Eftersom jag fick ganska många reaktioner på mitt kåseri Himmelska mirakler och kort därefter fick syn på Anders Malms förslag om trådar kopplade till artiklarna...

Låt oss fortsätta diskussionen här, vi som vill. Jag skulle vilja börja med att klargöra två saker.

Krönikan var skriven med glimten i ögat. Jag förstår av tonen i ett par av svaren att det inte var tydligt för alla. Men nu är det sagt.

I verkliga livet har jag inget alls emot att fotografer manipulerar reklambilder, modebilder eller konstnärliga bilder. Inte andra bilder heller där det framgår av sammanhanget att de är manipulerade. Och jag håller fullständigt med Lina Hansson i allt hon säger. Men jag är 17 år äldre och fostrad till fotograf i en tid som präglades av helt andra värderingar. Det tar tid att ställa om. Och det är vad jag försökte uttrycka i krönikan.

När det gäller redaktionella bilder däremot är jag av en annan uppfattning. Där anser jag att bildmanipulation sakta men säkert undergräver bildjournalistiken. Kommer ni ihåg bilden från Bosnien med de ihjälskjutna ungdomarna? Där ett cigarettpaket i förgrunden var bortklonat i en del versioner av bilden men inte i andra? Sådana händelser anser jag vara skadliga för pressfotografin.

Jag tror som Anders Bergquist uttryckt det här på Fotosidan tidigare. Vi kommer att lära oss bedöma bilders trovärdighet genom att bedöma avsändarens trovärdighet. Men vi befinner oss fortfarande i en övergångstid.

Det finns andra gånger jag retar mig på bildmanipulation också, även om det inte är redaktionella bilder. Jag kommer ihåg att jag satte kaffet i halsen när jag läste att en kvinna i publiken vid Allsång på Skansen var bortretuscherad från en bild för att någon, någonstans i kedjan mellan fotograf och tryckeri, inte tyckte att hon var "representativ" för publiken. Sånt gör mig förbannad, även om inte bilden skulle användas redaktionellt.

Till sist: Anders E, det är klart att jag inte lämnar ut en URL till den danske fotografen, det vore ju astaskigt och inte alls nödvändigt. Krönikan handlar inte om hans bilder i sig, utan om hur jag reagerade på dem. Om du tycker att bilderna är bra eller inte hör liksom inte hit.

Jag tycker det du skriver verkar klokt, men jag undrar hela tiden var går gränsen för efterbehandling?

Vi är överens om att man inte i pressen får lura läsarna genom att lägga till/ta bort element. Vi gamlingar minns när man klippte ihop en bild med SAF-chefen Bertil Kugelberg så att det såg ut som om han gjorde hitlerhälsning.

Men jag är inte säker på om du också tycker illa om att man tar bort störande element också. Jag bifogar en bild jag fick häromsistens med mejl från min son. Jag tyckte så mycket om den att den nu ligger på mitt skrivbord - efter det att jag clonat bort det blå nätet från huvudet.

Är det fel?

mvh
janf

Det är inte fel. Bildens budskap är inte förvrängt!

Om den publicerades i en dagstidning skulle det vara fel.

I ett familjealbum är det rätt.

I alla redaktionella sammanhang är det fel, och det gäller inte bara dagstidningar.

Anledningen är att läsarna måste vara helt på det klara över hur bildmaterialet kommer till. Om någon frågar måste redaktionschefen kunna ge ett rakt svar: "Vi lägger inte till och vi drar inte ifrån." Det är den enda vettiga gräns man kan sätta. Undantaget är naturligtvis vanlig beskärning och friläggning, som är vedertagna metoder som läsaren förstår.

Sen kan man förstås tycka att bilden borde kunna publiceras med ett tillägg i bildtexten: "bilden är manipulerad". Men det blir också fel eftersom läsaren inte på egen hand kan avgöra vari manipulationen ligger. Och då undrar hon om abborren är förstorad eller vad det är frågan om egentligen.

