann inte bil i Sthlm, totalvägrar). Således gjorde han en perfekt imitation av en fällkniv, för utrymmet på passagerarplats var reducerat till minimipropotioner för att få in torkskåpet så pass att bakluckan gick att stänga :)

Svågerns GPS kom till nytta en en gång och vi snirklade oss ur Sthlm helt utan problem, inte en enda inföding lyckades vi reta :) Vädrets makter var på min sida och vi missade precis lunchrusningen. 

Väl framme i uppsala stod inte maken ut längre och vi bytte plats. Jag som är betydligt mkt mindre än min äkta hälft hade inte minsta bekymmer att vika ihop mig på det utrymme som passagerarsidan numer bestod av. Mitt största bekymmer var istället att min nyinköpta Kamera & Bild hade hamnat UNDER torkskåpet och skulle alltså inte gå att nå förrän vi anlänt i Gnarp och bilen tömts på grejor. Chokladen däremot låg inom räckhåll så jag tröståt av den istället.

Som ett trollslag förändrades vädret så fort maken hamnade bakom ratten. Snöblandat regn började ögonblickligen vräka ned och sikten var i princip inte mer än tre-fyra meter när det var som värst. Kombinationen gloppigt och otrevligt väglag och  att större delen av de fordon som omgavs oss garanterat inte hade lagt om till vinterdäck resulterade i att medelhastigheten inte kröp över 50-strecket, mäkta frustrerande och svågerns GPS ökade käckt ankomsttiden till Gnarp med ytterligare två timmar. Lyckligtvis så lättade vädret en aning några mil senare och GPS´en drog av restiden med ngn timme iom att hastigheten ökades. 

Strax nedanför Gävle stod inte maken ut längre och han retirerade till fällknivspositionen på passagerarplats och jag fick åter ta plats bakom ratten. Det är nu det börjar bli lite kusligt, för några minuter senare slutar det att snöa och jag kunde stänga av torkarbladen helt. Ytterligare några minuter senare var vägbanan torr och ankomsttiden till Gnarp reducerades med en timme till, så nu beräknades vi vara hemma helt enligt orginalplanen kl 14,05.

Resten av resan gick totalt smärtfritt och vi var hemma helt enligt beräkningarna; kl 14,15 svängde jag in bilen på Casa del Prästmyren. En tröttsam men ändå mkt trevlig resa och jag har fått "ny" utrustning att möblera med i mitt mörkrum. Sen att det visade sig att torkskåpet var något för högt för takhöjden i min källare är ju en helt annan historia, den får jag berätta senare då jag övertalat vår bilmek att kapa av det åt mig :) 

 

Postat 2007-11-24 18:36 | Läst 1266 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Idag känns det bättre...

Tack alla ni underbara människor som finns och som delar med er av kloka ord och tröstar när man behöver det, en stor eloge skall ni ha...och ett stort TACK!

 

Idag känns det lättare, trots att man vaknade till utsikten av ett snötäcke utomhus. Jag gillar inte snön egentligen, men visst, jag måste erkänna att visst lyser det upp en aning i vintermörkret.  Och i år har vi ju till och med varit förutseende nog att se till att snöslunga och snöblad till traktorn sitter på plats samt att kedjorna är ordentligt pålagda. Inget tjafs med att stå i snöyra och svära över sånt i år alltså :)

Ngt annat som känns mindre trevligt den här tiden på året är....MÖSSEN. Japp, ni läste rätt, möss :) När man som vi, bor i ett 140 år gammalt hus på landet (till på köpet en gammal jordbruksfastighet), då delar man per automatik bostad med ett okänt antal (läs; väldigt många) husmöss. I vanliga fall så ser vi inte mkt av själva djuren, men väl spåren efter dem, spillning och confetti efter sånt som de gnagt sönder i sin jakt på föda och bomaterial. Detta stör mig inte heller nämnvärt, sålänge de inte gnager sönder elledningar och annat som kan tänkas förorsaka en katastrof i ett gammalt timmerhus. Visst, jag välkomnar dem inte direkt med en uppdukad buffé, utan jag plockar undan så mkt det går och hänger upp sådant jag är rädd om i krokar i taket osv...men ändå, det ÄR en relativt fånig kamp, dessutom en ojämn sådan. 

