Hägerbonanza

Augusti vid ängarna brukar betyda besök av sträckande vadare. Stora flockar med honfärgade brushanar rastar gärna här, men även andra vadare. I flocken av brushanar ovan syns överst i högra hörnet de isländska rödspovarna som har valt att stanna till några dagar vid Trönninge ängar den här tiden.

#2

Vadarflockar är alltid trevliga att fotografera. Deras ofta mycket synkrona flykt är som en dans över spegelblanka golv.  En lufthavets balett.

#3

Vadare i all ära, men jag hade tagit mig till ängarna den här morgonen för att det tidigare i veckan har hållit till fem stycken ägretthägrar på området. Och med lite tur  kunde kanske någon av dem vara kvar. Till en början är endast deras grå kusiner på plats, men så kommer en ägrett inflygande för landning.

#4

#5

Och landar skapligt nära.

#6

Strax kommer en till, som går ner lite längre bort.

#7

För där finns kompisarna.

#8

Eller om det är det bästa fiskestället. Trångt är det i vilket fall om saligheten.

#9

En havsörn kommer insvepande och sätter lite fart på flygmuskelaturen hos en annan bevingad gäst på ängarna.

#10

Fast istället för att sätta klorna i något går örnen ner för landning i gräset på andra sidan den öppna vattenspegling. Sitter där ett tag och blänger innan den stiger väders igen.

#11

Den isländska rödspoven fortsätter att lägga näbben i blöt.

#12

liksom brushanarna.

#13

#14

Även en grönbena vågar sig fram igen.

#15

TheInvisibleJackal

En slags prolog

De första dagarna i juni 2018 hade jag bokat in mig på ett vandrarhem på södra Öland. Äntligen skulle jag ägna mig ett par dagar åt bara fågelfotografering. Något jag försökt få tillstånd ett tag. Annat hade kommit i vägen. 

På något sätt kan dessa junidagar vara en slags prolog till min och min frus senare Ölandsbesök. Vi har kommit att besöka Öland tre år på raken. Under olika tider på sommaren har det visat sig. Och faktum är vi kommer att återvända även nästa år.

Under många år har Öland framstått som ett eldorado av fåglar för mig. I varje fall har sinnebilden av Öland för mig varit så. I böcker jag läst o s v. För trots att jag haft förhållandevis nära. Ett par timmars bilfärd, har det av outgrundliga anledningar inte blivit av i någon större utsträckning att jag har kommit att besöka ön mer än vid högst ett par tillfällen genom åren. Första besöket var som tioåring 1974, då Ölandsbron var tämligen ny till mina föräldrars förtjusning. De hade tidigare bara tagit färja till ön. Att smidigt komma till ön medelst en bro var mycket trevligt i deras ögon, vilket har fått mina mor att varje gång min fru och jag har bestämt oss för att åka till Öland de senaste åren att undra:

"Ni tar väl bron?"

Det till synes självklara behöver inte vara självklart. Och det är kanske så man ska betrakta den här resan. Jag förväntade mig ett smörgåsbord av kanske inte  stekta sparvar som kommer flygande, men nära nog. Jag förväntade mig en artrikedom utöver det jag normalt har chans till. Det blev inte så. Mycket beroende på den värmebölja som rådde. Som  ni alla säkert minns var sommaren 2018 en av de varmaste. Med temperaturer över 30 grader i veckor. Temperaturrekord slogs till höger och vänster, skogsbränder härjade på flertal ställen.

När jag var på Öland i juni 2018 kom temperaturen snabbt upp i dessa  30 grader eller mer. Jag orkade p g a värmen helt enkelt inte att utnyttja tiden jag hade till buds. De blev bara några få timmar på morgonen som det var någorlunda drägligt ute.

Den första platsen jag besökte var i alla fall Ottenby. Det är därifrån bilderna på ladusvalorna och den större strandpiparen är tagna.

#2

#3

#4

#5

#6

Den andra dagen begav jag mig till Beijershamn. Det skulle vara en plats med chans till bilder på olika vadare. Eftersom det var första gången jag var där hade jag inga förväntningar. Efter ha fotograferat en rödbena som satt i gammalt dött träd kom jag i samspråk med en gammal man som undrade likt man undrat sedan Homeros dagar - Vem var jag?, Var kom jag ifrån och vart var jag på väg? Efter att ha utbytt våra berättelser kom vi att prata om Beijershamn. Han sa att var sorgen. Han hade aldrig, under mer än 50 år, sett strandlinjen så långt ut. Och den var verkligen långt ut. Närmare 70 - 80 meter ut, mer ändå på sina ställen. Hela våren hade varit ovanligt torr berättade han. I vanliga fall går strandlinjen bara några meter ifrån där vi var. Man kan i princip sätta sig ner och se den ena fågeln efter den andra spatsera runt alldeles framför fötterna på en vanligtvis. Han var sorgsen eftersom han kände på sig att det skulle bli en varm sommar och han var orolig för hur fåglarna skulle lyckas med sina häckningar. Han var också orolig för framtiden med klimatförändringarna.

