I örnbygdner VI

När örnarna lyser med sin frånvaro och korparna sitter i högsätet, sitter man och hoppas på att andra fåglar ska våga sig ut ur skogen och göra ett besök vid åteln. Jag har för mig att vi såg en talgoxe, en större hackspett och en nötskrika, men mer än så var det inte. De som uppehöll sig när örnarna var iväg var framför allt korparna. De var förvisso även på platsen även när örnarna var det. De var i en överväldigande majoritet hela tiden. Enstaka kråkor besökte även de åteln. Liksom en del skator. Skatorna och kråkorna uppträdde dock oftast mer försiktigt avvaktande. De höll sig oftast på ett respektfullt avstånd från sina större släktingar korparna, som regerade. 

#2

Skogens egen batman?

#3

Säg vad tänker en korp på?

Vad ser dess öga?

#4

Vad gör örnarna när de inte är vid åteln? En del ägnar sig åt - "Walk lika an eagle".

#5

#6

#7

Skatorna sätter sig gärna på någon av pinnarna en stund innan de bestämmer sig för att flyga ner till åteln eller inte. Om de nu inte blir bortjagade förstås.

#8

I örnarnas frånvaro är det korparna som allt som oftast tar pinnarna i besittning och sitter där både en och flera på samma gång. De vet att de är störst och tuffast.

#9

De modigaste korparna är snabbt framme och kämpar om en bit kött från åteln,

#10

Som herrar på täppan kan korparna ta för sig av åteln i lugn och ro.

#11

En stund i alla fall för det dröjer oftast inte länge förrän de får sällskap.

#12

#13

#14

#15

#16

#17

Av de olika kråkfåglarna är nog kråkan den försiktigaste. Den sitter sällan på pinnarna. Föredrar att hålla sig på sin kant och försöker oftast obemärkt smyga sig fram och ta en bit av åteln. Skatorna är betydligt djärvare.

TheInvisibleJackal

I örnbygder V

 Vi turades om att sitta på de tre platserna i gömslet för att alla skulle få lite olika vinklar och inte bara samma hela tiden under de tre dagarna. Satt man på vid högerkanten satt man på vänsterkanten dan där på. Att sitta många timmar på samma plats en hel dag gör en dock lite lagom stel. Efter vi kommit tillbaka till vandrarhemmet på kvällen tog jag, efter att ha packat in från bilen, en promenad på en timme eller så. Det var oftast inga andra ute och det var gnistrande kallt. Det var ändå skönt att få sträcka ut och röra på sig. För att orka sitta still länge måste man nog röra på sig.

#2

#3

#4

#5

En havsörn som hittar en bit kött blir snabbt uppvaktat av korparna och en kråka. Jag har hört att korparna inte drar sig för att stjäla från örnarna. De försökte här också. En av dem försöker få örnens uppmärksamhet på annat håll genom att nafsa den stjärtfjädrarna. Tittar örnen bort för länge då, passar den andre korpen på att stjäla köttstycket. 

#6

I träden på andra sidan myren satt örnarna emellanåt. För att efter tag återvända till åteln.

#7

#8

#9

En korp ropar i snöfallet

#10

och en havsörn

#11

svarar honom. Vad de talte om vet jag icke, kan hända om fornstora dar.

"12

Även skator höll till vid åteln. Skator håller sig gärna i närheten av bebyggelse. Det kanske kan tyckas att så här ute på en myr kan det inte finnas så bebyggelse i närheten mer än gömslet. Det finns lite hus inte alltför långt bilfärd från gömslet. Troligen än kortare fågelvägen.

#13

#14

TheInvisibleJackal

Hos hökugglan igen

I fredags när jag var ledig, passade jag på att åka upp till hökugglan på Hallandsåsen igen. Det var mer snö uppe på åsen en här gången än förra gången för inte riktig en vecka sedan. Det hade snöat en del i veckan som gått. Till och med hemma hos mig hade det snöat. Och snön ligger alltjämt kvar när skriver detta inlägg. Vilket inte tillhör vanligheterna. Uppe på åsen var det nästan tio minus och i princip klarblå himmel. En vacker vinterdag. Det här skulle nog kunna bli något.

