Spirit night sa:

Tackar för dom orden för det är extra givande om det kommer från en som varit med om detta. Nej droger, aldrig mer i mitt liv, alkohol slutade jag dricka för ca 28 år sedan när vi träffades, inbgfen större anledning, mer än att jag kände mig väl vid det här laget och om jag fortsatt att fästa då, ja antingen hade man varit otrogen eller så hade ,man ställt till det på annat sätt. Det är alla andra narkotiska droger som jag haft lite svårt att hålla mig ifrån. Ska börja med att det är inte mycket, inte ofta, liten mängd m.m men tillräckligt för att förstöra ett äktenskap, fy fan vad jag ångrar mig. Nu kanske ni tror att det är en lätt skilsmässa med snabba raka beslut, nej det började bra men har urartat sig så att förmodligen vill inte barnen heller ha någon större kontakt med dom, inte för att vi har blivit ovänner denna sista tid, nej det är en uppfostran som både jag och min fru har totalt misslyckat med. Vi har inte lärt barnen någonting om att prata igenom problem, träffa släkt, träffa någon överhuvudtaget i våran föräldrarnas ålder, det såg jag och min fru till att alla vände oss ryggen i byn där vi bor, min/frugans ungdomskamrater ja alla, bara före vi var så kära i ca 20 år och det skulle vi leva själva på i all evigheten namn, amen. Fy fan vad jag ångrar detta sätt att vara, jag får bittert erfara det nu, ingen att prata med alls. Barnen har inte hört av sig på 2.5 vecka för att undra om deras far ens lever, om han får mat i sig, ja ingenting bryr dom sig, detta tror jag frugan och jag har rotat djupt i våra barn, att man ska klara allt själv. Så vetskapen om att dom inte hört av sig nu, när jag till och med var på väg att skjuta mig och ingen ens hörde av sig, detta påvisar med en exakthet av vad våran uppfostran gett för resultat.

Har prata, skällt ut, bett, ja allt möjlig har skett den här sista tiden för att få någon av barnen höra av sig själva till mig, inte det minsta gensvar. Så jag förmodar att det är inte bara frugan som stuckit, det är barnen, det är hundarna, ja det är allt som jag levde för som är borta och kanske även för alltid. Detta är nog en tung bit för många att läsa om, i alla fall dom som varit med om detta. Lustigt nog reser man sig sakta ur askan, men nu gäller det bara att fortsätta resa sig och precis som ni skriver aldrig droger, då är det riktigt kört. Men som tur är vet jag detta och med min envishet och bestämdhet gör att jag vet att det aldrig i mitt liv bör någon slags drog för drogens skull, nej det är överstökat nu. Inte för att det går fort framåt, men jag ligger i vart fall under en bil och byter bromsrör, så bara det är ett lyft framåt, ja fy fasen inte ens klara byta bromsrör tidigare, man är rätt slut och utmattad kan jag säga. Men ensam är stark som det sägs, jag får förliuta mig på det, för något annat att välja på har jag inte.

Klicka för att se resterande...