För att undvika det måste man i så fall skriva "bilden är manipulerad såtillvida att en bit fisknät som störde i bakgrunden är borttagen", och det drar definitivt ner läsupplevelsen mer än manipulationen tillför.

För att vara tydlig: Med redaktionella bilder avses bilder som har redaktionen som avsändare, som skapats av tidningens medarbetare eller anlitade frilansar. Att pressbilder och bilder inskickade av läsekretsen kan vara manipulerade är en annan sak. Det kan inte redaktionen garantera.

Jag känner till flera tidningar som har det här satt på pränt i en bildpolicy, vilket jag naturligtvis anser är föredömligt.

gors skrev:
För att vara tydlig: Med redaktionella bilder avses bilder som har redaktionen som avsändare, som skapats av tidningens medarbetare eller anlitade frilansar.

Klicka för att se resterande...

Fast ett moderepotage i Vouge, The Face och andra flashiga magasin är ju oxå redaktionellt material. Och där manipuleras det friskt.
Slitz, Café, Veckorevyn, Amelia....Ögonvitor kritas, rynkor tas bort. Är de redaktionerna undantagna?

Du har en viktig poäng där Calle. Jag uttryckte mig slarvigt.

En redaktion avgör själv hur trovärdig den ska vara genom materialet som publiceras. Visst, redaktionerna du nämner är undantag eftersom de undantagit sig själva. För dessa tidningar finns det mer att vinna på att öka den visuella sprängkraften i bildmaterialet än på att upprätthålla en hög trovärdighet.

Sen finns det ju massor av press som ligger mellan dagstidningar och glamourmagasin. Fackförbundstidningar, kundtidningar, facktidningar och så vidare. Många i den gruppen saknar för närvarande en uttalad policy och för kanske inte heller en dialog med sina frilansande medarbetare.

Skulle vara intressant om alla tidningar deklarerade sin syn på bildmanipulation i redaktionsrutan som en sorts konsumentupplysning. Undrar vad Se&Hör skulle skriva?

Skillanden ligger nog i syftet med fotograferandet.

Vissa vill dokumentera verkligheten i någon form, andra vill skapa bilder.

Dokumentationen är i princip gjord när slutaren stängs, medas bildskapandet kanske börjar då.

Vad som är rätt och fel avgörs således av fotografens (eller kundens) syfte.

Har jag fel?

Nej Jan, jag tycker att du i princip har rätt, fast jag vänder mig lite mot valet av ord. Dokumentär fotografi får inte undantas från begreppet bildskapande, det måste finnas ett bättre ord för det som går bortom det dokumentära.

Sen är det ju också så att även dokumentära bilder efterbehandlas med stor omsorg. Såna saker som beskärningar och justeringar av färgbalans och tonomfång sker fortfarande, precis som i mörkrummet.

Slutligen är det inte alltid fotografen som ska bestämma vilka tekniker som anses tillåtna i ett visst sammanhang. Ibland har beställaren en bildsyn som det är viktigare att följa.

Jag har ingen invändning mot vad du säger.

Menar bara att det jag (kanske lite felaktigt) benämnde "bilskaparen" är beredd att gå längre i efterbehandling än "dokumentatören".
"Bildskaparen" kanske vill stoppa in regnmoln i stället för en klarblå himmel.

Har vi förslag på benämningar av de olika kategorierna

Har vi förslag på benämningar av de olika kategorierna

Klicka för att se resterande...

Den terminologi vi redan har kanske kan räcka en bit.

Pressfotografi och dokumentärfotografi bör innebära att ingenting läggs till eller dras ifrån.

Full frihet råder inom den konstnärliga fotografin, reklamfotografin och eventuellt modefotografin.