Men idag var nog allt måttet rågat, idag sprang en liten rackare rakt över fötterna på mig när jag skulle öppna och städa i en av chinchillaburarna. Då blev jag redigt irriterad :( Visst, det ÄR fånigt av mig, men jag känner det så att ränner de runt fötterna på mig i boningsdelen av kåken, DÅ är det krig. Så nu är årets musjakt igång igen...samma visa varje vinter... 

Jag skall avrunda dagens brokiga inlägg med en uppdatering av ett tidigare inlägg. 

Bebisarna har växt så det knakat och är numer riktigt livliga och relativt självständiga (även om mamma & pappa står högt i kurs fortfarande). Snart dags att flytta "hemifrån" är det också :) Just den biten är en liten konflikt här hemma. Min käre livskamrat tycker att vi har nog med chillor här hemma (sex stycken borträknat de två små), medans jag har oändligt svårt att avstå från dem. Bara tanken på att annonsera och lämna iväg dem till vilt främmande personer som jag inte alls vet om de kommer att få det bra hos kramar iskallt om mitt hjärta :( Men än är inte slaget förlorat, med lite övertalning (och inte så lite snickrande förståss) så får vi nog till en bostad åt dem här hemma till slut :) Däremot får vi nog ta oss en funderare över om pappas "kulor" hänger i en skör tråd, bebisar i alla ära, men vi klarar inte av att ta hand om hur många som helst...

Å så namnen då...ja det var ju en historia för sig bara det. Jag hade ju massor med finfina namnförslag, både från er som läst min blogg och från vänner & bekanta. MEN...ungarna mina var orubbliga (jag hade i ett svagt ögonblick lovat att de skulle få välja var sitt namn, jag tänkte ju att jag skulle kunna leda dem lite i valet..haha), de hade bestämt sig och vek inte en tum: Mimmi & Pelle skulle det vara...Punkt! *suck* 

Igår försökte vi fånga de små på bild, en operation som inte är heeeelt enkel :)

Mimmi:

(legogubben är en storleksreferens) 

 

Pelle:

(Han är något mindre än sin syster, legogubben gillade han inte )

 


 Valle tycker chillorna är oändligt oemotstånliga, Mimmi är inte det minsta rädd för honom och det gör honom sjuk av frustration :)

 

 

Jag skall se om jag kan lyckas med en bild där de blir med båda två, men hur jag skall gå tillväga har jag inte räknat ut ännu :)

 

 

 

Postat 2007-11-03 14:55 | Läst 1268 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Att vara ledsen....

..är det ngt som man kan vara utan att man har ngn egentlig orsak? Det undrar jag över idag....

Idag är en sån dag då jag känner mig sådär olycklig ända in i själen, så som om mitt hjärta skall brista och falla itu. Jag går omkring och har gråten i halsen och ögonen bränner av tårar som vill ut. Ändå förstår jag inte varför...varför  är jag så ohyggligt ledsen??

Jag har som jag ser det ingen som helst anledning att vara olycklig. Jag har en fantastisk familj, en man jag älskar av hela mitt hjärta, två fantastiskt fina ungar och två bastarder till jyckar som jag inte skulle vilja vara utan en endaste dag. Vi bor fint och ekonomin är under kontroll..Visst, min hälsa är väl sviktande, men inte mer än att jag lärt mig leva med det och jag har medicin att ta till när det krånglar som värst.....jag har absolut ingenting att klaga över.

Så....varför är jag då så ledsen?...jag förstår det inte, inte alls..och det gör mig frustrerad :( 

 

Jag tog en promenad ut till den skogsglänta i vår skog där vi begravt våra hundar, jag brukar prata med dem när ngt känns svårt. Ikväll var det vackert där...stillsamt...

 

 

 

 

Postat 2007-11-02 15:47 | Läst 1437 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera