Från hjärtat och hjärnan och i viss mån magsäcken.

Mötet med Elisabeth Olhsson Wallin.

I fredagens "Jordradion" läste jag min krönika om mitt letande efter kvinnliga förebilder och hur svårt jag tycker att det har varit.

Svaret är dock att ingen är perfekt. 

Hemligheten ligger i att acceptera sig själv först, sedan kan man se och uppskatta andras storhet på det sätt det ska uppskattas: med fel och brister. Det finns inget att sträva mot om vi är perfekta.

Det finns heller inget att vara stolta över om vi inte tillåter oss att vara bäst.
Vill du vara bäst så var det! Ingen annan kan hindra dig.

Notera att jag INTE skriver "vara bäst på". Det är en skillnad där. 

Elisabeth är en utav dessa kvinnor som skapat sin egen plats i världen.

Det hon gör är hennes. Det är öppet och ärligt. Det gillar jag.

Jag träffade Elisabeth på återinvigningen av "Ecce Homo" på Örebro Kulturhus.
Den enda kontakt jag haft med henne innan var via Twitter. 
Jag hade heller aldrig sett "Ecce Homo" live förut, så jag var verkligen glad över att jag skulle få chansen.

Som många utav er vet så har Elisabeths bild "Kungamiddagen", en bild i en satirisk bildserie, diskuterats kraftigt i media och i många hem den senaste tiden.
Stormen runt bilden och runt Elisabeth gjorde att jag började ställa mig frågan varför bilden var så intressant.
Svaret jag kom fram till var ännu mer intressant: Elisabeth hade trampat på mycket ömma tår.

Jag ville prata med Elisabeth om hennes tid efter "Kungamiddagen". 

Medans vi satt i sofforna utan för utställningsrummen så sa Elisabeth att vi kanske skulle börja intervjun då hon hade ont om tid. 
Jag svarade henne att jag höll på! -Så du jobbar nu? Sa hon och skrattade.
Ja, svarade jag. Samtalet är viktigare än frågorna och svaren (borde jag ha förklarat men jag hittade inte orden just då).

Jag ville veta vem hon var, jag ville uppleva konstnären och personen Elisabeth Ohlsson Wallin.
Det fick jag göra, en kort stund. Jag skulle ha kunnat prata med henne i timmar men tyvärr var jag inte den enda som ville göra det. 

Något jag tog upp med Elisabeth var varför det tog hus i helvete och varför det var så få som öppet stöttade henne när det blåste som värst.
Var var alla?
Svaret jag fick var att få ville riskera sin inkomst och anseende genom att gå emot Kungahuset, i korthet.

Efter Kungabilden raserades Elisabets ekonomi och hon fick sälja sin studio och flytta in i en mycket mindre lokal. Beställare drog sig ur, kunder höll sig borta och många ville inte förknippas med namnet Elisabeth Ohlsson Wallin. 

Kungahuset har en otrolig makt i Sverige, trots att de inte ska ha det enligt lag. 

Vad betyder det här för oss fotokonstnärer? Kan vi vara så fria som vi vill vara utan att riskera att bli utpekade av Monarkin om vi går emot deras vilja? Vad betyder det här för oss som jobbar inom media? Är vi verkligen fria att skriva vad vi vill? Kan vi vara obekväma? 

Allt detta handlade mitt samtal med Elisabeth om. 

Hon är en utav mina kvinnliga förebilder på sätt att hon vågar gå sin egen väg.
Hon är inte perfekt och hon har gjort misstag. Hon är mänsklig.

Jag tar med mig många nya frågor från mitt möte med Elisabeth. 
Många handlar om yrkeslivet som kvinnlig fotograf. 

När jag har hittat svaren på frågorna så kommer ni att få läsa om dom, lovar!

Jag valde bilden ovan, en tom fotölj, som Elisabeth nyss suttit i, för att understryka idéerna, konsten, kampen och mina tankar runt mötet. Vad lämnar Elisabeth kvar när hon lämnat scenen? 


 

 


 

Inlagt 2013-09-29 02:02 | Läst 2539 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.





(visas ej)

Hur många stjärnor ser du här? * * *
Skriv svaret med bokstäver
Trevlig och intressant läsning Helena. Ibland behövs det någon som rör om i grytorna och det har sannerligen Elisabeth Ohlson Wallin gjort i flera sammanhang. Det behövs konstnärer som inte alltid stryker medhårs. //Torbjörn
Väldigt intressant! Frågan är hur fri konstnären kan stå, framförallt om det finns krafter och intressen som verkar emot. Det verkar finnas hög grad av feghet också - läste nånstans att etablerade fotografer inte ville förknippas med en sådan kontroversiell konstnär och att hon inte fick köpa bilder av kända bildbyråer - förfärligt, och patetiskt.

Innehållskategorier