Inom naturfotografin tycks åsikterna gå isär. Det är i varje fall det intryck jag fått av debatten här på fotosidan. Jag känner också till porträttfotografer (studioporträtt) med olika åsikter. Fast den allmänna meningen tycks vara att digitalt förskönande är okey.

Jag köper även detta

Jag betraktar mig då som en "konstnärlig fotograf" - som använder naturen som inspirationskälla.

Detta för att tillåta viss efterbehandling av naturfoto

Det finns terminologi som kan användas.

Man kan säga att de bilder man fotograferar är registrerande, oftast menar man då röntgenbilder och bilder från exempelvis värmekameror men det går att använda även på ”vanlig”fotografi.

Snapshots passar också in som icke arrangerade faktabilder. De är inte arrangerade bilder av ögonblickshändelser.

Samlingsnamnet kan vara faktabilder och det man sysslar med är objektiv fotografi.

Naturligtvis menas då också att man inte i efterhand klonar bort eller byter färg på saker.

Let's face it!

Det där snacket om att kameran aldrig ljuger är ungefär lika passé som att människan aldrig skulle klara påfrestningarna av att färdas i en högre hasighet är 30 km/h.

Clona på ba'!

Nä. Det här låter gnälligt, men jag gillar inte "faktabilder" heller. Det låter så mycket övervakningskamera. Fast jag har väl inget bättre själv att komma med för ögonblicket.

Jag kan inte annat än bli uppåt av din framåtanda lynxx, men när det gäller nyhetsbilder är vi ändå beroende av att känna till hur de kommit till.

Ingen har sagt att kameran aldrig ljuger, men alla måste vara införstådda med spelreglerna. Förr eller senare kommer skickligt manipulerade propagandabilder att kablas ut över världen från någon konflikthärd. Då vill det till att systemet fungerar och att vi kan lita på att de nyhetsförmedlare vi valt kan gå i god för bildernas autenticitet. Att vi åtminstone kan lita på att förödelsen inte är gjord i Photoshop.

Allt det andra känner vi till sedan gammalt. Att fotografen väljer vinkel, beskärning, tillfälle och motiv. Men det måste ändå finnas garanterat omanipulerade bilder i våra nyhetsmedia. Den digitala bildbehandlingen är ett så kraftfullt verktyg.

Men så länge du inte sticker under stol med att bilderna är manipulerade - clona på ba´.

Den här debatten är lika märklig som om en journalist skulle skriva ett kåseri där han förkastar skönlitterära verk.

Han skulle ju kunna tänkas använda argument som:
- att författaren bara hittat på alltihop, fusk
- han har fuskat och använt dator när han skrev romanen
- den där staden han skriver om finns ju inte
- han har använt rättstavningsprogram, fusk
- romanen handlar om vardagliga händelser, sånt ska inte fantiseras ihop
- skrivmaskinen ljuger inte!
- romanförfattare är ett hot mot skrivmaskinens ställning som sanningsvittne
- nästa gång jag skriver ett vykort kommer ingen att tro mig
- nästa gång jag skickar vykort från spanien ska jag skriva att jag är i flen
- när Gittan läser tidningen kommer hon att tro att det är en novellsamling

Det kanske låter överdrivet, men, vad är skillnaden?

Bra fråga Anders. För det är ju ingen skillnad mellan fotografi och skrift i det här avseendet nu. Men det var skillnad för bara tio år sedan. År 1992 var manipulerade bilder inte vardagsmat. Visserligen fanns retusch. Men det kräver stor skicklighet och tar åratal att lära sig. Det fanns också digital bildbehandling, men inte heller det var tillgängligt för flertalet fotografer. Det var alldeles för dyrt, och kunskapen om bildbehandlande var inte allmängods. Faktum är att för tio år sedan var det till och med ovanligt, om inte mycket ovanligt, att fotografer skannade själva.

Det är övergången mellan dessa två verkligheter som jag försöker belysa i mitt kåseri.