Det var ett trevligt samtal även om det vädrades en del dystra farhågor inför framtiden. 

#7

Större strandpipare.

#8

Snatterand.

#9

Knölsvan.

Nu skulle man kunna tro att jag att med den tämligen magra utdelningen gav Öland båten för all framtid, men jag hade fastnat för det landskap jag såg. Jag kom under dessa dagar att visserligen endast att vistas i en liten del av den södra delen, men det var något i det jag såg som drog och lockade. Väl hemma igen diskuterade min fru och jag fram och tillbaka och bestämde oss för att återse ön vi tillbringade vår första semester på med vårt första gemensamma boende - ett tremannatält. Därefter ha det blivit ett besök varje sommar till Öland. Därför kan också denna resa 2018 utgöra en slags prolog till de senare resor som vi har gjort till ön.

I ett antal inlägg framöver kommer jag att visa bilder och berätta om vår senaste vistelse på Öland sommaren 2021.

TheInvisibleJackal

Sötchock vid ängarna

På kvällstidningarnas löpsedlar kan emellanåt läste om diverse chocker. Är det inte bröstchocker är det nakenchocker. Ibland undrar jag om inte dessa rubriksättare har hämtats direkt medelst tidsmaskin från det viktorianska England. 

Jag kan väl inte precis påstå att jag var i något slags chocktillstånd den här dagen ute vid Trönninge ängar.. Då hade jag inte varit förmögen att ta bilderna denna junidag år 2019. Hade jag hamnat i ett chocktillstånd hade jag också troligen legat på gömslets golv och stirrat oseende upp dess mörka trätak, fåraktigt sjungande - "What will we do with a drunken sailor? Early in the morning..."

Snarare än chock var det ren och skär oförställd glädje att få dela en stund med dessa små näpna varelser.

#2

Det började med att en gräsandshona kom simmande med några ungar emot gömslet. 

#3

Hon tittade sig

#4

omkring

#5

och lät sedan ungarna sköta sig själva ett tag.

#6

Hon höll dock alltjämt ett vakande öga över dem.

#7

Nyfikenheten på världen gör de små sömniga.

#8

De kryper tätt intill varandra och slumrar gott i vetenskap om att mor skyddar dem även om hon inte syns.

#9

Men hur länge som helst kan man ju inte ligga och sova bort tiden när det finns så mycket att upptäcka.

#10

En efter en går de skilda vägar i denna spännande värld.

#11

Tills det endast är fyra av dem kvar på stenen.

#12

Lite flygövningar skadar aldrig även om vingarnas bärkraft mer är av det hypotetiska slaget.

#13

#14

Det är nästan så att syster lyfter. Eller är det bror?

#15

Hon försvann!?

#16

Sista ungen tar sig ner för stenen

#17

och ner i vattnet.

TheInvisibleJackal

Det rofyllda med naturen

Att sitta i gömslet på Trönninge ängar och lyssna till tystnaden är en lisa för själen. En junikväll 2019 var det verkligen så. Jag hörde hur knölsvanshannen sakta sänkte sitt huvud och bröt vattenytan. Det svaga rasslet från vatten som trängs undan. De små krusningarna. Det är ren och skär musik.

#2

Sävsparven har en speciell plats i mitt hjärta och får därför ofta vara med på bild.

#3

Strandskator kan vara ganska högljudda och livliga av sig. Den här stod där bara. Kanske njöt den av tystnaden också. Kanske förundrades den över de toner som uppstod kring dess ben, då den sakta rörde något av dem genom vattnet. Utdragna, bågiga toner som långsamt klingar bort. Det kan vara rätt stökigt ibland på ängarna. Än är det sothönor som råkar i luven på allt och alla, än är det unga brushanar som flyger runt och skrämmer slag på dåsande grågässmadamer.

#4

Skärfläckan har lagt sitt hetlevrade kynne åt sidan och letar stilla efter något att stoppa i sig.

#5

En grågås betar lugnt av gräset. Det är som att höra någon klippa sin gräsmatta med nagelsax. 

#6

En förbiflygande kråkas vingar frasar som sammet.

#7

Grönbenan sträcker hals. Lystrar. Det är något på gång. Själv törs jag knappt andas för att inte bryta tystnadens förtrollning. Det är nästan att jag inte vill fotografera.

#8

Knölsvanshannen kommer målmedvetet flygande. 

#9

En annan hanne har kommit till hans domäner. Det kan inte tolereras. Upp i luften bär det.