När jag körde upp till ugglan undrade jag om skulle vara helt själv där ute på kalhygget där den häll till och hur lång tid det skulle ta att hitta den. Jag körde uppförde den sista lilla backen och såg att det redan stod några bilar på plats. Eftersom det snöat så pass som det gjort fanns det färre möjligheter att parkera bilen än tidigare. Den lilla platsen jag hittade förra gången var redan upptagen av några bilar. Jag körde en liten bit framåt och hittade en annan plats istället. Tog på ryggsäcken och tog stativet i näven och började gå upp till platsen där de andra bilarna stod. 

Väl framme tog jag av mig ryggsäcken för att plocka fram kamerorna så att jag skulle vara redo. Med tanke på att det rört sig om rätt stora avstånd förra gången hade jag förberett mig genom att sätta en 2x telekonverter på mitt tele. Enligt vad jag sett och läst, var den kombinationen ihop med mitt ena kamerahuset en helt gångbar kombination. På det andra kamerahuset med telezoomen satte jag istället min 1,4x konverter som jag oftast brukar ha ihop med telet. Telet satte jag på stativet och telezoomen hade jag i en axelrem. På det här viset tänkte jag att skulle ha både räckvidd och flexibilitet vid fotograferande av hökugglan. 

Jag hade inte hunnit gå mer än tiotal steg inpå den upptrampade stigen i snön förrän jag märkte jag det var något som plötsligt föll bredvid mig. Jag tittade ner i snön och såg mitt kamerahus till telezoomen ligga där full med snö. Jag trodde intd att det var sant. Började småsvära för mig själv. Kollade telezoomen, som hängde där den skulle i axelremmen. På något sätt hade kamerahuset lossnat när jag krängde på mig ryggsäcken tidigare. Förstår inte riktigt hur det kan gått till. Måste på något sätt ha kommit åt knappen som lossar objektivet. 

Jag plockade av mig ryggsäcken och la den i snön. Fick fram skyddslocken till telezoomen och fick ner det objektivet i ryggsäcken. Plockade fram en stor objektivputsduk och började försiktigt ta bort den mesta av snön. En del vågade jag inte riktigt pila bort så den fick vara kvar. Som tur var jag alltid med kamerahuslock med mig i ryggsäcken. Jag satte på det och la kameran i ryggsäcken så att när snön sakta smälte skull den rinna ur kameran och inte in i den istället.

Var dagen förstörd nu? 

Lite. Jag hade svårt att riktigt släppa tankarna på hur pass skadad kameran blivit. Om den var helt förstörd eller om det gick att reparera den. Någon tiondel sekund tänkte jag till med att vända om och åka hem igen. Nu efteråt kan jag säga att jag inte var helt 100-% koncentrerad under mitt fortsatta fotograferande den här dagen. Hade jag varit mig själv hade jag valt andra kameravinklar, lägre kameravinklar än vad jag gjorde. Tankarna var på andra håll. 

Istället för att vara flexibel hade jag nu endast räckvidd. Och därtill på köpet en rejäl sådan. 800mm istället för 560mm som jag oftast brukar jobba med. Visst jag hade kunnat byta 2x konvertern mot 1.4x:s, men jag tänkte inte riktigt klart. Var dessutom rädd för något skulle hända så att jag skulle få snö även i det andra kamerahuset. Det hade jag definitiv ingen lust med. Alltså var det att försöka göra så gott jag kunde med det jag hade.

#2

#3

#4

Sin vana trogen flyttade hökugglan runt mellan torrakorna. Där den satt och spanande en stund.

#5

I flykten påminde den ibland om Saab 29. Den s k "Flygande tunnan". Några andra fotografer hade med sig en del möss som de la ut till ugglan som ett led i att kunna få andra bilder. Nu blev det åka av. Ugglan var verkligen på hugget. Knappt hade en mus placerats ut förrän den dök ner och tog den. Den åt dock inte en enda av dem utan flög iväg med till ett förråd den hade inne i skogen. Hade jag varit lite mer alert i tanken hade placerat mig bättre än vad jag gjorde vid de här tillfällena. Några bilder blev det ändå. 

