TheInvisibleJackal
I örnbygder III
Den vuxna havsörnen balanser skickligt på den tunnan pinnen, som ser ut att egentligen kunna knäckas under fågelns tyngd. Havsörnen spanar än hit
#2
och än dit. Den verkar inte speciellt intresserad av vad som händer på marken. Håller den utkik efter faror? Samarbetar örnar på det här viset? När de samlas många och äter är det någon/några som håller vakt.
#3
På den andra pinnen skiftar två yngre örnar plats.
#4
#5
I snön på marken håller några korpar en yngre havsörn sällskap.
#6
Medan en annan ser på.
#7
En ung havsörn har satt sig på smala pinnen. Med klorna håller den ett fast grepp om pinnen.
#8
#9
#10
#11
Korpar sägs hålla ihop livet ut. Trots att de är helt svarta har de ett underbart minspel och mycket underhållande att titta på. Ibland får man en känsla av de diskuterar något de inte är helt ense om.
#12
#13
Att sitta så här i ett gömsle med alla dessa örnar gör att man glömmer både tid och rum. Vi säger väldigt lite till varandra där vi sitter i gömslet. Det behövs inte sägas något när blickar och nickar räcker. De korta samtal trots allt förs. Förs viskande. Efteråt på kvällen vid middagen på vandrarhemmet flödar istället orden.
TheInvisibleJackal
I örnbygder II
Det är så mycket örnar och korpar på marken vid åteln att det är hart när omöjligt att få något vettigt ut av det. Det är onekligen en otrolig upplevelse, men en upplevelse som är svår att avbilda. Jag vänder därför likt havsörnen ovan ryggen åt det som utspelar sig i snön på marken. Istället koncentrerar jag mig på vad som händer på de två pinnarna.
#2
På den högra sitter en nästan vuxen individ. De vita stjärtfjädrarna har alltjämt lite av den unga fågelns mörka stråk kvar i spetsarna. Det är en vacker fågel. Stolt i sin hållning. Jag tar många bilder. Det går liksom inte att riktigt låta bli. Dessutom är det nu örnarna är vid åteln. Vem vet hur länge de blir kvar eller om alls dyker upp de andra dagarna. Vi hade hört att de som satt före oss hade bara haft örnar nere vid åteln en av dagarna. Således gäller det att passa på då tillfälle ges.
#3
Han eller hon sitter och spanar länge,
#4
tittar sig runt omkring.
#5
Lyfter på stjärten. Nu gör den sig redo att flyga strax. De släpper alltid ut lite ballast innan de flyger iväg. Jag är beredd med fingret på avtryckaren. Tummen redo på back button focus knappen.
#6
Icke, den sätter sig tillrätta igen och tittar ner på örn- och korpmängden i snön vid åteln.
#7
Jag ber om ursäkt för att det kanske blev lite får många bilder på den här havsörnen.
#8
Den här vuxna individens stjärtfjädrar är helt vita.
#9
Även korpar utnyttjar pinnarna. För att få lite överblick eller komma undan en stund från allt ståhej.
#10
Örnarna turas om vid pinnarna. En kraftfull ung havsörn har tagit plats på den vänstra pinnen.
#11
Den följer intresserad det som händer nedanför. Väntar på ett bra tillfälle.
#12
Fjädrarna är som konstverk även när de inte ligger som de ska.
#13
#14
En del av havsörnarna har lite bling-bling på sig runt tarserna. Inte särskilt snyggt och enligt de som ringmärker ska de inte vara hindrande för fågeln. När jag var skådare var ringmärkning en del i skådandet, även om jag själv aldrig har ringmärkt. Nu när jag istället enbart fotograferar stör ringarna mig inte bara estetiskt utan jag har börjat fundera över om det verkligen inte finns något annat sätt. Bland andra natur- och fågelfotografer har jag hört åsikter om att det egentligen inte borde behöva ringmärkas några fåglar längre. För forskningens ska det inte vara nödvändigt längre. Att ringarna, trots försäkringar, är ett hinder för fågeln. Tänk själv om vi skulle släpa omkring på samma proportionerliga mängd järnskrot runt vristerna. Hur hindrade skulle det inte vara. Jag är ambivalent. För genom den kunskap som man får genom forskning får man förståelse och därigenom ett engagemang som gör att vi kanske kan undvika att en art försvinner. Jag känner att frågan är komplexare än vid första anblick. Däremot tycker jag det idag borde finnas andra metoder än ringmärkning. Jag tänker då inte på ljusloggar etc utan metoder som är harmlösa för fågeln och som inte påverkar dess leverne.
#15
Kråkor fanns det också, men de var ganska få och höll sig gärna lite undan från både sina större släktingar och örnarna.
#16
En äldre havsörn skrämmer bort den som tidigare satt på pinnen.