#10

Under hotfulla åtbörder av olika slag får den andre hannen veta sin önskvärdhet.

#11

Här är det inte fråga om att följa John utan snarare att John ska ha sig en snyting för sin fräckhet att vara på samma ställe.

#12

Den flyende svanhanens blick möter min. Det är som om den vill be om ursäkt för att hans artfrände stör friden. Själv uppskattar han lugnet och stillheten som naturen ibland kan erbjuda var och en var.

TheInvisibleJackal

Vattenriket

I juni 2019 ställde jag kosan åt det s k Vattenriket i Kristianstad. Mitt planerade första stopp var vid Herculesdammarna. Jag hade sett flera riktigt fina bilder på svarttärnor där och var sugen på att försöka få några också. Svarttärnor ser jag emellanåt även hemmavid, men då  oftast förbiflygande och på håll. Vid Herculesdammarna kunde det finnas chans till att få lite närbilder.

Det blev inga bilder alls på några svarttärnor. Endast den här skäggdoppingen ovan. Fanns det inga svarttärnor? Jodå, det var några stycken som flög runt  och med tiden hade jag kanske kunnat få något lämpligt tillfälle till några bilder. Nu blev det inte så. Jag hade inte mycket mer än placerat mig i ett skuggigt parti när en man med tubkikare på axeln och handkikare hängande runt halsen stegade fram till mig och sa:

"Du vet väl att det är såna som du som skrämmer bort ängshökar på Öland!"

Vad har detta med mig att göra tänkte jag. Öland är faktiskt en bit bort. Måste vara gott och väl 20 mil. Hur som helst blev jag rätt störd och inte lite irriterad över den här mannens beteende. Istället för välkomna ytterligare en naturintresserad person går han till attack för att jag inte närmar mig naturen på det rätta sättet - d v s med kikare. Bara för att jag byt ut tubkikaren mot kamera och teleobjektiv betyder inte att jag gått över till "The Dark Side". Med ett antal år på andra sidan 50-strecket tar jag inte skit från någon utan jag började argumentera och ge exempel på hur s k "kryssare" stört vid olika tillfällen och påpekade att naturen inte är en exklusivitet för endast en grupp av naturintresserade.

Han trodde nog att jag skamset skulle lomma iväg. Jag har inget att skämmas för. I över en timme stod vi och argumenterade. Jag märkte dock under diskussionens gång att mannen var en fundamentalist som endast såg saker i svart och vitt. Naturfotografer borde helst jagas bort. De fuskade ändå allihop med photoshop och annat. Den fanns ingen gråskala i hans resonemang. Jag har sett olämpliga beteenden från såväl kryssare som fotografer under åren, men i de allra flesta fall kan både kryssare och fotografer samsas och dela glädjen i naturupplevelsen.

Till sist var stämningen sådan att jag kände att det var ingen större idé att fortsätta att diskutera med den här mannen. jag drog en vals om jag måste var hemma en viss tid. Tackade för pratstunden. Vände mig om och gick.

Lusten att fotografera hade tyvärr avtagit markant. När jag är ute i naturen känner jag oftast en stort lugn och ett välbehag. Ur denna sinnesstämning hämtar jag både inspiration och lust att fotografera den natur jag har framför mig. Nu kände jag mig bara arg och irriterad. Då blir det inga bilder. Jag gick tillbaka till bilen en bit bort och körde iväg till ett annat ställe i Vattenriket för att ta en bit mat och fundera över fortsättningen på dagen.

#2

#3

På väg till ett annat ställe kom jag att köra förbi en nyslagen gräsvall. Där ute gick den en vit stork. Jag vevade ner rutan och tog några bilder. Storken brydde sig föga om att jag var där utan spatserade lugnt omkring det nyslagna gräset och spanade efter något ätbart.

#4

Jag körde fram till parkeringen vi det nya stället och åt en bit. Jag satt där en stund och funderade över dagens utveckling och vad jag skulle göra. Bäst som jag sitter där kommer det en liten fågel och landar på ett staket i närheten. Den ser så liten och ynklig ut i den stora vida världen att jag känner att jag måste försöka få en bild där den sitter. Jag vet faktiskt inte vad det är för en fågel. Att det förmodligen rör sig om en ungfågel av något slag. Har tänkt på ung rödhake, men den är för mörk för det tycker jag. Jag blir inte klok på vad det är.

#5

Gulärnan är lättare att identifiera. Varför har jag inte rätat upp stolpen kan det undras? Gör jag det skulle det se ut som om ärlan tippar.

#6

Turens sista fågel blir en röd glada. Jag har bestämt mig för att köra hemåt igen. Kan inte riktigt finna den rätta känslan.

TheInvisibleJackal