En aspekt är att vi som läsare lärt oss att uppfatta bild på ett annat sätt. Vi tar inte längre för givet att det vi ser är samma saker som fotografen såg i sökaren vid exponeringsögonblicket.

Det betyder att vi fotografer blir mer ifrågasatta. Det betyder att jag då och då frågan om mina bilder är manipulerade eller inte. Om frågan då gäller en reportagebild upplever jag det på något plan som att min fotografiska heder blir ifrågasatt. För om jag skulle ha manipulerat en till synes dokumentär bild utan att tydligt tala om det skulle det vara ohederligt. Och om jag varit naturfotograf skulle jag nog tyckt likadant.

Det här är naturligtvis mitt personliga problem som inte ska lösas genom att bannlysa digital bildbehandling. Men det var också ett personligt kåseri, så jag tyckte att det var okey att ta upp det.

Någon skrev i det här sammanhanget att folk i allmänhet inte tänker i termer av digital bildbehandling. Jag tror att det är fel. Jag har precis fotograferat 150 anställda på ett statligt verk, och bara i vårt småprat kom ämnet "photoshop" upp åtskilliga gånger med olika personer. Då handlar det förstås mycket om skämt, om att fixa till utseendet och så. Men det visar ändå att folk är ganska medvetna om vilka verktyg som står till vår yrkeskårs förfogande.

Den andra aspekten vi diskuterat här gäller pressfotografiets och det dokumentära fotografiets trovärdighet. Om det nu är så att gemene man har en bild av att digital manipulation är enkelt och förekommer i stor omfattning så blir det allt viktigare för media att kunna försäkra att allt redaktionellt bildmaterial är omanipulerat i de avseenden vi diskuterat här.

Flera tidningar har som sagt gjort det i sina bildpolicys, vilket är ett viktigt steg. Nu gäller det bara att alla vi fotografer kan avhålla oss från frestelsen att rätta till oskyldiga smågrejor i våra nyhetsbilder. Det är inte alltid så lätt. Bara några duttar med kloningsverktyget så vips försvinner en störande antenn.

Men pressfotografin måste vara kliniskt ren från bildmanipulation. Det är i alla fall min uppfattning.

Jag vet inte hur gammal du är Anders, men kan det möjligen vara en generationsfråga också?

Kom att tänka på en medlem som för ett tag sedan hade ett mycket vackert album med underbara naturbilder. Jag frågade honom hur det kom sig att de alla var i samma format.

Han svarade att han alltid komponerade i sökaren och ALDRIG beskar bilderna. Jag blev mycket imponerad.

Det gav honom säkerligen stor tillfredsställelse och yrkesstolthet.

Men - betraktaren har ju ingen aning om detta. Det skulle krävas en liten etikett: "Ej beskuren".

Vi är tillbaka igen till att betraktaren aldrig kan veta om fotografen hållit fanan högt. Och frågan är om det behövs, så länge han inte manipulerat i onda avsikter?

Jag tycker inte det har med onda avsikter eller inte. Jag förutsätter själv alltid att de bilder jag ser inte är manipulerade och jag försöker alltid att komponera mina bilder i sökaren. Och det sätter jag en personlig heder i, men alla arbetar inte så och det har jag förstålse för.

Jag tycker att man om man manipulerat bilden kan skriva dit det.

Sen håller jag med Göran ovan om att det verkar vara ett generationsfråga/skifte.

Att en bild är komponerad i sökaren och obeskuren kan vara en heder och tillfredställelse för en enskild fotograf. Jag tror inte det är det mest väsentliga för betraktaren (såvida inte han/hon också är en fotograf som intresserar sig för hur bilden tillkommit tekniskt)

Jag är av uppfattningen att jag vill låta motivet styra vilket format som är lämpligt. Jag använder mig gärna av formatet för att med hjälp av detta ytterligare försöka få motivet att framträda på ett bra sätt. En lyckad beskärning som lyfter fram motivet är en glädje för mig.