#6

#7

#8

#9

#10

#11

När mössen var slut återgick ugglan till sina torrakor. Klockan hade passerat lunchdags för mig också så jag började gå mot bilen. Där öppnade jag ryggsäcken för att lägga ner kameran med telet och ta en titt på den andra kameran. Snön hade smält och lite vatten hade samlats i skyddslocket. Jag torkade torrt runt kontakterna vid fattningen och även insidan på skyddslocket. Placerade kamerahuset på ett sådant sätt att det alltjämt skulle ligga med fattningen neråt i ryggsäcken när nu ryggsäcken låg plant i bilen på hemfärden.

Väl hemma igen ringde jag Canon och berättade vad som hänt och bad om råd. Rådet jag fick var att när kameran väl acklimatiserat sig i ryggsäcken skulle jag ta ut minneskorten och batteriet. Ta av skyddslocket och ställa kameran någonstans och låta den lufttorka i 24 timmar. Skulle det sedan vara något med kameran skulle jag återkomma.

Jag lät det gå 36 timmar innan jag igår; söndag, satte i ett minneskort, batteriet och slog på kameran. Skulle den spraka till och sedan dö eller hur skulle det gå? Det var kusligt att inte veta, men den kom igång. Menyerna funkade. Rattarna likaså. Den kunde läsa minneskortet, som hade några bilder på sig sedan tidigare, och visa vad som fanns där. 

Jag satte på ett äldre zoomobjektiv, som jag inte använder speciellt ofta längre. Kollade så att autofokus fungerade och lite annat. Det verkade helt som det hade gått bra med kameran trots allt. Frågan var bara hur mycket damm och annat hade jag fått på sensorn. Jag ställde objektivet i sitt vidaste läge och riktade kameran uppåt mot molntäcket och började ta några bilder med bländare f11 f13 f14 f16 f18 f20 och f22 och ISO 100 för att se om det kunde avslöja några dammfläckar på sensorn. 

I LR visade det sig att det syntes en del dammpartiklar vid f18 f20 och f22. Inga bländare jag använder överdrivet ofta.  Jag känner dock att jag måste genomföra lite mer tester mot mer neutrala testområden än ett molntäcke. Kanske mot en klar himmel eller en ljus väggyta. Förmodligen skulle det i vilket fall som helst vara bra att lämna in kameran och får sensorn rengjord. Jag skall göra ett andra test först framöver och sedan bestämma mig hur jag ska göra. 

TheInvisibleJackal

Höguggla

I en tid nu har en hökuggla hållit till uppe på Hallandsåsen. Jag har sett en mängd fotografier på den på Facebook och Artportalen. Jag var faktiskt ute och försökte fotografera den alldeles i början på året. Tyvärr hade jag inte tagit med i beräkningarna att många skådare vill ha med den som årskryss. Det var därför mycket folk på plats. Jag såg därför bara den som hastigast innan den försvann in i skogen för att inte komma fram mer den dagen.

I helgen bestämde jag mig för att vara på plats så snart efter soluppgången som möjligt. Nu stod här en bil till bara. Jag gjorde iordning kamerorna och ställde in lagom höjd på stativet och begav mig ut för att försöka hitta den. Det tog en liten stund, men jag fann den till sist sittandes på en torraka i skogsbrynet en bit bort. 

Jag bestämde mig för att stanna där jag var och se om ugglan eventuellt kunde komma åt mitt håll. 

#2

Under tiden som jag väntade hade det dykt upp fler och fler som ville fotografera hökugglan. Helst så nära som möjligt. 

#3

#4

Istället för att jaga efter ugglan stod jag kvar och väntade på att den skulle röra sig närmare och mer i ögonhöjd. Det gjorde den nu aldrig. Den rörde sig förvisso allt närmare mig, men den valde att sätta sig i olika höga torrakor. Där den satt och spanande efter sorkar, som bilderna ovan visar fick den också utdelning för sitt spanande. Bilderna ovan är tagna på rätt stort avstånd och är kraftigt beskurna. Jag ville inte ta mig alltför nära så att jag stör dess födosökande. För mig är det kanske en bild som missas, men för ugglan kan det röra sig om ett misslyckat jaktförsök. Vid vissa tillfällen rörde sig folk i något som snarast liknade skallgångskedjor framemot där ugglan satt. Jag tycker att det är rätt beklämmande. Det är som det är en bild till varje pris som gäller. Vi är gäster i naturen och som såna ska vi också uppträdda när vi är ute i naturen. 

