Jag förstår inte riktigt varför sådan här diskussioner ska gå ut över just naturbilde

Ja varför inte fortsätta att skälla på kattbilder.

Jag hänvisar till denna tråd

http://www.fotosidan.se/forum/showthread.php?s=&threadid=40084

Haraldus skrev:
Urbanos bilder tycker jag inte avviker härvid lag även om det finns en och annan pärla även bland hans bilder.

Klicka för att se resterande...

Hehe. Tack för berömmet. Jo, jag inser att det inte är opportunt att sticka in huvvet i detta getingbo. Men å andra sidan så gillar jag inte opportunister. Så kör ditt race Harald! Friska på. Du är rak och tydlig i vad du säger. Sånt gillar jag!

(Och var är Stigbert?!!?)

Fridens
/Ulf

ariadne skrev:
vet inte varför jag blivit helt besatt av detta ämne nu, men jag tänkte på en grej;

jag gillar oftast inte naturfotografier. jag ska villigt erkänna först att jag inte fördjupat mig i detta alls, eller tagit del av så mkt inom denna genre, men det jag har sett känner jag såhär för: jag saknar ofta råhet, äkthet. när jag tänker på natur/djur så tänker jag på en massa olika nyanser. både ljus och mörker, både värme och kyla osv. jag kan inte riktigt förklara vad jag menar kanske, men jag får alltid en såndär jobbig känsla av att det förskönas så mkt. det ska vara fint och gulligt och lagom och mjukt och rosenskimrande och vackert. det ligger nåt slags jobbigt budskap bakom bilderna att "livet är så vackert" vilket det är förvisso, men inte bara.
jag vet inte varför men även bilder som liksom logiskt sett borde gripa mig, gör inte det.

finns det inga naturfotografer med en jävligt krass syn på livet så man kan känna igen sig?.-)

Klicka för att se resterande...

Det undrar jag också varför det alltid måste vara så vackert och skimrande? Jag är grymt trött på det! Jag har fotat natur under ett antal år och också fotat det vackra, men de senaste åren tyckt att de fotografierna är rätt trista. De är snygga vid första anblicken, men sen då? Men så har det varit inom naturfoto under många år.

För att ge en liten (mer eller mindre relevant) historisk bakgrund var det så när man började med landskapsmåleri (föregången till naturfoto får man väl säga =) ), under 1500 och 1600-talet, att natur/landskapsmåleriet skulle vara ett sätt att visa den vackra naturen, som en skarp kontrast till den smutsiga, stressade och jobbiga staden. Där livet var fyllt av krav och måsten. Så det började redan då =)
Men där fanns två skolor: Italienarna som idealiserade och idylliserade (heter det så?) sin omvärld och holländarna som målade realistiskt och beskrivande. Själv skulle jag vilja fota mer som holländarna.

Jag saknar de vardagliga naturbilderna, där solen inte alltid lyser precis ovan horisonten, där de första löven inte precis har slagit ut och där höstfärgerna inte alltid är sådär perfekt gula, eller där vinterbilderna inte alltid består av sådär ljuvligt snötyngda granar. När hade vi en sån vinter senast?? (Förvisso i år då, men längesen sist ) Eller suddiga skimrande blommor för den delen... Jag faller också dit och fotar de "vackra" klassiska motiven, men jag försöker verkligen att hitta nya vägar, för många av de bilderna känns ( i mina ögon) alltför ofta uttjatade.

Nä, jag kommer att studera de gamla holländarna i fortsättningen =) Och britten JMW Turner. http://www.abcgallery.com/T/turner/turner.html

Fast jag tror i och för sig också att det går att ta vackra naturbilder, utan att de för den delen känns trista och uttjatade. Vi har exempel på detta.

Jag är glad amatör och tar bilder som jag själv vill titta på och tycker om =) Sen om någon annan anser det vara konst eller bara romantiskt tjafs är deras problem, inte mitt. Själv sitter jag under min kork-ek och fotograferar blommorna


Ps. eller jag skall fota blommorna när fanskapen tittar fram ur snödrivorna
Ds.

Kanske ett inlägg i debatten

hmmm... jag skummade de första fem sidorna och tänkte att jag kanske kan tipsa om en naturfotograf som speglar människans intrång på naturen, naturfotografen Andy Horner kolla in länken nedan:

http://www.andyhorner.eget.net/30.html