#17
Man förväntar sig nära på ett rytande när havsörnen öppnar näbben, men det som kommer ut är mer ett ljust visslande läte. Ett läte som inte riktigt passar in på denna stora fågel. Jag tänker nästan på måsar när jag hör det.
#18
TheInvisibleJackal
De har ju vingar
Inte allt för långt ifrån Trönninge ängar ligger Trönninge strand. Det är bara några kilometer extra att cykla. Vid Trönninge strand som ligger nere vid havet finns det en stenudde som sticker ut en liten i vattnet. Den här udden är också en av mina favoritplatser att fotografera fåglar ifrån. Eftersom det är en udde, sträcker många fåglar över den. I början när jag fotograferade fåglar var det just det faktum att de att flög och att jag med hjälp av kameran och kunde fånga dem i flykten och få se detaljer hos dem som jag inte kunde se genom att bara titta på dem genom tubkikaren. Det var en skönhetsupplevelse. Fåglarnas vingar var inte bara flyginstrument. De var konstverk.
Med tiden har jag dock alltmer försökt att fånga fåglarna i olika miljöer istället.
För ett antal år sedan pratade jag med Brutus Östling på bokmässan i Göteborg. Jag hade precis köpt hans första bok om konsten att fotografera fåglar och andra djur. Han sa något då om hur man utvecklas som fågelfotograf.
"Man börjar i skyn och slutar i dyn."
Fågelfotograferingspoesi.
Då jag tog dessa bilder i oktober 2017 var min fascination alltjämt stor över hur de använder sina vingar. Förvisso är jag det fortfarande, dock inte lika stor utsträckning.
#2
Det finns väl dem som önskar storskarven åt fanders.
#3
Även kråkor kan tveka och ångra sig.
#4
Det händer ibland när man står där ute på udden att det kommer fåglar flygande tätt över vattenytan, som dessa kanadagäss.
#5
Storskarven har torkat sin vingar och lämnat sin sten och flyger spanade iväg.
#6
Ett gäng med unga starar drar vi förbi några gånger innan de bestämmer sig för en definitiv färdriktning. Söderut.
#7
Ibland händer det som sagt att fåglar sträcker precis över udden. Jag följde den här vitkindade gåsen så länge jag kunde och tog ett antal bilder när den var nästan över huvudet på mig.
#8
#9
#10
Att fota fåglar på gren är inte riktigt samma actionfotografering som fåglar i flykten. Det är en annan typ av fågelfotografering där man måste ta hänsyn till andra saker. Inte bara för att skrämma bort utan även för att få till en bild man kan känna sig nöjd med. Det är mer tålamodsprövande på mer än ett sätt.
TheInvisibleJackal
Gäss sir I can boogie
När hösten börjar göra sitt intåg vid Trönninge ängar samlas grågässen i allt större antal. I september är det rätt tacksamt att sitta i gömslet. Det rör sig en hel del bland de fåglar som gästar ängarna då. Det är som det ligger en slags otålighet i luften. En otålighet att dra iväg. Lämna den platsen för andra mer lockande. Fast det är inte riktigt dags än. Och del stannar faktiskt kvar mycket länge eller flyttar iväg bara ett kort stycke.
En ny titt i arkivet på bilder från september 2017.
#2
Att flyga tät tillsammans måste vara något av en dröm. En av de saker utöver själva flygförmågan som jag avundas fåglarna. Om man kunde flyga måste det ända vara roligt att kunna dela den förmågan.
#3
Fast även grågässen vet att hålla avstånd när man ska landa.
#4
En årlig, men inte så talrik besökare vid ängarna är den vackra bläsgåen.
#5
Grågåsen sträcker vingarna och ropar efter fränderna i de stora grågåsflockarna. Att enbart lita till synen är nog inte helt säkert.
#6
En gråhäger svävar fram över vattenytan till en lämplig plats att stå och spana ifrån.
#7
En vitkindad gås förbered sig för landning.
#8
Smådoppingen sträcker på sig och visar upp sina små nätta vingar.
#9
Sen börjar dansen.
#10
Sothönans vingar visar sig att ej alls vara av sot när solens strålar träffad dem.
Smådoppingens dans är över för den här gången.
TheInvisibleJackal
Längtan...
Det händer att min cykel ömsom tar mig än dit och än hit, men ofta för den mig mot havet till. Att en tidig morgon cykla genom landskapet och höra fågelsång, surrande insekter och känna doften av morgonen det är något som jag alltid längtar efter och försöker göra så mycket jag kan.
Vad längtar då en strandskata efter när den blickar ut över havet?
Är det en längtan att återigen att få ta till vingarna och flyga såsom
ejdrarna gör med blicken stadigt mot söder, men i sinnet stadigt flygande mot norr eller
längtar den att svepas med av de vitkindades böljande vingfärd över vattnet.
Är det måhända längtan efter den där honan (eller är det en hanne), som så kokett och oberört av omvärlden står på sin sten. Vem vet vad en strandskatas längtan är.
TheInvisibleJackal