#5

Hökugglan varierande som sagt sina höga torrakor. Ibland fick jag förnämliga ljusförhållanden. 

#6

Medan andra gånger kanske inte lika fullt ut. Ugglan hade nu rört sig pass att den satt i torraka alldeles vid en liten vägstump där ett antal bilar stod parkerade. Jag skulle tippa på att det nu stod ett femtontal fotografer på den här vägstumpen med kamerorna riktade upp mot ugglan i torrakan. En del idogt smattrande iväg bild efter bild. Andra väntade. Iakttagande och funderande på vad den kommer att göra härnäst. 

#7

#8

#9

En man kom med några döda möss eller sorkar i en väska. Han la ut en av dem på en stubbe i närheten av torrakan. Hökugglan såg den och kastade sig snabbt ner. Jag hann snabbt förinställa skärpan på stubben innan ugglan kom susande ner från torrakan. Kanske hade jag fått bättre bilder ifrån en annan vinkel, kanske inte. Det svårt att säga. 

Jag ska försöka ta mig ut till ugglan lite senare i januari och se om jag kan få några andra bilder. Kanske ska jag försöka åka en vardag om vädret tillåter. Har en ledig dag framöver. 

TheInvisibleJackal

I örnbygder IV

När örnarna för en stund överger åteln plockar vi fram våra mackor och annan mat. Det gäller att försöka anpassa sin egen mathållning. Antingen äter man på ungefär samma tider som vanligt eller så äter man lite då och då när det passar under sittningen. Jag brukar försöka hålla mig till de tider jag normalt äter. Har märkt att det funkar bäst för mig. Dessutom har jag varm mat med mig i en mattermos. Första dagens lunch och tillika andra dagens bestod av Ravioli. Den tredje och sista sittningen festade jag loss på ärtsoppa. Sitta hungrig i ett gömsle är ingen höjdare. 

Även om det för örnarna skull som man främst har satt sig i en lite småkallt gömsle i skiftet januari/februari finns det annat att fotografera när de inte är där. Korparna är där oftast i stora mängder. De är intressanta att studera. Och vackra. Korp ser jag rätt ofta hemmavid, men det är sällan jag har fått möjlighet att studera dem så här ingående.

#2

#3

#4

När så örnarna ånyo stormar in på scenen gör vi oss beredda på nytt att låta våra slutare smattra iväg igen. Mina två fotokompisar hade två kamerahus var. Själv ägde jag vid det här tillfället endast ett. Egentligen kanske man skulle haft tre stycken. Det hände nämligen att en del örnar satte sig i träden alldeles bredvid gömslet. Det fanns gluggar där också för att kunna fotografera dem. Eftersom de där var så pass nära hade säkert en 70 - 200 fungerat ganska utmärkt. Samtidigt kunde jag ha haft fem kamerahus, men inte en enda örn att fotografera. Det går aldrig att styra över naturen. Det blir som det blir.

#5

När så örnarna återvänder till åteln blir de populära pinnarna snabbt upptagna. Många av de återvändande örnarna har suttit träden på andra sidan myren. Förmodligen har de suttit där och smält maten och sedan när de känt sig redo igen för lite mer har de återvänt.

#6

Jag hade ännu inte fått för mig att plocka bort telekonvertern. Det blev inte av att jag plockade av den förr än till den andra dagens sittning. 

#7

#8

#9

#10

#11

Klorna är kraftiga och vassa. Den skarpa, vaksamma blicken, som tycks säga - "Misshaga mig icke."

#12

#13

Havsörn. Detalj.

#14

#15

Det händer att två havsörnar samsas om den lite kraftigare pinnen till höger om gömslet. Tre stycken hade nog varit en omöjlighet, men två verkar kunna tolerera varandras närvaro. Kanske finns det släktskap dem emellan.

#16

#17

Vi hade turen att ha en del snöfall. Snöfallet ger lite extra krydda i fotograferandet. Om och när jag fotar örn igen vill jag göra det i snöfall. Det är förvisso inget man kan beställa sådär bara, men det vore onekligen trevligt.

TheInvisibleJackal